Thursday, July 31, 2008

dumma krig

när jag för ett par veckor sen skrev denna text i dn var min avsikt att i sverige introducera den latinamerikanska debatten om det hopplösa i the war on drugs o de växande kraven på en eventuell framtida legalisering av vissa droger. trodde det skulle dröja länge innan det blev eko, men i dagens studio ett går ett utmärkt reportage i samma ärende av lasse palmgren.

Friday, July 18, 2008

där gick han

den fjärde mars - i samband med krisen mellan colombia, ecuador o venezuela - drog jag som en av sju slutsatser på denna blogg att colombias utrikesminister fernando araujo snart skulle sparkas. nu har det skett.

Sunday, July 13, 2008

semester

går på semester nu; gotland, dalsland, västkusten, skåne. blir nog väldigt lite bloggat närmsta veckorna.

Friday, July 11, 2008

almedalen

har nu genomlevt min - tror jag - sjunde almedalsvecka o det börjar bli dags för ett par slutsatser:

a) sverige har numera bara EN politiker o hon heter maria wetterstrand. tidningarna kommer få det o se ut som hon varken var bättre eller sämre än resten, vilket du lugnt kan skriva in som en lögn som visar ledarsidornas totala beroende av näringsliv eller sosseri. wetterstrand är kanske ingen stor politiker, men sen gudrun, göran o carl försvann är hon den enda vi har. hon vill nåt. o det märks. jan, maud, mona o göran - de andra två återstår att se, men jag saknar förhoppningar - förtjänar i min bok inte ens att kallas politiker. när de talar skäms man. hoppas att det snart ska ta slut. ängslas inför nästa malplacerade konstpaus eller dåliga skämt. hemskt. huh. skitjobbigt för alla. wetterstrand har, inte minst sen hon nyktrade till i eu-frågan, blivit den enda person i svensk politik som utsöndrar nån sorts KRAFT. inom inte så avlägsen framtid tror jag hon, josefin brink o katrine kielos kommer vara ledare för allt till vänster om mitten. det blir skoj.

b) ken loach har gjort en mkt bra ny film om det vi på arena för några år sen kallade "väldens viktigaste fråga", nämligen papperslösas situation i europa. "its a free world" har om jag fattat det rätt svensk premiär i slutet av september o det är bara o GÅ. har svårt för loachs övertydligheter o enkla schabloner men blundar man lite när working class-sterotyperna blir som pinsammast återstår en jävligt bra film. han hugger rakt in i alla lager av den sociala o politiska utmaning alla eu-länder står inför i dag, o det görs bra. liberala ungdomsförbundet hade ordnat en visning med efterföljande debatt, som dessvärre inte kom långt. en liten högerboy käftade en stund med vanja lundby-wedin men jag hörde inga nya argument. men missa inte filmen när den kommer.

c) sverigedemokraterna är årets vinnare. alla förhåller sig nu till dem på ett sätt jag gissar de jublar över. var o lyssnade på lars adaktussons utfrågningar ons o tor o båda gångerna gjorde han stor affär av dem, liksom hägglund o wetterstrand i sina tal. grattis sd. jimmy åkesson blir nu t o m imiterad av göran gabrielsson - det säkraste intyg man kan få på att man tillhör svensk politisk elit. kanske var oundvikligt att det blev så, men läsktigt är det.

tack gud

här ännu en nyhet som gör det allt svårare att skilja kristna från fascister. åtminstone vad gäller konsekvenser. det som stör mig på gränsen till galenskap är att ordet etik så ofta finns med i religiösa politikers retorik, att etik av nån helt sjuk anledning kommit att bli ett tema som förknippas med den sortens partier. vad fan vet dessa svin om moral?

Monday, July 07, 2008

DN i dag

här min krönika i dn i dag: Sydamerika höjer rösten.

Sunday, July 06, 2008

eftersnack

ett par dar efter den stora nyheten finns lite o lägga till i den analys jag skrev på onsdagnatten.

a) ingrids framtid. alla politiska läger sliter nu vilt i henne o vill givetvis knyta henne till sig o uribismon är som vanligt mest framgångsrik. jag antydde att hon ev skulle kunna gå i allians med polo democratico, men det förefaller nu rätt osannolikt med tanke på vad hon hittills sagt på diverse presskonferenser. hon har meddelat att hon inte har några invändningar mot att göra om konstitutionen ännu en gång så presidenten kan sitta en tredje period, landets just nu mest laddade fråga, o det ger en tydlig vink om bristande demokratiska insikter. hennes inte särskilt intelligenta svar var "jag är för det folket är för". debatten är densamma som den som varit om venezuela, med den skillnaden att när chávez vill göra sig valbar i oändlighet skriver europeiska medier att det är ett steg mot diktatur o när uribe gör det är det ett steg mot demokrati. ingrid har nog haft annat o tänka på än just denna fråga, men hennes uttalande väger dessvärre mkt tungt i det läge som råder.

