Monday, June 30, 2008

gay pride bogota 2008

genomfördes igår. saken är ju fortfarande lite mer POLITISK i delar av världen som just nu är intressantare än europa. hittar, kanske därför, ingen täckning alls i el tiempo, o bara ett bildspel i el espectador. tycks inte heller som annika dahlén, min bloggkollega i bogota, har varit på plats men på hennes blogg finns en betydligt bättre redogörelse för de senaste turerna i korruptionsskandalen som snärjer uribe än de dn o svd lyckades åstadkomma.

ruskigt

det är med populism. skönt ändå o se att latinos återvänder till demokraterna efter bushfiaskot.

dagens ungdom

kom just åter till visby efter jogging t/r snäck o ibland är det som om sverige verkligen ÄR fantastiskt; midnatt o ändå är det ljust o rester av solen ligger som smält guld i horisonten o ringmurens torn står svarta i motljuset o är snygga så jag inte längre hör vad som sägs på godmorgon världen men så blir det dags för ulf wickbom o man vaknar till. givakt. brukar annars snabbspola krönikörerna sen de blev så lagom liberalsossiga att man tröttnar redan i andra frasen o därför blir man glad av en så skön ärkereaktionär som wickbom. även i dag lyckades han plocka upp en iakttagelse om orättvisa o på ett par sekunder göra den till en saga om hur bra allt var för hundra år sen, inte materiellt men i fråga om moral. dagens ungdom, dagens ungdom. samma visa. brukar tänka på hur det skulle vara o vara son eller dotter till wickbom. har han såna? om de inte tagit livet av sig eller sitter på hispan har jag ingen koll på världen. ingen alls. minns en gång när jag var med på en tillställning i skärgårn som wickbom skulle moderera o när alla kommit dit i den leasade färjan kom wickbom - roende. från var vet jag inte men jag gissar nån vedeldad timmerstuga på nån ö som är hans o som barn o fru flydde för många år sen när de ville ha teve istället för transistor. på nittiotalet fanns en brun tidning som hette salt o vars redaktörer gick runt i rutig keps o halsduk - som plura jonsson - o som jag i dag sörjer då o då för att den om den fått överleva hade skruvat ner antisemitismen o vuxit till ett så självklart hem för män som ulf wickbom, nathan shachar o per landin. kan låta skumt men jag gillar verkligen samtidsfobiker.

Thursday, June 26, 2008

Föreläsningar ht -08

Nedan ett antal teman kring föreläsningar jag gör i september under en seminarieserie kallad "Det nya Latinamerika". Tolv av kontinentens 20 länder har nyligen haft val och det minsta man kan säga är att vänstervågen fortsätter; i Venezuela och Brasilien har de sittande socialisterna valts om med bred marginal och i Bolivia, Ecuador, Nicaragua, Chile, Peru, Uruguay, Costa Rica och Paraguay har nya och gamla revolutionärer eller reformister kommit eller återkommit till makten. Finns hur mycket som helst att prata om o diskutera i fråga om händelserna på världens just nu mest politiskt turbulenta kontinent. Jag finns i Sverige 20/6 – 1/10 (flyttar sen tillbaka till Bogotá) och det finns ett par dagar/kvällar lediga in kejs du jobbar på eller har kontakt med nån institution/organisation/skola som kan tänkas vara intresserad. Sprid i så fall. Teman o rubriker kan förstås kombineras eller göras annorlunda o behöver inte strikt hållas till nedanstående. Normalt debiterar jag Författarförbundets minimirekommendation 5 500:-- plus sociala avgifter och moms, men gör ibland undantag för vissa institutioner med stram budget. Jag svarar snabbt på magnuslinton@yahoo.se.

Latinamerika – den spruckna vänstern
Bilden av det nya Latinamerika präglas allt mer av tal om två sorters ”vänster”; den ena ”populistisk” (Venezuela, Bolivia, Ecuador och delvis Argentina), den andra ”realistisk” (Brasilien, Chile, Uruguay). Men vad består skillnaden av? Och stämmer den svenska bilden? Betyder ”populism” och ”nationalism” samma sak i Europa som i Latinamerika?

