patetiskt

såg just chavez på teve o hörde honom för femtioelfte gången försöka låtsas som om han ska få en krigsförklaring från colombia vilken dag som helst. tanken är som förr att usa ska störta honom o att det ska ske via usa:s främsta allierade i latinamerika, colombia. här startar han en ny militär allians med sina politiska vänner o det är inte så svårt o fatta att grejen inte har nån annan betydelse än att chavez behöver generera hotbilder som inte finns för o på så sätt legitimera en massa inrikespolitiska nydaningar (=militariseringar av diverse områden). för den som sitter på parkett i det aktuella grälet mellan venezuela o colombia är det lätt o se att det bara finns en man i den här regionen som just nu är besatt av krig o uppskruvat militärt prat: hugo chavez. ingen - absolut inte usa, än mindre colombia - är intresserat av att kriga med venezuela just nu. ju mer man dessa dagar lyssnar på chavez desto mer framstår han som ett bortglömt barn. mkt sorgligt.

bränslebråk

här min krönika om latinamerikansk debatt om biobränslen som går i dagens obs. håller på med mer grejer om palma o ett långt rep kommer snart i ordfront.

hårt vinner

gemensamt drag hos alla omskrivna presidenter i det nya latinamerika verkar vara popularitet. medier här rapporterar nu om en mexikansk undersökning där sympatierna för olika regeringschefer mätts o överlägset populärast är colombias högerpresident alvaro uribe (78 proc) följd av sin ärkefiende hugo chavez (61 proc). därefter kommer mexikos högerman filipe calderon (60 proc) o intressant o se är att ecuadors rafael correa (57 proc) har passerat bolivias evo morales som halkat från över 70 procents stöd för ett år sen ner till fortfarande respektabla 56 procent. de höga stödet för de mer militärt styrande männen i norra sydamerika säger kanske en del om bristen på mognad i latinamerikanska demokratier; alvaro uribe och hugo chávez är de två presidenter som allra skickligast utnyttjat populismens fortsatta gångbarhet på kontinenten o är på många sätt lika som bär - politiskt.

rätta steg

i spanska el pais 19/1 skriver norman gall den intressanta artikeln "El Olvidado Progreso de America Latina" apropå den globala diskussionen om kontintenten fram- eller bakåtsteg. finns säkert ett gäng liknande artiklar på engelska för texten är en recension av michael reids bok "Forgotten Continent: The Battle for Latin America's Soul" (Yale University Press, 2007). tesen, både reids o galls, är att många verkliga framsteg de senaste decennierna inte uppmärksammats i omvärlden eftersom de flesta medier fortsätter att vara besatta av medialt gångbara gestalter som hugo chávez o andra sorters mer enkelt beskrivna "revolutioner" vars hållbarhet är oklar. de viktigaste landvinningarna är enligt reid, the economist man i latinamerika, konsolideringen av demokratin och ett definitivt stopp för den typ av hyperinflation som länge härjade på kontintenten. i stället för de ödesbeskrivningar som ofta gjorts av vad som i dag händer i latinamerika borde den rika världens medier, enligt reid, fokusera den mer långsiktiga progressivitet som är ett faktum i länder som brasilien, peru, colombia, mexiko, argentina o chile. peru är det kanske tydligaste exemplet o förga förvånande är urbaniseringen en av de främsta motorerna i förbättringen av de fattigas liv: "De människor som övergivit Anderna och i stället flyttat till de stora städerna vid kusten, framför allt Lima, har lämnat misär och isolering bakom sig. Storstaden har inte givit arbete åt alla deras barn och visst är de nya förhållandena ofta svåra, men situationen är för de allra flesta mycket bättre än den var på landsbygden." gall skriver det inte, men gör man en genusanalys av denna process är det uppenbart att kvinnor är de som tjänar mest på en flytt till stan. har skrivit om detta på flera håll, bland annat i expressen.

smutsigt mediekrig

en nyhetstråd som pågått i norra syamerika ett par månader har nu nått bbc sen john walters, usa:s "drutzar", varit i bogota o visat stöd för colombias president alvaro uribe i det ansträngda ordkriget med hugo chávez. är nog sant att minst 600 ton kokain nu går ut via venezuela varje år o att chávez röda revolution håller på att bli en utskeppningshamn för narkotika, men ändå är det nåt läskigt - eller bara helt förutsägbart - med de uppskruvade anklagelserna mot chávez som knarkkartellernas nya allierade. allt kokain som skickas till europa o usa via venezuela kommer från colombia o det är inte chávez som misslyckats med att driva krig mot drogerna - utan colombia o usa. de senares war on drugs är ett totalt misslyckande o när walters nu försöker skuldbelägga chávez för en del i haveriet blir det bara dumt. högerregeringarna i usa o colombia har satsat ett oändligt antal miljoner dollar på vapen o flygbesprutning i kampen mot knarket men har inte lyckats åstadkomma nånting. när jag för ett tag sen gjorde ett vikariat i biståndsvärden hade jag förmånen att få träffa en del högstatusfolk i den colombianska politiken o det var nästan chockerande att inse att ingen tror på det sätt som kampen mot knarket förs, utan - mellan skål o vägg - är för en legalisering. de nya utbrotten mot chávez i narkotikafrågan måste i stället ses, vilket bbc:s man i colombia riktigt påpekar, ur helt andra perspektiv: a) usa vill visa uribe stöd i ett mkt trängt läge (chávez har nyligen lyckats befria kidnappade i colombia, nåt som inte uribe klarat av) o b) usa vill använda kampen mot knarket - världens mest effektiva retoriska figur - för att ytterligare kleta dåligheter på sin ärkefiende i latinamerika. att walters uttalanden inte passerade förbi utan blev förstanyheter i gårdagens colombianska tevenyheter säger en del om de kommersiella mediernas politiska roll i det här landet. inte vackert.