Magnus Linton

ny blogg

2009-01-07T05:56:00.003+01:00

flyttar nu till magnuslinton.com. please kom dit.

kuba 50

2009-01-06T05:26:00.000+01:00

här min text i dn om kubanska revolutionen apropå zoe valdes nya bok.

caracas gunmen

2008-12-27T05:53:00.002+01:00

holy fuck. kolla det här. inte för att jag litar mkt på miami herald, men är hälften sant är det ju ändå märkvärdigt.

förnuft bland andra

2008-12-26T17:37:00.006+01:00

åkte på julafton buss hem genom gröna bergen med filosofiska rummets senaste program om hedenius i lurarna o blev både glad o sur. skönt att programmets fåniga flirt med teologin är över o att det åter blivit meningsfullt o lyssna. pc jersild, lena andersson o jonna bornemark (den senare enda troende) diskuterade arvet efter "sverges mest betydande filosof" o det är nåt stelt över båda sidor. andersson, oftast klok, har fått för sig att postmodernism inte har med förnuft att göra medan bornemark tycks tro att man kan diskutera fenomen utan egenskaper. postmodern radikalisering innebär, vilket jersild fattat, att även den så kallade förnuftstraditionen "hyperkritseras" - dvs man ifrågasätter (med förnuftiga argument) dess utgångspunkter o patriarkala tradition. just det senare gjordes på ett lysande sätt av hans ruin i en denna upplaga av filosofiska rummet. alla "sanningar" är förstås inte lika mkt värda, men ändå är det nåt skumt med denna anderssonska övertro på ett förnuft som liksom skulle ha vuxit fram oberoende av omständigheter o makt. som jag skrev en gång: inget har lärt mig så mycket som då jag första gången tog lsd.

the end of the end

2008-12-26T06:16:00.001+01:00

här ett rätt bra jättereportage i new york times inför att kubanska revolutionen fyller 50 1/1 -09.

lite hjälp please

2008-12-24T02:13:00.002+01:00

i en text jag håller på med har jag skrivit:

"I Venezuela, ett av världens mest sexistiska samhällen, har den nya konstitutionen inte bara fokuserat strukturell könsdiskriminering och sexuella trakasserier utan en ny lag har också stiftats – inspirerad av Norden – om varannan damernas på alla valsedlar."

är osäker på det sista o nu när jag ska dubbelkolla hittar jag inte källan där jag tagit det. nån som snabbt vet om det stämmer? gäller det i så fall bara vissa val, eller alla val? har det varit så de senaste valen? dvs när började det gälla? mkt tacksam för hjälp.

bra presidenter?

2008-12-24T02:04:00.002+01:00

fick en fråga från ola i bolivia om jag håller med om denna listning av kontinentens presidenter. gör jag verkligen inte, men hinner inte utveckla nu. kanske efter helgen.

farc & uribe

2008-12-24T01:51:00.004+01:00

här ett exemple på hur bisarr politiken är i colombia: farc meddelade häromdagen att man skulle släppa de sista två av de politiker man håller kidnappade. regeringen uribe sa att "toppen, vi ska samarbeta för att göra frigivningen logistiskt möjlig - men inte med några internationella observatörer från andra länder som underlättare eller övervakare, bara röda korset". skälet, enligt uribe, är att förra gången det var frigivningar i görningen ställde chávez o farc till ett oansvarigt "medialt spektakel" kring processen. o det är här bisarriteten kommer in eftersom uribe medvetet missbrukade röda korsets emblem under den spektakulära fritagningen av ingrid betancourt. att farc efter det brottet mot internationellt uppförande skulle lita på en operation där BARA röda korset - som alltså visat sig inte alltid vara röda korset, ibland är det numera colombiansk militär - är föga troligt. att skylla de kidnappades situatioin på nån annan än farc är löjligt, men med uribes stolta stelhet är chansen mkt stor att de misshandlade missar även denna chans till ett slut på helvetet. grattis.

mer, mer, mer

2008-12-24T01:36:00.003+01:00

svenska medier har verkligen skärpt sig när det gäller latinamerika o nu börjar det även komma grejer som ligger utanför korrarnas produktion. senaste dagarna har p1:s studio ett kört fler av bra saker; först ett rep om brasiliens lyft med lula, sen i dag ett långt inslag om knarkkriget i mexiko (aningen felvinklat enligt min mening, men ändå) o i samma sändning (!) ännu ett skitbra rep av terese larsson från bilindustrin i sao paulo. vackert.

Uribe, kriget o statistiken

2008-12-14T20:56:00.000+01:00

I det inslag i TV8:s Världen i fokus jag tipsade om häromdan berördes det faktum att Farc inte på något sätt kan sägas vara uträknade som militär kraft i Colombia. Regeringen Uribe är något av världsmästare i manipulation av statistik o siffror o har, vilket inslaget visade, lyckats sälja en falsk bild till världen där konflikten snart är löst. I dag publicerar BBC en artikel på samma tema, dvs Uribe, Farc och sifforna som inte går ihop.

Kriminalisering o avkriminalisering

2008-12-12T23:04:00.000+01:00

DN:s Erik de la Reguera har ju varit väldigt på när det gäller knarkkriget i Mexiko, men ännu inte nått fram till avkriminaliseringsdiskussionen. Här en lång text på opendemocracy.net om saken.

farc i tv8

2008-12-11T02:58:00.001+01:00

i morn tors går ett rep jag gjort om farc/avhoppare i tv8:s utrikesmagasin "världen i fokus". titta gärna.

sweden på democracy now!

2008-12-09T21:49:00.002+01:00

vet inte om alla hemma vet att radioshowen democracy now! kör tre långa sändningar om sverige. o mkt vapen blir det.

fuentes och los amigos

2008-12-05T15:59:00.002+01:00

här en krönika som i dag går i radions obs.

cartagena

2008-12-03T03:01:00.001+01:00

ser att tidningen res nu kommit ut med mitt reportage om cartagena. ligger dock inte på webben, men tidningen går förstås att köpa för den som är i sverige.

maffian i havanna

2008-12-03T02:48:00.000+01:00

här min recension i dn av tj english bok om kuba före 1959.

Äntligen!

2008-11-28T01:56:00.003+01:00

Har länge jobbat för att Sverige ska uppmärksamma den trend i Latinamerika där ett växande antal intellektuella kräver en legalisering av droger. Vet själv inte vad jag tycker, men menar att det blir koko om inte Sverige sätts in i idérörelser som påverkar världen. Skrev bland annat denna text i DN för en tid sen o har nu gjort research till ett reportage till TV8:s utmärka program "Världen i fokus" som gick i tisdags. De har lite råddig webbplats men här går att kolla (sändingen 081125). Redaktionen på Världen i fokus har för övrigt redan gjort massor på Colombia, o mer kommer. Nästa vecka går ett program om Medellíns remake. O om ett par veckor kommer ett inslag om Farc som jag själv filmar nästa vecka. Mycket roligt att nån bryr sig.