Megastaden – vilket helvete?
För hundra år sen bodde 69 000 människor i Sao Paulo – i dag 20 miljoner. Siffrorna är extrema för de flesta latinamerikanska storstäder och ingen annan kontinent är så urbaniserad son Latinamerika. Hur ska man förhålla sig till denna vår tids största och allvarligaste utmaningar? Jag har varit i så kallade kåkstäder i nästan alla kontinentens länder och sett dem förändras. Vad är egentligen bra och dåligt med den latinamerikanska storstaden? Varför bor folk hellre i ett skjul i stadsmisär än ett ordnat hus på landet? Varför är processen oftast positiv för kvinnor och negativ för män?

Ursprungsfolkens revansch
Under de senaste åren har ursprungsfolken i Ecuador, Peru, Guatemala och Bolivia rest sig och bildat sociala rörelser som på flera håll tagit makten – i både institutionell och konkret mening. Av alla processer som nu pågår i Latinamerika är ”ursprungsfolkens radikalisering” och intåg på den politiska scenen den kanske viktigaste och mest omvälvande. Hur går det? Hur fungerar den sociala exkluderingen i Latinamerika? Varför är det relevant att jämföra Bolivia med Sydafrika och tala om ett ”informellt apartheidsystem”?

De konservativa radikalerna
Ett kapitel i min bok handlar om abortfrågan i Colombia, och jag har skrivit flera texter på samma tema om det etniskt mångkulturella Bolivia. Varför är Latinamerikas socialister ofta ekonomiskt radikala men kulturellt konservativa? Hur fungerar den beryktade machismon? Varför dör tusentals latinamerikanska kvinnor varje dag till följd av illegala aborter? Hur fungerar de underjordiska abortklinikerna? Jag har ibland kritiserat de nya framgångsrika sociala krafterna (MST i Brasilien, ”indianismo” i Bolivia och Hugo Chávez i Venezuela) för värdekonservatism, och vet att ämnet lämpar sig för föredrag/debatt.

Colombia – det eviga kriget
Våren 2007 rullades den största politiska skandalen på decennier upp i Colombia och frågan om vem som bär ansvar för de senaste tjugo årens blodbad sprider sig nu snabbt i och utanför landet. Gerillan, paramilitären eller kanske den politiska klassen? Högerstyrda Colombia är hem för världens äldsta konflikt och landet är USA:s främsta allierade på den i dag allt rödare kontinenten. I mars 2008 var spänningarna mellan det blå USA-stödda Colombia och de röda grannarna Venezuela och Ecuador nära att utlösa ett storkrig i regionen. Hur ska man förstå detta vålds- och knarkdrabbade land? Varför blir det aldrig fred? Och varför är de flesta krigare barn?

Blodigt bränsle
Det senaste decenniet har biobränslen blivit ett nytt hopp för tredje världens regeringar, inte minst i Latinamerika. Etanol är en brasiliansk exportsuccé och biodiesel (palmolja) spelar just nu en stor roll i den colombianska regeringens försök att lyckas på världsmarknaden. Men med palmplantagernas rekordexpansion i Colombia tilltar inte bara skogskövling, monokulturproblem och katastrofer för ursprungsfolk – palmoljeboomen spelar också en mycket speciell roll i dagens kokainbekämpning och landets paramilitära trauma. Vem betalar egentligen notan för den rika världens nya miljöbilar?

Wednesday, June 25, 2008

uribe & mccain

står nu klart att john mccain faktiskt åker till colombia för att promota kriget mot knarket o det omtalade frihandelsavtalet. här el espectadors artikel. intressant detta, vilket jag skriver om i en artikel som går i dn nästa vecka.

eu & papperslösa

för den som läser spanska har bbc mundo en hyfsad täckning av de latinamerikanska protesterna mot eu:s nya direktiv för behandling av papperslösa o asylsökande. grejen kommenterades också av radions lasse palmgren i dagens p1-morgon o i går av petter larsson på aftonbladets kultursida.