b) farcs framtid. ett större slag mot gerillan än fritagningen av betancourt - i motsats till det intryck man nu får - var marulandas död. med hans bortgång försvann den gestalt som kunde ena en gerilla-krigare i norr med en i söder, o som kunde föra ett tveklöst befäl över trupperna. hade marulanda levt hade fritagningsoperationen sannolikt inte kunnat hända. är alltså toppen att han dött, men för farc dog han i sämsta möjliga ögonblick. stora frågan nu är om gerillan - dvs inte en politisk rörelse utan en armé - ska gå in i nån sorts avmobiliseringsprocess o hur den i så fall ska se ut. tror, om en sån kommer igång, att det kommer sluta ungefär som det gjort i fråga om paramilitärernas avmobilisering; att de lämnar in vapen o försvinner i sin gamla form - men kort därefter uppstår på nytt i mer decentraliserad kostym(er) o helt inriktade på skydd av narkotikaproduktion. tror samma händer med farc. finns för mycket vapen, för mycket koka - o för lita annat att göra (för unga).

c) colombias militär. den stora grejen med det här är ansiktslyftet för den colombianska militären, en av världens mest ökända. här ligger nog det mest positiva resultatet - bortom det personliga o humanitära - av den här händelsen. landet har en försvarsminister som gjort ett mkt bra jobb, svårt o säga nåt annat. därtill har, i alla fall i viss mån, mänskliga rättigheter o liv börjat få status inom de militära leden. hela det enorma tryck - den kritik - som levererats av det internationella samfundet (inte minst alla ngo:s) mot colombia har burit frukt. det är stort. juan-manuel santos, nuvarande försvarsminister, verkar faktiskt ha fattat att nåt måste göras åt hur den colombianska militären beter sig. att respektera en gerilla-krigares liv har plötsligt högre status än att ha ihjäl honom. det är ingen liten förändring.

d) uribes val. colombias president var redan innan fritagningen amerikas populäraste, åtminstone enligt de opinionsunderökningar som körs i manistreammedia, o i dag är han än mer så. betancourt påpekade, helt riktigt, att chávez o correa måste fatta att det är colombias folk, inte farc, som väljer vem som ska vara president i colombia. o de har valt uribe. det betyder, som vänsterpolitikern gustavo petro igår sa, att uribe nu om han vill visa lite statsmannaskap har bästa chansen i världen att välja om han vill bli en stor eller liten segrare. det förra vore att nu avsvära sig alla ambitioner att göra ytterligare ett återval möjligt o istället lämna över till nya krafter, precis som chávez borde göra. det andra vore att surra sig fast vid makten - o kanske falla som fujimori om några år. givet latinamerikas vidriga tradition av att hylla starka män - o dessa mäns tendens att kåta upp sig på sig själva - är det svårt o just nu tro på den storstilade vägen. men man kan hoppas.

Saturday, July 05, 2008

ingrid o de andra

här en bra story - Colombia's continuing hostage pain - som i dag går på bbc:s amerikasida som visar problem o statushierarkier bland det kidnappade.

israel & colombia

israeliska säkerhetsexperter fungerade som rådgivare i operationen som frigjorde betancourt, skriver el tiempo. inte staten utan - sen kriget mot terrorismen outsourcades - det privata bolaget CST. intressant, men väntat. colombias roll till usa börjar allt mer likna israels.