Sant o falskt o Venezuela

2008-11-27T01:21:00.002+01:00

En märklighet har uppstått bland världens medier i fråga om vem som vann valet i Venezuela - Chávez eller oppositionen. Grejen är att rapporteringen är historielös o för den som inte vet nåt om förra valet 2004 ser det lätt ut som en storseger för oppositionen; man gick fram o vann makten i tre nya delstater o Chávez förlorade lika många. Oppositionens seger skulle då - trots att Chávez vann 17 av 22 delstater - bestå i att regeringspartiet jämfört med tidigare läge tappat rejält i förtroende. Det vill säga det ser ut som en trend, en riktning, en glidning - en NYHET. Problemet, vilket många medier förbisett, är att förra valet bojkottades av oppositionen efter anklagelser mot regeringen om valfusk (vilket senare aldrig kunde bevisas o avfärdades av internationella observatörer). Vilket stödet var för alternativ/motståndare till Chávez 2004 visade sig alltså aldrig i något valutslag eftersom i stort sett inga sådana ställde upp. Chávez vann i hela landet (20 av 22 delstater) på walkover. Att han i söndagens val - som alltså inte bojkottades - skulle tappa ett antal stater har alltså länge varit helt självklart, både för regeringen o för den som rapporterar uppriktigt. En annan sak är oppositionens glädje - här har man en poäng - över att man vunnit i "de viktigaste staterna" (i meningen folkrikaste o ekonomiskt starka). Sanningen är alltså att Chávez fortfarande har stöd av en tydlig majoritet av folket, dvs ett läge som länge rått o vars jämförelser med 2004 blir fåniga. Well, där har ni nyanserna - om det var nån som undrade.

USA:s kokain o Bolivias bönder

2008-11-26T05:35:00.004+01:00

Oumbäriga radioshowen Democracy Now! har intervjuat Evo Morales om bland annat varför han kastat ut USA:s ambassadör. För den som hellre läser spanska har lika oumbärliga webbtidningen Sin Permiso har transkriberat alltihop o publicerat här. Mycket intressant.

Going to bed with Catholic Church

2008-11-26T05:23:00.002+01:00

Nicaragua är ju det sorgligaste landet på den här kontinenten o det är fortfarande en gåta - i alla fall för mig - hur de kunde rösta fram det fullskaliga svinet Daniel Ortega till makten. I undebara texten Betrayal of the revolution i brittiska Independent skriver John Carlin om hur sandinisterna blev "tropical banana monarchs" o i The Lost Revolution i amerikanska Mother Jones ger min favoritskribent Marc Cooper en bakgrund. Senare texten gammal, men den förra helt färsk. Se också debattråden Holy Sandinistas! på Coopers härliga blogg.

Grattis Venezuela!

2008-11-25T07:03:00.001+01:00

Här krönikan om valet i Venezuela på dagensarena.se.

Prideparad

2008-11-24T22:31:00.005+01:00

I helgen kom den omskrivna ursprungsfolksmarschen fram till Bogotá. I 42 dagar har indianer från olika delar av landet, framför allt provinsen Cauca, vandrat genom landet tillsammans men andra medborgargrupper för att bland annat kräva återlämnande av territorier de enligt konstitutionen har rätt till o blivit bestulna på. På Plaza Bolivar, Bogotás Sergels Torg, samlades inte bara ursprungsfolk (en delegat från svenska samerna talade) utan också fackföreningar, kvinnoorganisationer o mr-aktivister. Händelsen är en del både i ett nationellt uppror mot regeringen Uribes politik (militären sköt ihjäl en demonstrant för ett par veckor sedan), samt - framför allt - del i vad som nu framställs som början på ett prideprojekt liknande det som skett i Bolivia. Evo Morales, Bolivias president, var stormötets eviga referens och frågan som ställdes i hans frånvaro var: Hur ska ursprungsfolk göra för att ta makten? Ett sändebud från La Paz svarade: genom att bygga politiskt medvetande. Och det är vad som pågår här nu. I rask takt, även om det inte lär räcka till makten. Nedan ett par bilder.

min analys

2008-11-24T18:16:00.001+01:00

av valet i venezuela kommer upp om en stund på dagensarena.se för den som är intresserad.

I Venezuela...

2008-11-23T20:07:00.003+01:00

röstar just nu folket för fullt i ett regionalval som lär säga en hel del om hur det egentligen går för Hugo Chávez revolution i dessa globalt krisande tider. Min analys kommer i morn eller tisdag, beroende på när resultatet är klart, på dagensarena.se.

Tack CNN

2008-11-14T03:34:00.004+01:00

I veckans nummer av tidningen Semana konstaterar min favoritkolumnist Daniel Coronell att Colombia är på väg att bli en sån där nation där man bäst informerar sig om vad som händer i landet genom att läsa utländsk press. Lite Kuba. CNN:s Karl Penhaul är den reporter utan vars arbete den colombianska autokratin kunnat leva vidare oskadd. Först avslöjade han inte bara att Röda Korsets logga missbrukats å det grövsta under "Operación Jaque" (då Betancourt fritogs), utan visade också hur Uribe medvetet ljög om hur allt gått till. Därefter drog samme Penhaul ner Uribes brallor en gång till då han lyckades få tag på en privatvideo som visade hur militären skutit skarpt mot indianer o lyckats mörda en person under demonstrationerna som fortfarande pågår. Uribe förnekade bestämt att några skott avlossats av hans mannar - tills CNN la fram bevisen. Penhauls arbete bör, skriver Coronell, inspirera colombianska journalister o det är viktigt att denna yrkeskår ges internationellt stöd o solidaritet, eftersom "alla sorters avslöjanden i Colombia håller på att kriminaliseras".

skål!

2008-11-05T05:14:00.002+01:00

Militära huvuden rullar

2008-10-30T05:07:00.004+01:00

Här en jättenyhet - jag önskar jag hade haft tid att analysera. Stora frågan, som regeringen ännu inte svarat på, är VARFÖR man gör detta. Det vill säga: exakt vad har dessa militärer gjort? Att det har med morden på unga män i södra Bogota - som jag skrev om häromdan - att göra är uppenbart, men det förklarar bara en liten del av den väldiga åtgärden. Vad mer har skett? Vilka har dödats? Av vem? Vem har givit order? Vem har inte förmått stoppa det som borde stoppats? Många frågetecken. Men givetvis bra att mr börjar tas på allvar i Colombia. Om det nu är det detta är ett tecken på.

