Inte helt lätt att veta vilken av veckans alla sanslösa nyheter man ska börja med men klart är att regeringen Uribe nu har en mkt hård tid framför sig. Idag torsdag avgick chefen för Colombias säkerhetstjänst DAS efter avslöjanden om att den spionerat på Gustavo Petro, en av ledarna för det nya vänsterpartiet Polo Democratico Alternativo. Att spionage pågått mot en mängd andra för regeringen politiskt obekväma personer är uppenbart, och frågan är bara varifrån orderna kommit. Regeringen och DAS ledning hävdar att spionaget skett på lägre nivå och att det varit en "isolerad händelse" utanför de högre mandatens kontroll. Svårt att tro.
I början av veckan sköts tre demonstrerande indianer ihjäl, och regeringen hävdade först att skotten avlossats av indianerna själva i ett slags inre uppgörelser - tills CNN i förrgår visade bilder som visar att åtminstone en av indanerna sköts ihjäl av militärpolis. President Uribe tvingades be om ursäkt för lögnerna, men än en gång hävdades att händelsen inträffat för att statens tjänstemän på lägre nivå inte handlat som de borde och att avrättningen inte var något som beordrats uppifrån. Återstår att visa.
För ett par veckor sen visade militären stolt upp ett antal unga mäns lik iklädda gerillamundering och sa att männen, alla från fattiga stadsdelar i Bogotá, var gerillakrigare som "dött i strid". Kort därefter kom emellertid bevis fram som visar att militärens version omöjligen kan stämma, och allt pekar nu i stället på att det inte alls varit fråga om gerillakrigare, utan helt vanliga fattiga grabbar som skjutits av i så kallad social rensning. Militärer som kan visa upp döda kroppar som senare kan identifieras gerillamedlemmar premieras i sina karriärer och den colombianska militärens framgångar mäts, till mr-organisationers fasa, fortfarande i blod. Av de tre skandalerna är denna kanske den största, men alla tre visar på samma otäcka faktum: regeringen har allt annat än kontroll över sina institutioner. Eller så har den. Och då är det ännu värre.
Att såväl DAS som militären och polisen länge varit infiltrerad av landets paramilitära maffiagrupper är ingen nyhet, och frågan som återstår att reda ut är vem som ytterst bär ansvar för vad som hänt och på vilket sätt det ansvaret ska utkrävas.
Till detta kommer att ett mycket intressant läge nu råder i Colombia sen inte bara indianer dessa dagar demonstrerar mot regeringen, utan en hel mängd andra organisationer, politiska partier och fackföreningar. På lördag når den gigantiska indianmarschen, driven av 20 000 män och kvinnor från landets ursprungsfolk, fram till Cali. Sen flera veckor är ett stort antal sockrerplantagearbetare i strejk, också i Cali. I dag torsdag var hela Bogotá paralyserat av en stor strejk utlyst av CUT, Colombias LO. Många andra yrkesgrupper har strejkat den senaste månaden, och regeringen har - allt mer desperat - försökt hävda att Farc ligger bakom den "sociala oron som sveper över landet", men det är en lnje som nu slår tillbaka på Uribe själv då landets intellektuella på bred front gått ut till försvar av folks rätt att visa politiskt och socialt missnöje, ett fenomen som historiskt straffats med döden i Colombia.
Grunden för missnöjet är framför allt det faktum att Colombia de senaste åren haft en fantastisk tillväxt (runt 6 procent årligen) utan att det genererade välståndet på något sätt kommit behövande till del. Ekonomin har vuxit snabbt, men utan att det skapats jobb. Till detta kommer att arbetsrätten systematiskt satts ur spel via en omfattande kooperativisering av arbetskrafter. En klassisk nyliberal process med andra ord, välkänd från alla delar av Latinamerika. Finns mycket mer att säga om allt detta och det pågående colombianska upproret/uppvaknandet, men jag måste sova nu. Försöker återkomma i morgon.
