Wednesday, February 21, 2007

ekonomisk skräck

efter min artikel i senaste arena fick jag detta mejl av erik jennische. mkt intressant. svarar kort nedan, men det vore skoj om andra läsare av denna blogg tar upp tråden./m


Hej Magnus,

Har just läst din mycket intressanta artikel om den latinamerikanska vänstern i Arena, och tycker verkligen att det är viktigt att storyn berättas. Det är ingen tvekan om att de senaste årens radikala förändring av det politiska landskapet på hela kontinenten är latinamerikas andra, tredje eller fjärde demokratisering, beroende på hur man räknar. Men det är definitivt indianbefolkningens första demokratisering. Faktumet att de tidigare helt marginaliserade sektorerna av befolkningen nu har mobiliserats för de demokratiska valen och det civila samhället, och därmed tagit avstånd för revolutionen som metod, även om de fortfarande hyllar dess ikoner i ord, är förstås ett historiskt steg framåt.

Castroismen har väl aldrig i praktiken varit så ute i LA som nu, trots att den i retoriken tycks vara mer inne än någonsin. Och även om jag tillhör dem som tycker att man ska ta politiker som Chavez, Morales mfl på allvar när de pratar om revolution - förtryck och krig kommer egentligen aldrig som en överraskning om man har lyssnat ordentligt - så känns en generell "återdiktaturisering" av kontinenten långt borta (förtroende för chavez har jag dock aldrig haft, och jag tror inte att han på sikt kommer att innebära ngt positivt för venezuela).

Men men, min poäng här är en annan. Det finns i din såväl som i många andras kritik av den politik som fördes under 1990-talet i Argentina, Peru, Bolivia mfl länder en brist på referenser till situationen som ledde fram till att menem mfl kom till makten. IMFs råd och påtryckningar - hur värdelösa de än må ha varit grundade sig i det sena 1980-talets ekonomiska kollaps i flera länder på hela kontinenten. Faktum är att Menem, Fujimori mfl av många latinamerikaner såväl fattiga som som andra sågs som frälsare i flera år. Inte olikt synen på dagens vänster. Det är inte många som vill berätta om det nu, men så var det. De hade också stöd, och genomförde också reformer som såväl befolkningen som omvärlden hyllade. Katastrofen kom mycket senare, och var inte uppenbar till en början.

När jag bodde i argentina första gången som 16-årig utbytesstudent 1989 hade min klassiska argentinska medelklassfamilj, precis köpt en ny Ford Falcon som såg precis ut som de första modellerna som byggdes på 1960-talet. De hade sedan 10 år tillbaka en beställning på telefon, men fick aldrig någon. De 14-15-åriga barnen i familjen tyckte att utländska läskburkar och cigarretpaket var höjden av modernism. "importado" var en lyx som endast de exceptionellt rika kunde unna sig och de enda utländska moderna prylar som fanns var de som hade inhandlats under militärdiktaturens kasinoekonomi 10 år tidigare.

Samma år som jag var där hade argentina 7000 procents inflation, en dollar kostade ca 12 australes när jag kom och 10 000 närjag åkte. Ett paket cigg steg ungefär lika mycket i pris. Mamman i familjen jag bode hos hade en bra lön i början av året, men i slutet ca 20 dollar i månaden. Jag var för ung för att riktigt fatta då, men med tiden har fler och fler minnen av rädslan och den absoluta fattigdomen som detta skapade blivit några av mina tydligaste. En av mina bästa vänner vars talang för trummor var större än hans övriga hade i flera år sparat pengar till ett trumset i en låda på bordet hemma. Det hela slutade med att han köpte ett paket cigg för pengarna och ryckte på axlarna.

Törsten efter modernisering och internationalisering var enorm, och protektionismen total. Det argentinska industrin såg lika dan ut som tretti år tidigare och de mest avancerade produkter man lyckades bygga vara uråldriga bilar och kylskåp. Överlevnadsförmågan i ekonomin var noll, och behovet av radikala reformer stort. Den nyliberalismens heydays som du skriver om 1980-1986 fanns i all fall inte i argentina. Militärerna hade inte ngn plan överhuvud, och alfonsin var väl latinamerikas sista protektionist om ngt (dock med god grundmoral i demokratifrågor). Min poäng är att 1990-talates reformer inte ersatte ett fungerande system, utan var svaret på en kollaps. Och att de länder som förstod att genomföra bra marknadsreformer på 90-talet som Chile (förstås) kom väl ur det, medan ruttna politiker som Menem mfl skulle ha misslyckats alldeles oavsett vilken hästkur som IMF med flera ordninerat. Visst är det väl så att telecom och telefonica fortfarande har monopol i var sin del av landet? I Chila lät de fem-sex företag konkurrera på hela den nationella marknaden.