Intellektuella o kriget

2008-10-29T23:51:00.004+01:00

Ett initiativ från ett antal intellektuella riktat mot Farc med en uppmaning om att de ska inleda en bred fredsdialog i syfte att få flera latinamerikanska presidenter att medla i konflikten har besvarats positivt av gerillan. Jag analyserade nyheten för franska tevekanalen Franc24 igår o var mkt skeptisk, men kanske var det en förhastad slutsats. I dag har flera colombianska röster uttalat sig positiv o hoppfullt inför Farcs tillmötesgående svar. Här en nyhetsartikel för den som läser spanska. Har för egen del sett lite för många sådana här initiativ o för få resultat för att våga hoppas särskilt mycket.

Regeringen vs verkligheten

2008-10-29T22:59:00.003+01:00

I nya rapporen ¡Déjennos en paz! La población civil, víctima del conflicto armado interno de Colombia slår spanska Amnesty fast att 1400 civila mördades i Colombia under 2007, hundra fall mer än de 1300 som försvann 2006. Militären uppges som skyldig i 330 fall, paramilitära grupper i 300 och gerillan i i 260. Rapporten visar att 305 000 människor drevs på flykt under 2007, och det totala antalet internfyktingar ligger i dag någonstans mellan 3 och 4 miljoner. Hela regeringen Uribes politiska idé bygger på att det alls inte finns någon väpnad konflikt i Colombia, bara terrorgrupper som saboterar den annars väl fungerande demokratin, och det är en ståndpunkt som allt oftare får omvärlden att skratta högt åt presidenten. Nyligen, då Amnesty presenterade rapporten, vågade Uribe till och med hävda något som inte lär få världen att sluta skaka på huvudet: "Här i Colombia har vi en demokrati lika respektabel som vilken som av de europeiska." En ståndpunkt som snart bara delas av en lika världsfrånvänd och politiskt död person - W.

El Narcotraficante No. 82

2008-10-29T04:38:00.004+01:00

I maj i år kom Sergio Camargos bok "El Narcotraficante No. 82 - Álvaro Uribe Vélez" (Universo Latino) som enligt denna intervju berättar historien om hur Alvaro Uribe på 1960-talet tillsammans med Pablo Escobar fanns med på en av Vita Husets listor över Latinamerikas farligaste knarkhandlare. Har inte sett boken o således än mindre läst den, o vet inget om dess trovärdighet o historia. Nån läsare av denna blogg som läst o kan säga nåt om boken?

från farc till frihet

2008-10-27T05:46:00.002+01:00

Ännu en dag av alldeles fantastiskt nyhetsflöde. Efter åtta år i Farc:s fångenskap lyckas den gamle Oscar Tulio Lizcano rymma o med livet i behåll hitta friheten. Här bbc:s täckning.

trist, men

2008-10-27T05:37:00.001+01:00

gabeira tycks ha förlorat i rio de janeiro med 49 mot 51 till halvmaffian.

stickad stringtrosa mot segern

2008-10-26T16:33:00.003+01:00

kolla här en sån skön artikel som går i dagens sydsvenskan. den latinamerikanska trenden met progressiva borgmästare fortsätter i dag med ett valet av gabeira i rio de janeiro. får man hoppas. här i colombia har de stora städerna, inte minst bogotá, länge styrts av socialister eller vänsterliberaler med stor framgång.

Polis skjuter indianer

2008-10-24T07:21:00.012+02:00

Inte helt lätt att veta vilken av veckans alla sanslösa nyheter man ska börja med men klart är att regeringen Uribe nu har en mkt hård tid framför sig. Idag torsdag avgick chefen för Colombias säkerhetstjänst DAS efter avslöjanden om att den spionerat på Gustavo Petro, en av ledarna för det nya vänsterpartiet Polo Democratico Alternativo. Att spionage pågått mot en mängd andra för regeringen politiskt obekväma personer är uppenbart, och frågan är bara varifrån orderna kommit. Regeringen och DAS ledning hävdar att spionaget skett på lägre nivå och att det varit en "isolerad händelse" utanför de högre mandatens kontroll. Svårt att tro.

I början av veckan sköts tre demonstrerande indianer ihjäl, och regeringen hävdade först att skotten avlossats av indianerna själva i ett slags inre uppgörelser - tills CNN i förrgår visade bilder som visar att åtminstone en av indanerna sköts ihjäl av militärpolis. President Uribe tvingades be om ursäkt för lögnerna, men än en gång hävdades att händelsen inträffat för att statens tjänstemän på lägre nivå inte handlat som de borde och att avrättningen inte var något som beordrats uppifrån. Återstår att visa.

För ett par veckor sen visade militären stolt upp ett antal unga mäns lik iklädda gerillamundering och sa att männen, alla från fattiga stadsdelar i Bogotá, var gerillakrigare som "dött i strid". Kort därefter kom emellertid bevis fram som visar att militärens version omöjligen kan stämma, och allt pekar nu i stället på att det inte alls varit fråga om gerillakrigare, utan helt vanliga fattiga grabbar som skjutits av i så kallad social rensning. Militärer som kan visa upp döda kroppar som senare kan identifieras gerillamedlemmar premieras i sina karriärer och den colombianska militärens framgångar mäts, till mr-organisationers fasa, fortfarande i blod. Av de tre skandalerna är denna kanske den största, men alla tre visar på samma otäcka faktum: regeringen har allt annat än kontroll över sina institutioner. Eller så har den. Och då är det ännu värre.

Att såväl DAS som militären och polisen länge varit infiltrerad av landets paramilitära maffiagrupper är ingen nyhet, och frågan som återstår att reda ut är vem som ytterst bär ansvar för vad som hänt och på vilket sätt det ansvaret ska utkrävas.

Till detta kommer att ett mycket intressant läge nu råder i Colombia sen inte bara indianer dessa dagar demonstrerar mot regeringen, utan en hel mängd andra organisationer, politiska partier och fackföreningar. På lördag når den gigantiska indianmarschen, driven av 20 000 män och kvinnor från landets ursprungsfolk, fram till Cali. Sen flera veckor är ett stort antal sockrerplantagearbetare i strejk, också i Cali. I dag torsdag var hela Bogotá paralyserat av en stor strejk utlyst av CUT, Colombias LO. Många andra yrkesgrupper har strejkat den senaste månaden, och regeringen har - allt mer desperat - försökt hävda att Farc ligger bakom den "sociala oron som sveper över landet", men det är en lnje som nu slår tillbaka på Uribe själv då landets intellektuella på bred front gått ut till försvar av folks rätt att visa politiskt och socialt missnöje, ett fenomen som historiskt straffats med döden i Colombia.