sparka kattungar

i lektyrtörst slet jag idag fram ett gammalt ex av kristna tidningen "trots allt" stående i bokhyllan här, o det är med den tidningen som med mina kristna vänner; alla är snälla goa fina människor som vill alla väl men som liksom inte pallar tänka. bara drömma. helt förutsägbart är vid den tiden nykonservativa nina björk (exet är från vintern 06/07) intervjuad o hon o intervjuaren är överens om samtidens förfärlighet o duo-predikar för läsaren om vad som är o inte är "naturligt". reportern undrar om dystra björk ändå inte tycker det är "hoppingivande att man mår dåligt när man ser fattiga misshandlas"? Björk: "Jo. Det är mer naturligt för människor att klappa en kattunge än att sparka den." Intervjuaren: "Nu sa du "naturligt" igen". Björk: "Jo". så slutar intervjun o jag kan bara inte haja hur - mer än att jag vant mig vid att troende liksom inte KAN resonera om etik - nåt kan sluta så trögtänkt. kattungarna var förstås bara symbolik men varför inte stanna vid dem o konstatera att sanningen ju är denna: de flesta kattungar bränns, slängs, trampas, dränks eller has ihjäl på nåt annat sätt av människor som hanterar dem. jag vet inte vad de menar med "naturligt" men om man gissar att det betyder "vad de flesta människor gör" så räcker det ju att gå vidare till grisar, kalvar, kycklingar, kor eller vad som helst för att dra slutsatsen att folk inte alls hellre "klappar dem" än "sparkar dem". de allra flesta - inklusive, gissar jag - björk o de flesta i trots allts redaktion äter dem o stödjer med andra ord en global industri som väl inte är nåt annat än just ett miljardfaldigat "sparkande på kattungar". att diskutera etik med troende är, börjar jag fatta, att prata med folk som inte kommit längre i sin moraliska utveckling än så; de ser en värld som inte finns - den där vi inte sparkar kattungar. o kommer aldrig längre. fan va tragiskt.

Tuesday, June 24, 2008

suecia

sen planet gick ner på arlanda har jag frusit. hade glömt hur det var; sol hjälper inte. men om vädret suger så är det ju ändå inte mkt i jämförelse med svensk press, vad har hänt? läste en sjukt trött text av gustav fridolin i senaste ordfront, en stendöd story om kongo på gårdagens dn-kultur, en hopplös rec i expressen av maria kuchen, en astråkig serie på ab-kultur o så ögnade jag alla ingresserna i nya tidningen filters andra nummer o blev inte sugen på o läsa en enda text. skoj dock o se det fantastiska materialet i senaste re:public service. kanske lite FÖR bra bilder för att man ska tro på dem; ultradokumentära bilder har plötsligt en bildkvalitativ finish som påminner om reklamestetik. hm. sen öppnade jag senaste arbetaren o fastnade i ett så tjockskalligt "intro" om michel onfrays bok "hedonistiskt manifest", skrivet av jan falk, att jag var på väg att kasta mej från gotlandsfärjan. det finns enligt onfray, skriver falk, inget "rätt" eller "fel". inte? om man vet absolut ingenting om det man försöker skriva om bör man hålla käft. enkelt. fattar att mkt annat fanns att läsa denna dag, men det var vad jag hamnade i. o tände av.

Tuesday, June 17, 2008

värst i världen

så har colombia passerat alla o blivit landet med allra flest internflyktingar. här nyheten på spanska.

nyc

lustigt att samma dag man landar i new york kör ny times ett stort rep om växande hipfaktor på colombiansk kultur i usa. vallenato, lulojuice och bandeja paisa är vad som gäller här nu o det var ju skoj. för colombianerna. om de har råd att konsumera egen kultur efter att times signalerat. i övrigt är jag jävligt trött på bögporr.

Tuesday, June 10, 2008

naomi & röda latinos

lyssnade just på ekots lördagsintervju med naomi klein o det är ju roligt detta att latinamerika spelar så stor roll i the shock doctrine o i hennes idéer om vad som är progressivt o inte. särskilt skoj att hon helt delar åsikten om chávez jag uttryckte på dagens arena dagen efter att han förlorat folkomröstningen, en åsikt jag fick söt skit för från kommunistiska pojkprojektet mana.

apropå hedonism så...

... är jag långt ut på colombiansk vischa o intervjuar barn som gått med i väpnade grupper o sen med bibeln i hand haft ihjäl en massa folk. skedde givetvis inte frivilligt utan de tvingades därtill av män - med hand på bibel. snart tillbaka i bogotá - texter från materialet jag researchar nu kommer ut först till hösten - o hopppas då kunna skriva nåt om den verkligt stora nyheten i colombia nu när alla svenska medier tycks sjunga regeringens välregisserade sång om hur konflikten snart är över.