Vad som hände den familj jag bodde hos några år senare var att de fick telefon i princip samma dag som privatiseringen av teleföretaget var klart. Det blev dock mycket dyrt att ringa. Bilen sålde de snabbt och pappans trävaruföretag konkade. Tre av barnen kunde åka iväg som utbytesstudenter i början av 90-talet - otänkbart tidigare - och de har helt förträngt hur illa det var före Menem och skyller allt dåligt på honom.

Föräldrarna skilde sig eftersom pappan inte hängde med i moderniseringen och blev bitter medan mamman blev chef över ett stort labb. 2001 krashade allt igen - kris och panik i hela familjen men de klarade sig eftersom labbet var statligt och kontrollerar viner som går på export - och nu några år senare står de igen och hoppas på att denna utvecklingsvåg ska vara på riktigt. Besparingarna har de investerat i mark eftersom det är det enda som inte förflyktigas.

Min poäng är att vänster och höger inte spelar ngn roll utan att det är skickliga och ärliga politiker som förstår att genomföra reformer på ett bra sätt som är det viktiga. Att det är vänstern som mobiliserar och vinner denna gång är ett resultat av att de lyckades ge svar och identifikation till en stor del av befolkningen som tidigare inte varit med. Men att de ska lyckas bättre än politikerna på 90-talet avgörs främst av om de är tillräckligt pålästa och välförberedda, inte av deras ideologiska hemvist. Ett utmärkt exempel är just Castaneda som du refererar till och som var utrikesminister i Fox första regering. I Mexiko var det ju högern som stod för demokratiseringen och lyckades vinna makten av PRI.

Vad som ska bli mycket spännande att se de kommande åren är om de ekonomiska reformer som genomförts i Bolivia, Venezuela mfl faktiskt skapar både tillväxt och fördelning. Inga ska dömas i förväg, och alla som försöker hänga med i den latinameriska utvecklingen gör bäst i att vara mycket ödmjuka inför utmaningen. Alla fungerande modeller är bra, och mycket av det som du skriver och berättar om de argentinsak arbetarägda företagen osv är ju otroligt viktigt att förmedla, till såväl europeiska som latinamerikanska dogmatiska marknadsliberaler och gammelsocialister. Risken är dock att gas- och oljeländerna gör sig beroende av naturrikedomar igen, och misslyckas med att förmedla dessa eftersom staterna är för svaga som institutioner. Jag tror att länderna utan stora rikedomar är de som kommer att klara sig bäst. Det är bara där man förstår att förädling är mycket viktigare än naturresurser.

Ojojoj nu blev det mycket långt, hoppas att du orkade läsa till slutet.

vänliga hälsningar
Erik

Monday, February 19, 2007

hårt slag mot högern

o här ryker colombias utrikesminister. skandalen kryper allt närmare president alvaro uribe, svenska medier börjat skriva än?

tre texter

vid några tillfällen har jag i debatter här hänvisat till en essä om sant o falsk om latinamerikas omtvistade vänstervåg som skulle komma i arena. den är ute nu så intresserade kan läsa här. ser också att mitt las vegas-rep gått i dn under rubriken syndens näste blir framtidens stad. o här en recension av joseph stiglitz nya bok making globalization work.

Sunday, February 18, 2007

i turismens våld

expressens kultursida går i dag (sön) detta rep jag skrev efter att ha åkt en så kallad favela tour. otäck upplevelse.

Friday, February 16, 2007

högern fängslas

för nån månad sen skrev jag här om hur colombias högerpresident alvaro uribe nu blir allt mer trängd i den skandal som rullar fram i landet om statens (o framför allt politikers) nära samarbete med de ökända paramilitära grupperna, dvs organiserade massmördare. hinner inte reda ut saker just nu men i dag arresterades senatorn alvaro araújo, bror till utrikesministern, till följd av den utredning som initierats av högsta domstolen. händelsen är det allvarligaste slaget mot uribes regering på mycket länge o "el escandalo de la parapolitica" kan - nu börjar den verkligen växa sig väldigt nära presidenten - sluta med hans fall. här bbc:s (rätt tunna) rapportering på engelska o här el espectadors (colombiansk tidning, mkt bättre än el tiempo) på spanska. om svenska medier vaknat än vet jag inte, men detta är en stor nyhet. mkt. colombia genomgår just nu sin viktigaste genomlysning någonsin om hur politiker o paramilitärer vuxit samman i otäck o blodig maktutövning under de gångna decennierna. allt är extremt laddat o kan leda till vad som helst - förhoppningsvis till något mkt gott.