Grunden för missnöjet är framför allt det faktum att Colombia de senaste åren haft en fantastisk tillväxt (runt 6 procent årligen) utan att det genererade välståndet på något sätt kommit behövande till del. Ekonomin har vuxit snabbt, men utan att det skapats jobb. Till detta kommer att arbetsrätten systematiskt satts ur spel via en omfattande kooperativisering av arbetskrafter. En klassisk nyliberal process med andra ord, välkänd från alla delar av Latinamerika. Finns mycket mer att säga om allt detta och det pågående colombianska upproret/uppvaknandet, men jag måste sova nu. Försöker återkomma i morgon.

Knarkets Mexiko

2008-10-13T00:40:00.001+02:00

här en text som gick i gårdagens dn.

livsfarlig demokrati

2008-10-03T19:32:00.001+02:00

som besökare här märkt har jag ingen tid just nu till bloggande. blir liv här igen när jag landat i bogota om ett par veckor. här en krönika som går i dagens dn.

gud o etik

2008-09-15T12:38:00.002+02:00

min krönika i dn i torsdags gav en del reaktioner, i dn o expressen. här mitt svar som går i dn idag.

bolivia i sds

2008-09-15T11:02:00.003+02:00

henrik jönsson skriver i dag en mkt bra text i sydsvenskan om senaste händelserna i bolivia, med särskilt fokus på högeroppositionens anlitande av brasilianska o andra yrkesmördare. ligger tyvärr inte på nätet men tidningen kan ju, av vissa, köpas. skoj detta att sverige börjar få riktigt bra la-bevakning.

dn har

2008-09-13T11:31:00.003+02:00

mkt bra latinamerikatäckning just nu: bolivia, venezuela, mexiko. tack erik. kolla, som sagt, oxå latinamerika.nu.

bolivia, venezuela, usa

2008-09-12T19:16:00.003+02:00

skulle varit med i studio ett i dag för o kommentera de dramatiska vändningarna i triangeldramat mellan bolivia, usa o venezuela samt dess geopolistiska räckvidd - men jacob zuma tog i sista stund över allt deras utrikesutrymme. ev görs en grej på måndag. här en bloggare på plats la paz. som vanligt är bbc grunda o sajter som telesur o venezuelanalysis hopplösa chávezmegafoner. krävs mycket läsning från alla håll o en rejäl dos kritiskt tänk för o nå någorlunda nära sanningen i detta. kuppen, som chávez hävdar varit långt framskriden o som spelat stor roll i hans uppträdande, har vad jag kan se inte ens nått svenska medier. den som söker djup, även om det inte handlar om de allra senaste dagarnas utveckling, kan läsa emir saders essä THE WEAKEST LINK? Neoliberalism in Latin America i senaste new left review. o här kan man lyssna på min krönika - i helt annat ämne - i dagens obs.

gud som stil

2008-09-11T15:04:00.001+02:00

här min krönika i dn i dag.

dn idag

2008-08-30T12:16:00.004+02:00

sorry att det liksom inte händer nåt här. semestern är slut, men jag är som vanligt trängd av lite dödlinjer som kräver fokus på andra platser. här en essä som går i dagens dn.

dumma krig

2008-07-31T18:48:00.004+02:00

när jag för ett par veckor sen skrev denna text i dn var min avsikt att i sverige introducera den latinamerikanska debatten om det hopplösa i the war on drugs o de växande kraven på en eventuell framtida legalisering av vissa droger. trodde det skulle dröja länge innan det blev eko, men i dagens studio ett går ett utmärkt reportage i samma ärende av lasse palmgren.

där gick han

2008-07-18T02:43:00.003+02:00

den fjärde mars - i samband med krisen mellan colombia, ecuador o venezuela - drog jag som en av sju slutsatser på denna blogg att colombias utrikesminister fernando araujo snart skulle sparkas. nu har det skett.

semester

2008-07-13T15:19:00.001+02:00

går på semester nu; gotland, dalsland, västkusten, skåne. blir nog väldigt lite bloggat närmsta veckorna.

almedalen

2008-07-11T02:16:00.005+02:00

har nu genomlevt min - tror jag - sjunde almedalsvecka o det börjar bli dags för ett par slutsatser:

a) sverige har numera bara EN politiker o hon heter maria wetterstrand. tidningarna kommer få det o se ut som hon varken var bättre eller sämre än resten, vilket du lugnt kan skriva in som en lögn som visar ledarsidornas totala beroende av näringsliv eller sosseri. wetterstrand är kanske ingen stor politiker, men sen gudrun, göran o carl försvann är hon den enda vi har. hon vill nåt. o det märks. jan, maud, mona o göran - de andra två återstår att se, men jag saknar förhoppningar - förtjänar i min bok inte ens att kallas politiker. när de talar skäms man. hoppas att det snart ska ta slut. ängslas inför nästa malplacerade konstpaus eller dåliga skämt. hemskt. huh. skitjobbigt för alla. wetterstrand har, inte minst sen hon nyktrade till i eu-frågan, blivit den enda person i svensk politik som utsöndrar nån sorts KRAFT. inom inte så avlägsen framtid tror jag hon, josefin brink o katrine kielos kommer vara ledare för allt till vänster om mitten. det blir skoj.

b) ken loach har gjort en mkt bra ny film om det vi på arena för några år sen kallade "väldens viktigaste fråga", nämligen papperslösas situation i europa. "its a free world" har om jag fattat det rätt svensk premiär i slutet av september o det är bara o GÅ. har svårt för loachs övertydligheter o enkla schabloner men blundar man lite när working class-sterotyperna blir som pinsammast återstår en jävligt bra film. han hugger rakt in i alla lager av den sociala o politiska utmaning alla eu-länder står inför i dag, o det görs bra. liberala ungdomsförbundet hade ordnat en visning med efterföljande debatt, som dessvärre inte kom långt. en liten högerboy käftade en stund med vanja lundby-wedin men jag hörde inga nya argument. men missa inte filmen när den kommer.

c) sverigedemokraterna är årets vinnare. alla förhåller sig nu till dem på ett sätt jag gissar de jublar över. var o lyssnade på lars adaktussons utfrågningar ons o tor o båda gångerna gjorde han stor affär av dem, liksom hägglund o wetterstrand i sina tal. grattis sd. jimmy åkesson blir nu t o m imiterad av göran gabrielsson - det säkraste intyg man kan få på att man tillhör svensk politisk elit. kanske var oundvikligt att det blev så, men läsktigt är det.

tack gud

2008-07-11T02:07:00.002+02:00

här ännu en nyhet som gör det allt svårare att skilja kristna från fascister. åtminstone vad gäller konsekvenser. det som stör mig på gränsen till galenskap är att ordet etik så ofta finns med i religiösa politikers retorik, att etik av nån helt sjuk anledning kommit att bli ett tema som förknippas med den sortens partier. vad fan vet dessa svin om moral?