visby väntar

Veckan före Almedalen är Gotlands stora fråga om algblomsgegga eller lobbysmet – båda på glid hit – ska hinna först. Saken är allt annat än en bagatell för om nåt dikterar den estetiska remejken av Visby så är det stilval de gör som inte själva betalar; vilken krogmiljö väljer den som saknar plånbokens begränsningar? Tanken i år är att dra Sveriges största representationsparty utanför muren ner till vattnets purpurmättade solnedgångar och då gäller det att koda till belåtenhet. Norderstrand var länge ett spräckligt Göran Greider-landskap men sen Stureplansgruppen och konkurrenter investerat i området har glassgubbar och Malaco-påsar begravts av griffeltavlor och cava. Om krögarna på stans alla nya ställen kontrakterat samma interiörmakare eller om det sena nollnolltalets repertoar erbjuder en och endast en linje är oklart, men här ser knappast ut som fri vilja fått råda; från rottingfejk kuddat med vitt under bar himmel finns inga avvikelser. Inga alls. Nu står skapelserna där i väntan på bedömning av dem med företagskort: flipp eller flopp. Namnet på största strandstället – Visby Beach Club – signalerar väl ingen gjuten självkänsla men ligger himmel och hav blankt under veckan kan det bli trängsel på puffarna och trenden vara spikad. Fast det bygger förstås på att medelhavswannabeismen inte hinner totalförnedras av en för Norden mer äkta vara: det blågröna stinktäcket. Åtminstone inte under prime time.

Friday, July 04, 2008

edda manga

skrev denna krönika i dagens gp. säkert bra skruvad från sin kant, men lägger en pusselbit till bilden.

radio om colombia

studio etts webbsida (en bit ner) ligger gårdagens sändning om betancourts frigivning, o i dag 16.00 körs en tema-timme om colombia i samma program. radion är fantastisk.

noll tolerans. noll resultat

här min text som går på dagens dn-kultur:

----

Den som några år levt utanför Sverige möts vid dagens hembesök av en nygammal scen: kokain, kokain, kokain. Om Johannes Brost blev symbol för åttiotalets snöskottare står hans arvtagare nu i kö och det räcker att ställa sig i en toalett på vilken som helst krog för att fatta att landet i dag – efter 30 år av så kallat krig mot narkotika – är täckt av jordens attraktivaste drog. Pulvret är billigare, bättre – och överallt.

Så var inte tänkt. Och i andra änden av alla illegala kanaler som slutar i Stockholm, Los Angeles, Riga – eller, för den delen, Borlänge – finns nu ett svårt sargat samhälle, Colombia, som börjar bli rätt säkert på att det mesta är galet med det av Vita huset dirigerade war on drugs. När USA år 2000 ekonomiskt och militärt växlade upp i kampen mot produktionen (i Anderna), inte konsumtionen (i USA och EU), slog det officiella målet fast att antalet odlade hektar i Colombia under de kommande sex åren skulle halveras. Sen dess har 758 000 hektar flygbesprutats – kemikaliebombats, med böndernas formulering – och över 4 miljarder dollar plöjts ner i stöd till colombiansk militär, världskänd för brott mot mänskliga rättigheter, i syfte att bekämpa kokaproduktion. Resultat: inget alls. Eller rättare: inget alls, om saken gällde produktion och konsumtion. International Crisis Group, ett forskningsinstitut baserat i Bryssel, kom nyss ut med rapporten Latin American Drugs: Losing the Fight, en inventering av fiaskot, i vilken man slår fast att konsumtionen är stabil i USA, ökar i Europa, ökar drastiskt i Argentina, Brasilien och Chile – samt att produktionen ligger på samma nivå i dag som för åtta år sen trots att 600 000 hektar förstördes i Anderna bara mellan 2004 och 2006. Den så kallade ballongeffekten – klämmer man åt här odlas mer där – är extremt väl dokumenterad och i en för politiken förödande ny rapport från WOLA, Washington Office on Latin America, konstateras att för eliminering av en hektar koka krävs flygbesprutning av 27 – med förödande konsekvenser för ekosystem, småbönder och deras barn. Eller som Federman Tenorio, ordförande i en afrocolombiansk organisation, sa vid rapportens lansering: ”Barnen badar inte längre i våra floder, de har lärt sig att en flod är inget man kan använda.”

Även i övrigt finns massor av dramatiska resultat, eller konsekvenser, av den militärt orienterade politiken – under förevändning om ”krig mot narkotika” har Colombia fyllts till bredden med amerikanska vapen, högteknologisk krigsmateriel och avancerade antigerilla-förband – som nu river upp en diskussion i hela Amerika om vad den här cirkusen egentligen handlar om. I Sverige, på sorglig efterkälke i internationell drogdebatt, lär den bara eka denna gång men i USA:s kongress – och i Obamas kampanj – börjar förnuft komma ikapp religion och fakta avslöja kamouflerad stormaktspolitik.

