ekonomisk skräck
Hej Magnus,
Har just läst din mycket intressanta artikel om den latinamerikanska vänstern i Arena, och tycker verkligen att det är viktigt att storyn berättas. Det är ingen tvekan om att de senaste årens radikala förändring av det politiska landskapet på hela kontinenten är latinamerikas andra, tredje eller fjärde demokratisering, beroende på hur man räknar. Men det är definitivt indianbefolkningens första demokratisering. Faktumet att de tidigare helt marginaliserade sektorerna av befolkningen nu har mobiliserats för de demokratiska valen och det civila samhället, och därmed tagit avstånd för revolutionen som metod, även om de fortfarande hyllar dess ikoner i ord, är förstås ett historiskt steg framåt.
Castroismen har väl aldrig i praktiken varit så ute i LA som nu, trots att den i retoriken tycks vara mer inne än någonsin. Och även om jag tillhör dem som tycker att man ska ta politiker som Chavez, Morales mfl på allvar när de pratar om revolution - förtryck och krig kommer egentligen aldrig som en överraskning om man har lyssnat ordentligt - så känns en generell "återdiktaturisering" av kontinenten långt borta (förtroende för chavez har jag dock aldrig haft, och jag tror inte att han på sikt kommer att innebära ngt positivt för venezuela).
Men men, min poäng här är en annan. Det finns i din såväl som i många andras kritik av den politik som fördes under 1990-talet i Argentina, Peru, Bolivia mfl länder en brist på referenser till situationen som ledde fram till att menem mfl kom till makten. IMFs råd och påtryckningar - hur värdelösa de än må ha varit grundade sig i det sena 1980-talets ekonomiska kollaps i flera länder på hela kontinenten. Faktum är att Menem, Fujimori mfl av många latinamerikaner såväl fattiga som som andra sågs som frälsare i flera år. Inte olikt synen på dagens vänster. Det är inte många som vill berätta om det nu, men så var det. De hade också stöd, och genomförde också reformer som såväl befolkningen som omvärlden hyllade. Katastrofen kom mycket senare, och var inte uppenbar till en början.
När jag bodde i argentina första gången som 16-årig utbytesstudent 1989 hade min klassiska argentinska medelklassfamilj, precis köpt en ny Ford Falcon som såg precis ut som de första modellerna som byggdes på 1960-talet. De hade sedan 10 år tillbaka en beställning på telefon, men fick aldrig någon. De 14-15-åriga barnen i familjen tyckte att utländska läskburkar och cigarretpaket var höjden av modernism. "importado" var en lyx som endast de exceptionellt rika kunde unna sig och de enda utländska moderna prylar som fanns var de som hade inhandlats under militärdiktaturens kasinoekonomi 10 år tidigare.
Samma år som jag var där hade argentina 7000 procents inflation, en dollar kostade ca 12 australes när jag kom och 10 000 närjag åkte. Ett paket cigg steg ungefär lika mycket i pris. Mamman i familjen jag bode hos hade en bra lön i början av året, men i slutet ca 20 dollar i månaden. Jag var för ung för att riktigt fatta då, men med tiden har fler och fler minnen av rädslan och den absoluta fattigdomen som detta skapade blivit några av mina tydligaste. En av mina bästa vänner vars talang för trummor var större än hans övriga hade i flera år sparat pengar till ett trumset i en låda på bordet hemma. Det hela slutade med att han köpte ett paket cigg för pengarna och ryckte på axlarna.
Törsten efter modernisering och internationalisering var enorm, och protektionismen total. Det argentinska industrin såg lika dan ut som tretti år tidigare och de mest avancerade produkter man lyckades bygga vara uråldriga bilar och kylskåp. Överlevnadsförmågan i ekonomin var noll, och behovet av radikala reformer stort. Den nyliberalismens heydays som du skriver om 1980-1986 fanns i all fall inte i argentina. Militärerna hade inte ngn plan överhuvud, och alfonsin var väl latinamerikas sista protektionist om ngt (dock med god grundmoral i demokratifrågor). Min poäng är att 1990-talates reformer inte ersatte ett fungerande system, utan var svaret på en kollaps. Och att de länder som förstod att genomföra bra marknadsreformer på 90-talet som Chile (förstås) kom väl ur det, medan ruttna politiker som Menem mfl skulle ha misslyckats alldeles oavsett vilken hästkur som IMF med flera ordninerat. Visst är det väl så att telecom och telefonica fortfarande har monopol i var sin del av landet? I Chila lät de fem-sex företag konkurrera på hela den nationella marknaden.
Vad som hände den familj jag bodde hos några år senare var att de fick telefon i princip samma dag som privatiseringen av teleföretaget var klart. Det blev dock mycket dyrt att ringa. Bilen sålde de snabbt och pappans trävaruföretag konkade. Tre av barnen kunde åka iväg som utbytesstudenter i början av 90-talet - otänkbart tidigare - och de har helt förträngt hur illa det var före Menem och skyller allt dåligt på honom.
Föräldrarna skilde sig eftersom pappan inte hängde med i moderniseringen och blev bitter medan mamman blev chef över ett stort labb. 2001 krashade allt igen - kris och panik i hela familjen men de klarade sig eftersom labbet var statligt och kontrollerar viner som går på export - och nu några år senare står de igen och hoppas på att denna utvecklingsvåg ska vara på riktigt. Besparingarna har de investerat i mark eftersom det är det enda som inte förflyktigas.
Min poäng är att vänster och höger inte spelar ngn roll utan att det är skickliga och ärliga politiker som förstår att genomföra reformer på ett bra sätt som är det viktiga. Att det är vänstern som mobiliserar och vinner denna gång är ett resultat av att de lyckades ge svar och identifikation till en stor del av befolkningen som tidigare inte varit med. Men att de ska lyckas bättre än politikerna på 90-talet avgörs främst av om de är tillräckligt pålästa och välförberedda, inte av deras ideologiska hemvist. Ett utmärkt exempel är just Castaneda som du refererar till och som var utrikesminister i Fox första regering. I Mexiko var det ju högern som stod för demokratiseringen och lyckades vinna makten av PRI.
Vad som ska bli mycket spännande att se de kommande åren är om de ekonomiska reformer som genomförts i Bolivia, Venezuela mfl faktiskt skapar både tillväxt och fördelning. Inga ska dömas i förväg, och alla som försöker hänga med i den latinameriska utvecklingen gör bäst i att vara mycket ödmjuka inför utmaningen. Alla fungerande modeller är bra, och mycket av det som du skriver och berättar om de argentinsak arbetarägda företagen osv är ju otroligt viktigt att förmedla, till såväl europeiska som latinamerikanska dogmatiska marknadsliberaler och gammelsocialister. Risken är dock att gas- och oljeländerna gör sig beroende av naturrikedomar igen, och misslyckas med att förmedla dessa eftersom staterna är för svaga som institutioner. Jag tror att länderna utan stora rikedomar är de som kommer att klara sig bäst. Det är bara där man förstår att förädling är mycket viktigare än naturresurser.
Ojojoj nu blev det mycket långt, hoppas att du orkade läsa till slutet.
vänliga hälsningar
Erik