DN i dag

2008-07-07T12:00:00.000+02:00

här min krönika i dn i dag: Sydamerika höjer rösten.

eftersnack

2008-07-06T03:06:00.002+02:00

ett par dar efter den stora nyheten finns lite o lägga till i den analys jag skrev på onsdagnatten.

a) ingrids framtid. alla politiska läger sliter nu vilt i henne o vill givetvis knyta henne till sig o uribismon är som vanligt mest framgångsrik. jag antydde att hon ev skulle kunna gå i allians med polo democratico, men det förefaller nu rätt osannolikt med tanke på vad hon hittills sagt på diverse presskonferenser. hon har meddelat att hon inte har några invändningar mot att göra om konstitutionen ännu en gång så presidenten kan sitta en tredje period, landets just nu mest laddade fråga, o det ger en tydlig vink om bristande demokratiska insikter. hennes inte särskilt intelligenta svar var "jag är för det folket är för". debatten är densamma som den som varit om venezuela, med den skillnaden att när chávez vill göra sig valbar i oändlighet skriver europeiska medier att det är ett steg mot diktatur o när uribe gör det är det ett steg mot demokrati. ingrid har nog haft annat o tänka på än just denna fråga, men hennes uttalande väger dessvärre mkt tungt i det läge som råder.

b) farcs framtid. ett större slag mot gerillan än fritagningen av betancourt - i motsats till det intryck man nu får - var marulandas död. med hans bortgång försvann den gestalt som kunde ena en gerilla-krigare i norr med en i söder, o som kunde föra ett tveklöst befäl över trupperna. hade marulanda levt hade fritagningsoperationen sannolikt inte kunnat hända. är alltså toppen att han dött, men för farc dog han i sämsta möjliga ögonblick. stora frågan nu är om gerillan - dvs inte en politisk rörelse utan en armé - ska gå in i nån sorts avmobiliseringsprocess o hur den i så fall ska se ut. tror, om en sån kommer igång, att det kommer sluta ungefär som det gjort i fråga om paramilitärernas avmobilisering; att de lämnar in vapen o försvinner i sin gamla form - men kort därefter uppstår på nytt i mer decentraliserad kostym(er) o helt inriktade på skydd av narkotikaproduktion. tror samma händer med farc. finns för mycket vapen, för mycket koka - o för lita annat att göra (för unga).

c) colombias militär. den stora grejen med det här är ansiktslyftet för den colombianska militären, en av världens mest ökända. här ligger nog det mest positiva resultatet - bortom det personliga o humanitära - av den här händelsen. landet har en försvarsminister som gjort ett mkt bra jobb, svårt o säga nåt annat. därtill har, i alla fall i viss mån, mänskliga rättigheter o liv börjat få status inom de militära leden. hela det enorma tryck - den kritik - som levererats av det internationella samfundet (inte minst alla ngo:s) mot colombia har burit frukt. det är stort. juan-manuel santos, nuvarande försvarsminister, verkar faktiskt ha fattat att nåt måste göras åt hur den colombianska militären beter sig. att respektera en gerilla-krigares liv har plötsligt högre status än att ha ihjäl honom. det är ingen liten förändring.

d) uribes val. colombias president var redan innan fritagningen amerikas populäraste, åtminstone enligt de opinionsunderökningar som körs i manistreammedia, o i dag är han än mer så. betancourt påpekade, helt riktigt, att chávez o correa måste fatta att det är colombias folk, inte farc, som väljer vem som ska vara president i colombia. o de har valt uribe. det betyder, som vänsterpolitikern gustavo petro igår sa, att uribe nu om han vill visa lite statsmannaskap har bästa chansen i världen att välja om han vill bli en stor eller liten segrare. det förra vore att nu avsvära sig alla ambitioner att göra ytterligare ett återval möjligt o istället lämna över till nya krafter, precis som chávez borde göra. det andra vore att surra sig fast vid makten - o kanske falla som fujimori om några år. givet latinamerikas vidriga tradition av att hylla starka män - o dessa mäns tendens att kåta upp sig på sig själva - är det svårt o just nu tro på den storstilade vägen. men man kan hoppas.

ingrid o de andra

2008-07-05T19:00:00.001+02:00

här en bra story - Colombia's continuing hostage pain - som i dag går på bbc:s amerikasida som visar problem o statushierarkier bland det kidnappade.

israel & colombia

2008-07-05T01:19:00.002+02:00

israeliska säkerhetsexperter fungerade som rådgivare i operationen som frigjorde betancourt, skriver el tiempo. inte staten utan - sen kriget mot terrorismen outsourcades - det privata bolaget CST. intressant, men väntat. colombias roll till usa börjar allt mer likna israels.

visby väntar

2008-07-05T01:09:00.001+02:00

Veckan före Almedalen är Gotlands stora fråga om algblomsgegga eller lobbysmet – båda på glid hit – ska hinna först. Saken är allt annat än en bagatell för om nåt dikterar den estetiska remejken av Visby så är det stilval de gör som inte själva betalar; vilken krogmiljö väljer den som saknar plånbokens begränsningar? Tanken i år är att dra Sveriges största representationsparty utanför muren ner till vattnets purpurmättade solnedgångar och då gäller det att koda till belåtenhet. Norderstrand var länge ett spräckligt Göran Greider-landskap men sen Stureplansgruppen och konkurrenter investerat i området har glassgubbar och Malaco-påsar begravts av griffeltavlor och cava. Om krögarna på stans alla nya ställen kontrakterat samma interiörmakare eller om det sena nollnolltalets repertoar erbjuder en och endast en linje är oklart, men här ser knappast ut som fri vilja fått råda; från rottingfejk kuddat med vitt under bar himmel finns inga avvikelser. Inga alls. Nu står skapelserna där i väntan på bedömning av dem med företagskort: flipp eller flopp. Namnet på största strandstället – Visby Beach Club – signalerar väl ingen gjuten självkänsla men ligger himmel och hav blankt under veckan kan det bli trängsel på puffarna och trenden vara spikad. Fast det bygger förstås på att medelhavswannabeismen inte hinner totalförnedras av en för Norden mer äkta vara: det blågröna stinktäcket. Åtminstone inte under prime time.

edda manga

2008-07-04T18:33:00.001+02:00

skrev denna krönika i dagens gp. säkert bra skruvad från sin kant, men lägger en pusselbit till bilden.

radio om colombia

2008-07-04T13:59:00.002+02:00

på studio etts webbsida (en bit ner) ligger gårdagens sändning om betancourts frigivning, o i dag 16.00 körs en tema-timme om colombia i samma program. radion är fantastisk.

noll tolerans. noll resultat

2008-07-04T12:30:00.002+02:00

här min text som går på dagens dn-kultur:

----

Den som några år levt utanför Sverige möts vid dagens hembesök av en nygammal scen: kokain, kokain, kokain. Om Johannes Brost blev symbol för åttiotalets snöskottare står hans arvtagare nu i kö och det räcker att ställa sig i en toalett på vilken som helst krog för att fatta att landet i dag – efter 30 år av så kallat krig mot narkotika – är täckt av jordens attraktivaste drog. Pulvret är billigare, bättre – och överallt.