När John McCain denna vecka besöker Colombia är det en närmast desperat handuträckning till landets elit. Formellt är besöket en utfästelse om fortsatt linje i drogkriget – i händelse av valseger – men alla nyktra har sen länge fattat att det här inte handlar om knark utan om kontroll. Parallellt med att George Bush under nollnolltalet skrivit ut miljard efter miljard till colombiansk militär har hela Sydamerika, utom Colombia, blivit rött. Panamakanalen har förlorats, Guantanamos stängning är ett växande globalt krav och nyligen meddelade Ecuadors revolutionäre president att Manta, USA:s militärbas i landet, ska stängas. Högerstyrda Colombia är i dag Vita husets enda allierade i regionen och ”the war on drugs” dess effektivaste retoriska figur; oavsett om strategin hjälper eller stjälper i fråga om drogbekämpning fungerar den som motiv för det centrala – militär närvaro. För colombiansk elit som nu ser sig trängd mellan ett rött Venezuela, ett rött Ecuador och en inhemsk vänster, civil eller väpnad, har ”den lille negern” – som Obama kallas av Bogotás överklass – vuxit till en mardröm. Delvis på grund av hudfärg, rasismen är brutalare i Syd- än i Nordamerika, men framför allt för att han lovat överväga konsekvenserna av drogkriget och därefter agera rationellt, inte religiöst.

Just det rationella – pragmatism – är vad som står i fokus i den debatt, och sannolikt politik, som nu växer fram i kölvattnet av det globala misslyckandet. I april började en kommission ledd av tre tidigare latinamerikanska presidenter – Henrique Cardoso (Brasilien), Ernesto Zedillo (Mexiko) och César Gaviria (Colombia) – arbetet med att utvärdera politikens resultat i syfte att komma upp med förslag på ”effektivare” mer ”realistiska” åtgärder mindre ensidigt fixerade vid kriminalisering. Kommissionens namn, ”Droger och demokrati”, är passande för en utredning som startar vid katastrofens rand; den underjordiska myllan genererar enorma inkomster som fyller kistorna hos alla gangstergrupper som fräter sönder varje förutsättning att få en demokrati att fungera. Brasiliens kåkstäder, där majoriteten av urban befolkning nu bor, styrs inte längre av politiker utan av maffia som erbjuder ungdomar korta men fantastiska karriärer. En fjärdedel av Colombias kongress sitter i dag i fängelse eller i brottsutredning efter att ha korrumperats av knarkpengar. Mexiko huggs just nu upp av nya drogsyndikat och genomlever en våldsvåg som minner om colombianskt 90-tal då poliser, redaktörer, åklagare och progressiva politiker hades ihjäl på löpande band av yrkesmördande barn som lärt sig att en 20-dollarsedel förtjänar större respekt än ett liv.

I Mexiko och Colombia, värst drabbade, har intellektuella tungviktare som Carlos Fuentes och Gabriel García Márquez länge protesterat men från Washington och colombianska regeringen, lycklig över militärt stöd att fritt använda, har svaret alltid varit detsamma och helt oberoende av fakta: ”Om vi inte gjort vad vi gjort hade det sett ännu värre ut.”

Det är emellertid en tro vars bekännare nu sinar. Mellan skål och vägg – politikerträffar, ambassadbjudningar, akademikerseminarier – är det i Latinamerika numera svårt att hitta folk som tror på den inslagna vägen. Eller som Adrianus Koetsenruijter, EU:s ambassadör i Colombia, under ett informellt ögonblick i maj 2007 uttryckte saken mellan suckar om att ”flygbesprutningarna varit helt meningslösa”, några veckor innan han lämnade sitt uppdrag: ”Jag känner i dag inte en enda person på hög nivå som inte är för en legalisering. Men det är politiskt omöjligt.”

Vad som är politiskt möjligt är dock under ständig omprövning och förr eller senare – tycks efter de nya rapporterna ofrånkomligt – kommer barnet stå där och ropa att kejsaren är naken. Tidningen El Tiempo, Colombias Dagens Nyheter, har länge krävt ett slut på den politik som ”bara ger bränsle åt vår väpnade konflikt”; Farc-gerillan och dess rivaler, de paramilitära grupperna, lever helt av kokainhandel och i dag är 3,8 miljoner människor på flykt i sitt eget land, en humanitär katastrof överträffad bara av Sudan. Det är, skriver El Tiempo, en vidrig cynism att den stat som har världens största drogproblem, USA, insisterar på en politik som totalt har misslyckats och nu spelar både blind och döv inför de våldsamma eländen som rapporteras från de fattiga producentländerna.