Thursday, February 15, 2007

Bättre brott

så seglade min älskade nya macbook just bort med två grabbar på en motorcykel o det var väl, som mamma skulle säga, dags. efter att den senaste månaden ha utsatts för två mkt taffliga rånforsk har jag gnällt över de argentinska banditernas velighet. en gång kom två pojkar upp o började slita i den hand elina höll sin mobiltelefon men det krävdes inte mkt motstånd för att de kvickt skulle annulera sitt projekt, o likadant nästa gång - två veckor senare - då en grabb med skum träkapp påbörjade en jakt när vi var o strollade i palermo; ett snabbt trottoarbyte o några springsteg o han gav lamt upp. märkligt. ska man råna nån har man val bestämt sig? det är väl inget man gör halvhjärtat? får intryck av att argentinarna är ovana i sin roll som banditer; fattigdomen o turismen har vuxit så snabbt att de unga mannen inte hunnit med. utbudet av gringos med datorer överstiger nu med råge antalet erfarna gatubrottslingar i det flashiga buenos aires o därför har en uppsjö oerfarna lycksökare börjat agera på gatorna, med varierande resultat.

i går var det emellertid ingen tvekan. vare sig i fråga om erfarenhet eller beslutsamhet. jag sitter o jobbar vid ett bord i colegiales o eftersom det är 35 grader är så många dörrar o fönster som möjligt öppna. en dam kommer fram o säger att sitter jag sådär kommer jag bli rånad, o jag tackar för omtänksamheten men fortsätter jobba eftersom jag vet att säkhetsdialog i latinamerika oftast bara är ett sätt att markera klasstillhörighet; de som oroar sig för sin o andras säkerhet (i argentina ar detta samtalsämne extremt overdrivet i forhållande till den faktiska kriminaliteten) gör det oftast mest för att bygga ett trevligt o klassbaserat samförstånd. det viktiga är inte säkerheten i sig, utan att visa att man är en person som har _skäl_ att oroa sig. well, den här gången var det mer konkret befogat - förstår jag nu. tre minuter efter jag viftat bort hennes oro attackerar en buffel mitt bord o börjar slita i min burk. tar nån sekund innan jag fattar vad som pågår o att damen sett förberedelsen bakom hornet o bara förutsåg det oundvikliga; nu tar dom gringon. jag fajtas men han har bättre grepp o lyckas få med sig datorn, på ren instinkt kastar jag mig ur restaurangen o springer efter i ett sista deperat hopp - men just som jag närmar mig slänger han sig upp på en väntande väns motorcykel. jag är chanslos. flipflopsen har ramlat av o jag springer barfota o uppgivet som en loser som redan insett sin sistaplats i ett sprinterlopp o börjar jogga i stället för spurta for det ser mindre dumt ut.

gjorde dom det snyggt? vet ej. brukar fundera på kvalitet i gatubrott o måste säga att samarbetet var bra; hade kompisen missat bara nån sekund med gasen hade jag lätt vält motorcykeln o med tanke på att det var mitt på dan o en hel folksamling stod intill redo att rycka in hade deras misslyckande varit totalt. men han gasade i exakt rätt ögonblick, o när de satt där med röken sprutandes ur avgasröret o killen där bak med vita kapet i bekvämt grepp under armen som om han höll ett barn o de liksom slingrade sig bort mellan avenidans alla bilar o lugnt distanserar en flåsande svensk var det nog rätt snyggt. åtminstone det.