Så var inte tänkt. Och i andra änden av alla illegala kanaler som slutar i Stockholm, Los Angeles, Riga – eller, för den delen, Borlänge – finns nu ett svårt sargat samhälle, Colombia, som börjar bli rätt säkert på att det mesta är galet med det av Vita huset dirigerade war on drugs. När USA år 2000 ekonomiskt och militärt växlade upp i kampen mot produktionen (i Anderna), inte konsumtionen (i USA och EU), slog det officiella målet fast att antalet odlade hektar i Colombia under de kommande sex åren skulle halveras. Sen dess har 758 000 hektar flygbesprutats – kemikaliebombats, med böndernas formulering – och över 4 miljarder dollar plöjts ner i stöd till colombiansk militär, världskänd för brott mot mänskliga rättigheter, i syfte att bekämpa kokaproduktion. Resultat: inget alls. Eller rättare: inget alls, om saken gällde produktion och konsumtion. International Crisis Group, ett forskningsinstitut baserat i Bryssel, kom nyss ut med rapporten Latin American Drugs: Losing the Fight, en inventering av fiaskot, i vilken man slår fast att konsumtionen är stabil i USA, ökar i Europa, ökar drastiskt i Argentina, Brasilien och Chile – samt att produktionen ligger på samma nivå i dag som för åtta år sen trots att 600 000 hektar förstördes i Anderna bara mellan 2004 och 2006. Den så kallade ballongeffekten – klämmer man åt här odlas mer där – är extremt väl dokumenterad och i en för politiken förödande ny rapport från WOLA, Washington Office on Latin America, konstateras att för eliminering av en hektar koka krävs flygbesprutning av 27 – med förödande konsekvenser för ekosystem, småbönder och deras barn. Eller som Federman Tenorio, ordförande i en afrocolombiansk organisation, sa vid rapportens lansering: ”Barnen badar inte längre i våra floder, de har lärt sig att en flod är inget man kan använda.”

Även i övrigt finns massor av dramatiska resultat, eller konsekvenser, av den militärt orienterade politiken – under förevändning om ”krig mot narkotika” har Colombia fyllts till bredden med amerikanska vapen, högteknologisk krigsmateriel och avancerade antigerilla-förband – som nu river upp en diskussion i hela Amerika om vad den här cirkusen egentligen handlar om. I Sverige, på sorglig efterkälke i internationell drogdebatt, lär den bara eka denna gång men i USA:s kongress – och i Obamas kampanj – börjar förnuft komma ikapp religion och fakta avslöja kamouflerad stormaktspolitik.

När John McCain denna vecka besöker Colombia är det en närmast desperat handuträckning till landets elit. Formellt är besöket en utfästelse om fortsatt linje i drogkriget – i händelse av valseger – men alla nyktra har sen länge fattat att det här inte handlar om knark utan om kontroll. Parallellt med att George Bush under nollnolltalet skrivit ut miljard efter miljard till colombiansk militär har hela Sydamerika, utom Colombia, blivit rött. Panamakanalen har förlorats, Guantanamos stängning är ett växande globalt krav och nyligen meddelade Ecuadors revolutionäre president att Manta, USA:s militärbas i landet, ska stängas. Högerstyrda Colombia är i dag Vita husets enda allierade i regionen och ”the war on drugs” dess effektivaste retoriska figur; oavsett om strategin hjälper eller stjälper i fråga om drogbekämpning fungerar den som motiv för det centrala – militär närvaro. För colombiansk elit som nu ser sig trängd mellan ett rött Venezuela, ett rött Ecuador och en inhemsk vänster, civil eller väpnad, har ”den lille negern” – som Obama kallas av Bogotás överklass – vuxit till en mardröm. Delvis på grund av hudfärg, rasismen är brutalare i Syd- än i Nordamerika, men framför allt för att han lovat överväga konsekvenserna av drogkriget och därefter agera rationellt, inte religiöst.

Just det rationella – pragmatism – är vad som står i fokus i den debatt, och sannolikt politik, som nu växer fram i kölvattnet av det globala misslyckandet. I april började en kommission ledd av tre tidigare latinamerikanska presidenter – Henrique Cardoso (Brasilien), Ernesto Zedillo (Mexiko) och César Gaviria (Colombia) – arbetet med att utvärdera politikens resultat i syfte att komma upp med förslag på ”effektivare” mer ”realistiska” åtgärder mindre ensidigt fixerade vid kriminalisering. Kommissionens namn, ”Droger och demokrati”, är passande för en utredning som startar vid katastrofens rand; den underjordiska myllan genererar enorma inkomster som fyller kistorna hos alla gangstergrupper som fräter sönder varje förutsättning att få en demokrati att fungera. Brasiliens kåkstäder, där majoriteten av urban befolkning nu bor, styrs inte längre av politiker utan av maffia som erbjuder ungdomar korta men fantastiska karriärer. En fjärdedel av Colombias kongress sitter i dag i fängelse eller i brottsutredning efter att ha korrumperats av knarkpengar. Mexiko huggs just nu upp av nya drogsyndikat och genomlever en våldsvåg som minner om colombianskt 90-tal då poliser, redaktörer, åklagare och progressiva politiker hades ihjäl på löpande band av yrkesmördande barn som lärt sig att en 20-dollarsedel förtjänar större respekt än ett liv.

I Mexiko och Colombia, värst drabbade, har intellektuella tungviktare som Carlos Fuentes och Gabriel García Márquez länge protesterat men från Washington och colombianska regeringen, lycklig över militärt stöd att fritt använda, har svaret alltid varit detsamma och helt oberoende av fakta: ”Om vi inte gjort vad vi gjort hade det sett ännu värre ut.”