Friday, June 06, 2008

usa i colombia

veckomagasinet cambio kom ut i dag med raka besked om att usa planerar bygga en militärbas i colombia o att högerregeringen med all sannolikhet inte har nåt att invända. bakgrunden är att rafael correa, ecuadors president, lovat stänga usa:s bas manta i ecuador o vita huset måste börja leta nya platser att ställa sina ramper för att behålla global kontroll när man nu förlorar ytterligare ett fortfäste efter panama. hur mkt vapen chávez kommer köpa om usa ställer sig direkt vid gränsen - ökenområdet la guajira, strax intill venezuela, är aktuellt - vågar man knappt tänka på. o vem skulle kunna klandra honom? nedan min krönika på tema usa:s förändrade relation till latinamerika som sändes i obs 23/5.

----

När USA:s presidentrace nu utkristalliseras vilar dom latinamerikanska kolumnisterna på hanen i fråga om attacker, reträtter och strategiska förflyttningar. Vad kommer egentligen hända i relationen till den allt kaxigare gamla bakgården efter skiftet i Vita huset? Mer eller mindre frihandel? Fler eller färre militärbaser? Mur eller inte mur mot Mexikos flyktingar? Öppna eller dolda interventioner? Eller kanske, för första gången i historien, inga såna alls? O så de gamla vanliga frågorna: Kuba? Kokainet? Oljan?

I colombianska magasinet Número frågar sig Clara Nieto om det nånsin går o reparera all skada George Bushs våldsamma maktmissbruk åstadkommit, en militär praktik småbönder i Anderna fått smaka på under den vällovliga rubriken ”kriget mot narkotikan”. Aningen mer optimistisk är den argentinske författaren Tomás Eloy Martínez, som i en krönika menar att USA:s fatala stöd till latinamerikanska massmördare genom åren inte så mycket berott på illvilja som på en skrämmande inkompetens. Det stora problemet, skriver han, är inte att kunskaperna om Latinamerika i USA:s maktcentra alltid varit begränsade, utan att de varit o är lika med noll.

Den Bush-era som nu avslutas i ett slags geopolitisk misär har ändå – trots allt – haft en uttalad Latinamerika-politik med fokus på tre teman; handel, migration o säkerhet. O när de nya kandidaterna nu allt mer desperat kämpar för seger i november håller de, enligt Andres Oppenheimer, kolumnist i flera tidningar, bland andra argentinska La Nación, på o spåra ur i populism i sin relation till grannen i Syd. Obama är emot frihandelsavtal med flera länder i Sydamerika för o inte skrämma bort dom inhemska blåställsrösterna, medan McCain snabbt övergav sin invandrarvänliga linje så fort han blev presidentkandidat, allt för o blidka de eskalerande latino-fientliga stämningarna i Nordamerika.

Båda är problematiska hållningar med tanke på att 41 miljoner latinamerikaner i dag bor i USA o så kallade hispanics sen länge är den största minoriteten, o en betydligt viktigare väljargrupp än afro- o asiatamerikaner. Över tre miljoner latinobarn, avkommor till papperslösa, bor i dag i USA o den kandidat som inte tar dessa familjers svåra situation på allvar i form av en kontrollerad men storskalig amnesti får, menar Oppenheimer, svårt o bli vald. Mellan 2003 o 2006 ökade antalet rasistiska brott mot latinos med 35 procent, o i dag är 65 procent av samtliga offer för etniskt motiverat våld i USA latinamerikaner.

Situationen är alarmerande o fick i veckan Jorge Bustamante, FN:s rapportör för migranters rättigheter, att jämföra förföljelsen av papperslösa i USA med nazitysklands brutalitet mot judar, en tillspetsning mexikanska La Jornada fann lite skruvad men ändå på sin plats. Modern amerikansk invandringspolitik, skriver tidningen, kör ingen till gaskamrar men är extremt cynisk i det att den varken har mänskliga rättigheter eller lagen som riktmärke, utan bara är en iskall regulator för USA:s ekonomiska behov av ett rättslöst trasproletariat.