Tuesday, February 13, 2007

bitvis patetiskt

att vara bolivias nye president inte lätt; från ett håll kläms han av rastlösa radikaler o från andra av reaktionära rövare - o båda sidorna är beväpnade. de förra med dynamit eller gevär o de senare med pengar o med bolivias närmast anarkistiska upprorstradition är det minst sagt svårt att skapa hållbar utveckling, det alla säger sig vara för men få vill vara med o ansvara för.

när evo morales valdes för nu drygt ett år sen o blev latinamerikas förste indianpesident inleddes en folklig revolt som ingen, åtminstone öppet, i dag motsätter sig. rasismen måste bort. jorden delas upp. naturrikedomarnas frukter tillfalla folket. människor få medborgardokument. alla börja betala skatt. o rent generellt måste nån städa upp efter nyliberalismens alla misslyckanden. evo är, tycker de flesta här, den just nu bäst lämpade att leda detta akuta jobb o det råder ingen tvekan om den generella (o även internationella) sympatin för den nya regeringens hittills otvetydiga framgång: att man lyckats inkludera de tidigare exkluderade massorna i den politiska processen. i bolivia har, det ser varje besökare, ett nytt kapitel inletts o alla - verkligen alla - är med. hittills.

det svåra dilemma bolivia nu genomlever är att många av dem som röstats in i makten vill fortsätta att stå utanför den. mas, regeringspartiet, är i grunden en sorts paraply för landets sociala rörelser o från de krafter som nu - för att demokratin ska leva vidare - måste fortsätta att mobilisera folk o krav utomparlamentariskt har en hel generation ledare försvunnit (sitter i dag i regeringen) o tomrummet är uppenbart. gruvarbetare, jordlösa, kokaodlare, kvinnor, indianer - de identiteter som varit grund för den organisering som burit fram bolivias demokratiska revolution är i dag vilsna som rörelser o har uppenbara problem att förhålla sig till regeringsmakten, dvs sina tidigare förtroendevalda. men förvirringen går också åt andra hållet; de personer som i dag är ministrar har, med några få undantag, svårt att acceptera sina roller som ansvarstagare för hela folket o fortsätter just nu rätt patetiska försök att både vara regeringsmedlemmar o vägblockadsarrangörer. det går sådär. eller snarare: det går dåligt.

ett exempel är förra veckans gruvarbetarmanifestation. med krav på skattebefrielse kom tjugo tusen hjälmbärande kooperativister i gruvbranschen hit till la paz o skrämde upp befolkning (o regering) genom att spränga dynamit i gränder o skrika högt. politiskt var de inte helt borta, men det oroväckande var att evo inför hoten snabbt backade från vad han tidigare sagt om "allas skyldighet att betala skatt" o sen skrev under i stort sett varje krav demonstrationen framförde. folkrörelser ska förstås kunna utöva påtryckningar i en demokrati, o visst krävs en stenhård uppbackning för att inte de reaktionära jordägarna i öst ska rulla tillbaka de sociala framsteg som nu inletts - men den nya regeringens rädsla för att stöta sig med alla sorters motsatta intressen är bitvis smärtsamt fladdrig att bevittna.

Wednesday, February 07, 2007

bland bomber

suttit hela dagen i konferens i la paz o det är en skum känsla o följa powerpointpresentationer medan hela hotellkroppen skakar av explosioner. los mineros - bolivias gruvarbetare - kom i dag till huvudstan för o protestera mot regeringen o istället för megafoner hade de sin vana trogen sitt främsta arbetsredskap i händerna: dynamit. hur många kilon som gick åt är svårt att säga men vid lunch skakade hela la paz som om århundradets åskväder hade dragit in o människor fick fly undan bomber, rök o arga män.

den revolutionära bolivianska regeringens konflikt med gruvarbetarna är en mkt intressant men svårlöst historia o dessutom typisk för det här misshandlade landet. när världsmarknadspriset på tenn - bolivias historiska mineral - gick i botten för nu över ett kvartssekel sen sparkades tusentals gruvarbetare från de statliga gruvorna o spriddes över landet i desperat jakt efter nåt annat o leva på. men en del blev kvar o bildade i sen staten övergivit dem små kooperativ för att fortsätta brytningen trots att priserna plötsligt blivit extremt låga. tiden gick o de utfattiga kooperativisterna grävde fram vad de kunde ur bergen o sålde det för nästan ingenting men fick i alla fall ihop till lite mat. formellt var flera gruvor kvar i statens händer, men regeringarna som följde glömde liksom bort sin värdelösa tillgång.