Det är emellertid en tro vars bekännare nu sinar. Mellan skål och vägg – politikerträffar, ambassadbjudningar, akademikerseminarier – är det i Latinamerika numera svårt att hitta folk som tror på den inslagna vägen. Eller som Adrianus Koetsenruijter, EU:s ambassadör i Colombia, under ett informellt ögonblick i maj 2007 uttryckte saken mellan suckar om att ”flygbesprutningarna varit helt meningslösa”, några veckor innan han lämnade sitt uppdrag: ”Jag känner i dag inte en enda person på hög nivå som inte är för en legalisering. Men det är politiskt omöjligt.”

Vad som är politiskt möjligt är dock under ständig omprövning och förr eller senare – tycks efter de nya rapporterna ofrånkomligt – kommer barnet stå där och ropa att kejsaren är naken. Tidningen El Tiempo, Colombias Dagens Nyheter, har länge krävt ett slut på den politik som ”bara ger bränsle åt vår väpnade konflikt”; Farc-gerillan och dess rivaler, de paramilitära grupperna, lever helt av kokainhandel och i dag är 3,8 miljoner människor på flykt i sitt eget land, en humanitär katastrof överträffad bara av Sudan. Det är, skriver El Tiempo, en vidrig cynism att den stat som har världens största drogproblem, USA, insisterar på en politik som totalt har misslyckats och nu spelar både blind och döv inför de våldsamma eländen som rapporteras från de fattiga producentländerna.

Slutet på kokainets otäcka saga återstår att skriva, men i Latinamerika hörs en snabbt växande kör av intellektuella – i den nytillsatta kommissionen sitter både Mario Vargas Llosa och Paulo Coelho – vars krav på perspektivskifte från produktion till konsumtion nyss formulerades i El Tiempos huvudledare (25/5), som en bön till FN och världen från miljardindustrins brutala botten: ”En ny global narkotikapolitik måste fokusera folkhälsa, hitta en mellanväg mellan de förenklade polerna förbud och legalisering, erkänna vissa preparats relativa ofarlighet, göra skadelindring i stället för nolltolerans till ledstjärna samt bygga seriösa förebyggande kampanjer riktade mot ungdomar. Kort sagt: inse att en drogfri värld aldrig kan skapas, och att ren repression bara gör affären mer lukrativ.”

Magnus Linton

Äntligen fri - det bra o det dåliga

2008-07-03T03:18:00.003+02:00

här min analys i dagens dagensarena.se:

Decenniets största fest pågår nu i Colombia sen militären i en lyckad operation fritagit 15 kidnappade – däribland ex-presidentkandidaten Ingrid Betancourt – och därmed närmat sig ett slut på världens äldsta pågående krig, det colombianska. Nyheten är den bästa som kommit från Colombia på länge – Betancourt och de andra har suttit fängslade under helvetiska förhållanden i mellan sex och åtta år – och det faktum att fångarna återfått sin frihet, livet, är fantastiskt. För de kidnappades familjer, för Colombia, för världen. Eller som Betancourts son uttryckte det för bara en timme sen: ”Det här är det bästa ögonblicket i mitt liv”. Helt sant, inte bara för honom. Men bortom det mänskliga: vad betyder den – politiskt?

Så skimrande som allt kanske förefaller denna festdag är det inte. Rötterna till det colombianska kriget – de feodala orättvisorna och den lukrativa kokainproduktionen – är allt annat än eliminerade, men händelsen innebär två mycket viktiga saker; a) den colombianska högerregeringen, George Bushs enda allierade i det annars helt röda Sydamerika, glider snabbt ur sin värsta korruptionskris någonsin och regeringen Uribe, redan med ett stöd på nära 80 procent, kommer efter denna succéaktion att vara kontinentens i särklass mäktigaste regim, inte bara militärt utan också politiskt. b) Farc, gerillan som i 50 år fört krig mot den colombianska staten – i början som en rebellrörelse med goda skäl för sitt uppror, i dag som en kommunistisk militärmaskin driven av kokainpengar och utan folkligt stöd – går in i sina kanske sista dödsryckningar. Det första är illa, det andra toppen.

I mars sköts Farcs andreman ihjäl av Colombias USA-stödda militär, därefter dödades ytterligare en av ledarskiktets män, sedan deserterade en annan och i slutet av maj avled gerillans legendariske överhuvud och moraliska ryggrad, Manuel Marulanda. Det är en räcka händelser som under våren skakat Farc i grunden och när man nu förlorat sina politiska trumfkort, framför allt Ingrid Betancourt, är sannolikheten mycket stor att hela det leninistiska bygget imploderar av inre strider, massdeserteringar och på grund av att staten helt enkelt visat sig betydligt listigare än den svårt efterblivna gerillan.

Alltihop spelar colombiansk höger i händerna på ett sätt som kan bli skrämmande. Farc har under lång tid varit Vita husets och den colombianska högerns bästa ursäkt för att göra vad som helst i landet. Under förevändning om ”krig mot terrorism” och ”krig mot narkotika” har lojala Colombia bokstavligen fyllts till bredden med vapen, högteknologisk krigsmateriel och specialtränade insatsstyrkor. 2004 låg landet, enligt brasilianska tidningen Military Power Review, långt efter Brasilien, Argentina, Peru och Chile i militär styrka, men det är ett förhållande som drastiskt förändrats sen USA:s kongress fattat beslut om nu totalt 5 miljarder dollar i militärt stöd till Colombia. I år passerar landet Brasilien som vapenmakt, ett land som till ytan är sju gånger större och har fyra gånger så stor befolkning, och USA:s enda riktigt säkra allierade intar därmed platsen som Sydamerikas mäktigaste militärnation 2008. I dag är Colombia i vapen räknat starkare än sina två röda grannar tillsammans och i antal trupper är överläget jämfört med Venezuela nu 6:1, och med Ecuador 11:1. Till detta ska läggas att president Uribe de senaste åren samlat makt – medial, ekonomisk, politisk, konstitutionell – i sin hand på ett sätt som får Hugo Chávez att blekna och hur denna makalösa styrka kommer användas de kommande åren vet ingen. Klart är bara att det uribistiska projektet – en sorts högerspegling av det chavistiska – framstår som allt mer ostoppbart. En utveckling som kan sluta som för Fujimori.