Slutet på kokainets otäcka saga återstår att skriva, men i Latinamerika hörs en snabbt växande kör av intellektuella – i den nytillsatta kommissionen sitter både Mario Vargas Llosa och Paulo Coelho – vars krav på perspektivskifte från produktion till konsumtion nyss formulerades i El Tiempos huvudledare (25/5), som en bön till FN och världen från miljardindustrins brutala botten: ”En ny global narkotikapolitik måste fokusera folkhälsa, hitta en mellanväg mellan de förenklade polerna förbud och legalisering, erkänna vissa preparats relativa ofarlighet, göra skadelindring i stället för nolltolerans till ledstjärna samt bygga seriösa förebyggande kampanjer riktade mot ungdomar. Kort sagt: inse att en drogfri värld aldrig kan skapas, och att ren repression bara gör affären mer lukrativ.”

Magnus Linton

Thursday, July 03, 2008

Äntligen fri - det bra o det dåliga

här min analys i dagens dagensarena.se:


Decenniets största fest pågår nu i Colombia sen militären i en lyckad operation fritagit 15 kidnappade – däribland ex-presidentkandidaten Ingrid Betancourt – och därmed närmat sig ett slut på världens äldsta pågående krig, det colombianska. Nyheten är den bästa som kommit från Colombia på länge – Betancourt och de andra har suttit fängslade under helvetiska förhållanden i mellan sex och åtta år – och det faktum att fångarna återfått sin frihet, livet, är fantastiskt. För de kidnappades familjer, för Colombia, för världen. Eller som Betancourts son uttryckte det för bara en timme sen: ”Det här är det bästa ögonblicket i mitt liv”. Helt sant, inte bara för honom. Men bortom det mänskliga: vad betyder den – politiskt?

Så skimrande som allt kanske förefaller denna festdag är det inte. Rötterna till det colombianska kriget – de feodala orättvisorna och den lukrativa kokainproduktionen – är allt annat än eliminerade, men händelsen innebär två mycket viktiga saker; a) den colombianska högerregeringen, George Bushs enda allierade i det annars helt röda Sydamerika, glider snabbt ur sin värsta korruptionskris någonsin och regeringen Uribe, redan med ett stöd på nära 80 procent, kommer efter denna succéaktion att vara kontinentens i särklass mäktigaste regim, inte bara militärt utan också politiskt. b) Farc, gerillan som i 50 år fört krig mot den colombianska staten – i början som en rebellrörelse med goda skäl för sitt uppror, i dag som en kommunistisk militärmaskin driven av kokainpengar och utan folkligt stöd – går in i sina kanske sista dödsryckningar. Det första är illa, det andra toppen.

I mars sköts Farcs andreman ihjäl av Colombias USA-stödda militär, därefter dödades ytterligare en av ledarskiktets män, sedan deserterade en annan och i slutet av maj avled gerillans legendariske överhuvud och moraliska ryggrad, Manuel Marulanda. Det är en räcka händelser som under våren skakat Farc i grunden och när man nu förlorat sina politiska trumfkort, framför allt Ingrid Betancourt, är sannolikheten mycket stor att hela det leninistiska bygget imploderar av inre strider, massdeserteringar och på grund av att staten helt enkelt visat sig betydligt listigare än den svårt efterblivna gerillan.

Alltihop spelar colombiansk höger i händerna på ett sätt som kan bli skrämmande. Farc har under lång tid varit Vita husets och den colombianska högerns bästa ursäkt för att göra vad som helst i landet. Under förevändning om ”krig mot terrorism” och ”krig mot narkotika” har lojala Colombia bokstavligen fyllts till bredden med vapen, högteknologisk krigsmateriel och specialtränade insatsstyrkor. 2004 låg landet, enligt brasilianska tidningen Military Power Review, långt efter Brasilien, Argentina, Peru och Chile i militär styrka, men det är ett förhållande som drastiskt förändrats sen USA:s kongress fattat beslut om nu totalt 5 miljarder dollar i militärt stöd till Colombia. I år passerar landet Brasilien som vapenmakt, ett land som till ytan är sju gånger större och har fyra gånger så stor befolkning, och USA:s enda riktigt säkra allierade intar därmed platsen som Sydamerikas mäktigaste militärnation 2008. I dag är Colombia i vapen räknat starkare än sina två röda grannar tillsammans och i antal trupper är överläget jämfört med Venezuela nu 6:1, och med Ecuador 11:1. Till detta ska läggas att president Uribe de senaste åren samlat makt – medial, ekonomisk, politisk, konstitutionell – i sin hand på ett sätt som får Hugo Chávez att blekna och hur denna makalösa styrka kommer användas de kommande åren vet ingen. Klart är bara att det uribistiska projektet – en sorts högerspegling av det chavistiska – framstår som allt mer ostoppbart. En utveckling som kan sluta som för Fujimori.