nu har emellertid priset på tenn, zink o andra mineraler vänt o plötsligt har de de bortglömda gruvorna blivit attraktiva igen o hamnat i centrum för landets laddade politiska dynamik. just som kooperativisterna (dvs en sorts proletära småföretagare) - som sen priskollapsen hållt gruvorna igång - började se sina inkomster växa gör plötsligt staten inte bara anspråk på sin gamla äganderätt utan meddelar också att skattesatserna ska höjas. o så - pang - var konflikten ett faktum. i oktober drabbade kooperativister o statligt anställda gruvarbetare samman med dynamit i hand o 16 personer dog o den marsch som i dag drog genom la paz är bara en fortsättning på den konflkten. de radikala kooperativen menar (helt rimligt) att de via sitt trälande förvärvat rätt till många gruvor o att staten inte bara kan komma o skörda nu när det blivit ekonomiskt intressant o plötsligt passar, o den nya regeringen menar (också rimligt) att alla i landet måste lära sig att betala skatt. grovt sett så. där står saken i dag, o evo morales utlovade "nationalisering" av gruvidustrin kommer knappast bli verklighet med mindre än ett veritablet krig - fört med bergsprängardynamit. det fattar man.

Monday, February 05, 2007

bättre bolivia

att landa i bolivia är alltid uppiggande; inget står still o tidningarna blandar friskt mellan pågående karneval o politiskt kaos. i går fick morales gå till attack o sätta in militär för o vräka revolutionärer som ockuperat oljeanläggningar i staden camiri för o kräva, som dom sa, en "verklig nationalisering" av gas- o oljetillgångarna (vad morales gjort är enligt dem, eftersom de utländska bolagen inte slängts ut, bara att "legitimera nyliberalism"). tretton skadade men - tack o lov - inga dödade. bolivias eviga protesttradition - landet kan alltid, vilken sekund som helts, explodera - är demokratiskt intressant o det är befriande med ett vänsterklimat som är långt mer heterogent än det venezolanska, men det är samtidigt nåt sorgligt över detta att en del radikaler tror att välstånd växer ur ingenting o anklagar evo o den nya regeringen för att vara socialismens förrädare nu när den verkligen gjort en riktigt smart nationalisering som ger möjlighet till BÅDE statlig kontroll OCH fortsatta utländska investeringar. statskassan växer nu som aldrig förr. stora sociala projekt är startade. jordreform inledd. ny grundlag på väg. rasismen attackerad. folkets stöd enormt. legitimera nyliberalism? så löjligt.

Friday, February 02, 2007

rik mans drog

sverige är ju lite efter när det gäller världens diskussion om de katastrofala följderna av the war on drugs så jag gjorde den här krönikan till P1:s Obs (gick i dag) om legaliseringsdebatten i latinamerika. ska försöka återkomma till ämnet på djupare sätt framöver.

Thursday, February 01, 2007

tog ni vägen?

för ett par dar sen la jag ut tre frågon om utvecklingen i venezuela i hopp om att några av sveriges allt flera chávez-kunniga bloggläsare skulle svara lite intressant resonerande. kom ett par reflektioner - tack för dem - men många var det inte om man jämför med den enorma energi det verkar finnas att ge fingret åt varje rapport som inte dunkar chávez rygg. förvånar mig. är svensk vänster så ointresserad av att föra dialog eller gjorde jag misstaget att låta erik svensson tråka ut er med sin hopplösa textinkontinens? har hur som ännu en fråga jag tycker är mkt intressant ur vänsterperspektiv o som det förvånar mig att de som kallar sig radikala inte tar på större allvar i fallet venezuela; efterträdarfrågan. när jag blev politiskt aktiv var maktkritik - insikten att makt I SIG korrumperar - helt avgörande o det var ett skäl till att jag gick med i syndikalisterna. personkult o att man skulle kunna stödja en ledare - oavsett hur bra han skött sig - i flera decennier (som castro) var liksom helt otänkbart o bara sånt som maoister o stalinister (dvs idioter) höll på med, men i dag hör man t o m syndikalister (inte anarkister vad jag vet, det vore väl en självmotsägelse) som inte ser några som helst problem med en ledare som sitter hur länge som helst o inte gör några ansträngningar för o odla en efterträdare utan i stället odlar kulten av sig själv. är inte det konstigt? är det inte viktigt för den bolivarianska revolutionens hållbarhet o demokratiska legitimitet att rörelsen gör sig av med PERSONEN chavez till åtminstone nästa val (då har han suttit i fjorton år)? är inte en rörelse som i - säg - tjugo år styrs av en person PER DEFINITION väldigt omodern?