Men, skriver Raúl Zibechi, redaktör på uruguayanska tidningen Brecha, i en av årets mest återpublicerade essäer, den stora nyordningen i relationen mellan USA o Latinamerika är strikt militär och under snabbt genomförande helt oberoende av valkampanjer, ballongfester o retoriskt fulländade tal om ”change”.

När Colombia – USA:s allierade i Latinamerika – i mars slog till mot Farc-gerillan på ecuadoriansk mark var det första gången på mycket länge som Washington gick till militär attack i regionen. Den colombianske högerpresidenten Alvaro Uribe, skriver Zibechi, har gjorts till Vita Husets främsta militära redskap i regionen i syfte att säkra att oljeflödet från Latinamerika inte styrs om till andra delar av världen. 1973 importerade USA 36 procent av sitt oljebehov, en siffra som nu stigit till 56 procent och i dag är Venezuela USA:s fjärde viktigaste oljekälla, Colombia den femte o tillsammans med Ecuador o Mexiko exporterar regionen betydligt mer olja till USA än Saudiarabien. Med radikaliseringen av regeringarna i Ecuador o Venezuela, parad med Vita husets upptagenhet på annat håll, har det ekonomiska och politiska greppet om regionen avsevärt försvagats, en strategisk storförlust som nu kompenseras militärt med en aldrig skådad satsning på Colombia som allierad krigsmaskin.

Raúl Zibechi ställer upp en lång räcka fakta till stöd för sin tes. Under förevändning om ”krig mot terrorism” o ”krig mot narkotika” har lojala Colombia bokstavligen fyllts till bredden med vapen, högteknologisk krigsmateriel och specialtränade insatsstyrkor. 2004 låg landet, enligt brasilianska tidningen Military Power Review, långt efter Brasilien, Argentina, Peru och Chile i militär styrka, men det är ett förhållande som drastiskt förändrats sen USA:s kongress fattat beslut om nu totalt 5 miljarder dollar i militärt stöd till Colombia. I år passerar landet Brasilien som vapenmakt, ett land som till ytan är sju gånger större och har fyra gånger så stor befolkning, o USA:s enda riktigt säkra allierade intar därmed platsen som Sydamerikas mäktigaste militärnation 2008. I dag är Colombia i vapen räknat starkare än sina två röda grannar tillsammans och i antal trupper är överläget jämfört med Venezuela nu 6:1, o med Ecuador 11:1.

Förvandlingen är, skriver Zibechi, remarkabel. Det är förvisso sant att det nya röda Latinamerika på många sätt frigjort sig ekonomiskt o politiskt från USA o att dom segersäkra demokraterna aviserat såväl en liberalisering av Kuba-politiken som en civilisering av latinamerikabiståndet, men den viktigaste pågående händelsen – menar Raúl Zibechi – är återjusteringen till ett känt maktförhållande; där olja finns, finns USA:s militära överläge.

Thursday, June 05, 2008

ensamt

hajar att folk inte har tid o hänga här när jag skriver så lite, men det är ju ändå trist o inte få några reaktioner på hedonismen. texten är inte så förutsägbar från min pipa som ingressen antyder.

Wednesday, June 04, 2008

såg just obamas

segerspeech o det är ju löjligt vad glad man kan bli av politik ibland. inte minst för att alla högerfreaks här i colombia - dvs nästan alla som har tillträde till media - senaste veckorna försökt intala alla lyssnare o tittare o läsare att det är klart att mccain är given segrare o att obama inte har en chans. är vanligt här att sånt mäktiga män önskar framställs som sant. ungefär som i fallet med senaste tidens andra stortema; att kriget o farc snart är slut. you wish.

Tuesday, June 03, 2008

mkt intressant...

... detta, ur två perspektiv: dels som exempel på hur usa:s uppförande före, under o efter kuppen mot chávez 2002 är skyldigt till stora delar av den auktoritära utvecklingen i venezuela, o dels hur beroende chávez är av just det beteendet. höna eller ägg kanske svårt att utröna i denna dynamik som gynnar båda polers ambitioner o därför är det spännande att fundera på hur det ska gå med hatkärleken när chávez bästa redskap, g w bush, försvinner o - om - obama tar över.