Med en rejäl skopa tur kan emellertid den riktigt stora vinnaren efter onsdagens världsnyhet bli demokratin i allmänhet och colombiansk vänster i synnerhet. Betancourt var en liberal och progressiv politiker i fråga om mänskliga och sociala rättigheter – Colombias centrala problem – innan hon kidnappades och i takt med Farcs degenerering har ett demokratiskt vänsterparti, Polo Democratico, vuxit sig starkt och är i dag enda egentliga motvikt mot den värdekonservativa och marknadsliberala uribismen. PD, ett frihetligt sosseparti, har dock ett stort problem: ingen riktigt ung, tung och folkkär presidentkandidat till valet 2010. Ingrid Betancourts presidentambitioner är väl kända, liksom hennes kritik av den colombianska högerns vilande på narkotikaaffärer, storgodspatriarker och systematiska mördande av oliktänkande. Att hon, om hon hinner återhämta sig, kommer ställa upp som kandidat 2010 är mycket mer än troligt. Att hon gör det för PD inte lika sannolikt. Men chans finns. Och det är i så fall ett team som skulle kunna göra upp med Uribes allt maktfullkomligare projekt. Det enda.

Magnus Linton

Wednesday, July 02, 2008

betancourt fri!!

colombiansk militär har fritagit - utan en enda död, otroligt - ingrid betancourt, de tre amerikanerna o 11 kidnappade till. min analys kommer i morn på dagensarena.se.
bbc
el espectador
el tiempo

kaffe & clark

värmebölja. aftonbladet med hel bilaga om clark olofssons fantastiska historia. termos. tofta. en sån jävla fest att inte ha barn.

Tuesday, July 01, 2008

reklam

får ett mejl från sköna gamla Kafé 44 som meddelar "exceptionella öppettider" under sommaren: dagfiket har öppet torsdagar och fredagar i juli kl 13-20, bokhandeln INFo tor o fre i juli kl 14-18, film på torsdagar o grillning på fredagar - vid fint väder. o så detta: "Under Europride (månadsskiftet juli/aug) har vi öppet med anarkopride...". adressen kom aldrig med i utskicket men den kan jag lägga till: tjärhovsgatan 44/46, sthlm. som en frihetlig liten oas av köpenhamn mitt i de mest gentrifierade kvarteren av rentvättade södermalm.

övergödda

då mina dagar här bland gutar o turister till fjärdedel består av radiolyssning o jogging befarar jag att den här bloggen närmsta tiden kommer bli en sorts radiokrönika. var i dag skoj o konstatera att studio etts sjuttontimme hade, vilket inte längre är vanligt, fyra intressanta inslag av fyra; en skön sågning av regeringens barnsliga relation till public service, ett bra fältreportage av sveriges vackraste dialekt - gösta lemperts - om malmös försök att flytta på invandrare, telefonare från madrid med vettig vinkel på spaniens vinst i em, samt en debatt om de anakronistiska så kallade herrtidningarna slitz o café där en syndikalist som vägrat sälja blaskorna liksom verbalt fick sätta på erik hörstadius. gjorde han snyggt, o man börjar fatta varför man en gång gick med i syndikalisterna. apropå radio var det väl en rätt skum text gunnar bohlin skrev i dagens dn om per ögrens död. ostron, chablis, två mätta män på sturehof. ögren var säkert en bra kille men från bohlin o carsten thurfjäll har jag hört så mycket ostron-, tryffel-, vin-, filé-, ost-smackande att de gärna hade fått sluta med sånt för många år sen o gett de brända pengarna på kulturradioboysens - tror att oxå mats arvidsson vid några tillfällen förnedrat sig med detta - så kallade matreportage till nån hungrigare förmåga. kan inte längre höra thurfjälls röst om nånting - ibland gör han nog seriösa saker - utan att höra tryffeln välla ut genom radion o liksom in i min kropp. får spylust varje gång. hade inte bohlin kunnat bespara ögren att bli förknippad med denna övermogna, närmast ruttna, del av sveriges radio? nu kommer jag bara minnas honom som ett ostronslickande svin. förtjänade ögren det? tror jag inte. trist. klockan slog just tre i domkyrkan här o gotland runt-båtarna når visby; seglen ligger som glidande servettter därute på havet med gröna lanternor i topp. solen på väg upp. jag ner.