Med en rejäl skopa tur kan emellertid den riktigt stora vinnaren efter onsdagens världsnyhet bli demokratin i allmänhet och colombiansk vänster i synnerhet. Betancourt var en liberal och progressiv politiker i fråga om mänskliga och sociala rättigheter – Colombias centrala problem – innan hon kidnappades och i takt med Farcs degenerering har ett demokratiskt vänsterparti, Polo Democratico, vuxit sig starkt och är i dag enda egentliga motvikt mot den värdekonservativa och marknadsliberala uribismen. PD, ett frihetligt sosseparti, har dock ett stort problem: ingen riktigt ung, tung och folkkär presidentkandidat till valet 2010. Ingrid Betancourts presidentambitioner är väl kända, liksom hennes kritik av den colombianska högerns vilande på narkotikaaffärer, storgodspatriarker och systematiska mördande av oliktänkande. Att hon, om hon hinner återhämta sig, kommer ställa upp som kandidat 2010 är mycket mer än troligt. Att hon gör det för PD inte lika sannolikt. Men chans finns. Och det är i så fall ett team som skulle kunna göra upp med Uribes allt maktfullkomligare projekt. Det enda.

Magnus Linton

betancourt fri!!

2008-07-02T22:14:00.003+02:00

colombiansk militär har fritagit - utan en enda död, otroligt - ingrid betancourt, de tre amerikanerna o 11 kidnappade till. min analys kommer i morn på dagensarena.se.
bbc
el espectador
el tiempo

kaffe & clark

2008-07-02T16:08:00.001+02:00

värmebölja. aftonbladet med hel bilaga om clark olofssons fantastiska historia. termos. tofta. en sån jävla fest att inte ha barn.

reklam

2008-07-01T23:57:00.002+02:00

får ett mejl från sköna gamla Kafé 44 som meddelar "exceptionella öppettider" under sommaren: dagfiket har öppet torsdagar och fredagar i juli kl 13-20, bokhandeln INFo tor o fre i juli kl 14-18, film på torsdagar o grillning på fredagar - vid fint väder. o så detta: "Under Europride (månadsskiftet juli/aug) har vi öppet med anarkopride...". adressen kom aldrig med i utskicket men den kan jag lägga till: tjärhovsgatan 44/46, sthlm. som en frihetlig liten oas av köpenhamn mitt i de mest gentrifierade kvarteren av rentvättade södermalm.

övergödda

2008-07-01T02:49:00.006+02:00

då mina dagar här bland gutar o turister till fjärdedel består av radiolyssning o jogging befarar jag att den här bloggen närmsta tiden kommer bli en sorts radiokrönika. var i dag skoj o konstatera att studio etts sjuttontimme hade, vilket inte längre är vanligt, fyra intressanta inslag av fyra; en skön sågning av regeringens barnsliga relation till public service, ett bra fältreportage av sveriges vackraste dialekt - gösta lemperts - om malmös försök att flytta på invandrare, telefonare från madrid med vettig vinkel på spaniens vinst i em, samt en debatt om de anakronistiska så kallade herrtidningarna slitz o café där en syndikalist som vägrat sälja blaskorna liksom verbalt fick sätta på erik hörstadius. gjorde han snyggt, o man börjar fatta varför man en gång gick med i syndikalisterna. apropå radio var det väl en rätt skum text gunnar bohlin skrev i dagens dn om per ögrens död. ostron, chablis, två mätta män på sturehof. ögren var säkert en bra kille men från bohlin o carsten thurfjäll har jag hört så mycket ostron-, tryffel-, vin-, filé-, ost-smackande att de gärna hade fått sluta med sånt för många år sen o gett de brända pengarna på kulturradioboysens - tror att oxå mats arvidsson vid några tillfällen förnedrat sig med detta - så kallade matreportage till nån hungrigare förmåga. kan inte längre höra thurfjälls röst om nånting - ibland gör han nog seriösa saker - utan att höra tryffeln välla ut genom radion o liksom in i min kropp. får spylust varje gång. hade inte bohlin kunnat bespara ögren att bli förknippad med denna övermogna, närmast ruttna, del av sveriges radio? nu kommer jag bara minnas honom som ett ostronslickande svin. förtjänade ögren det? tror jag inte. trist. klockan slog just tre i domkyrkan här o gotland runt-båtarna når visby; seglen ligger som glidande servettter därute på havet med gröna lanternor i topp. solen på väg upp. jag ner.

gay pride bogota 2008

2008-06-30T13:43:00.002+02:00

genomfördes igår. saken är ju fortfarande lite mer POLITISK i delar av världen som just nu är intressantare än europa. hittar, kanske därför, ingen täckning alls i el tiempo, o bara ett bildspel i el espectador. tycks inte heller som annika dahlén, min bloggkollega i bogota, har varit på plats men på hennes blogg finns en betydligt bättre redogörelse för de senaste turerna i korruptionsskandalen som snärjer uribe än de dn o svd lyckades åstadkomma.

ruskigt

2008-06-30T02:55:00.001+02:00

det är med populism. skönt ändå o se att latinos återvänder till demokraterna efter bushfiaskot.

dagens ungdom

2008-06-30T01:17:00.003+02:00

kom just åter till visby efter jogging t/r snäck o ibland är det som om sverige verkligen ÄR fantastiskt; midnatt o ändå är det ljust o rester av solen ligger som smält guld i horisonten o ringmurens torn står svarta i motljuset o är snygga så jag inte längre hör vad som sägs på godmorgon världen men så blir det dags för ulf wickbom o man vaknar till. givakt. brukar annars snabbspola krönikörerna sen de blev så lagom liberalsossiga att man tröttnar redan i andra frasen o därför blir man glad av en så skön ärkereaktionär som wickbom. även i dag lyckades han plocka upp en iakttagelse om orättvisa o på ett par sekunder göra den till en saga om hur bra allt var för hundra år sen, inte materiellt men i fråga om moral. dagens ungdom, dagens ungdom. samma visa. brukar tänka på hur det skulle vara o vara son eller dotter till wickbom. har han såna? om de inte tagit livet av sig eller sitter på hispan har jag ingen koll på världen. ingen alls. minns en gång när jag var med på en tillställning i skärgårn som wickbom skulle moderera o när alla kommit dit i den leasade färjan kom wickbom - roende. från var vet jag inte men jag gissar nån vedeldad timmerstuga på nån ö som är hans o som barn o fru flydde för många år sen när de ville ha teve istället för transistor. på nittiotalet fanns en brun tidning som hette salt o vars redaktörer gick runt i rutig keps o halsduk - som plura jonsson - o som jag i dag sörjer då o då för att den om den fått överleva hade skruvat ner antisemitismen o vuxit till ett så självklart hem för män som ulf wickbom, nathan shachar o per landin. kan låta skumt men jag gillar verkligen samtidsfobiker.

Föreläsningar ht -08

2008-06-26T02:06:00.003+02:00

Nedan ett antal teman kring föreläsningar jag gör i september under en seminarieserie kallad "Det nya Latinamerika". Tolv av kontinentens 20 länder har nyligen haft val och det minsta man kan säga är att vänstervågen fortsätter; i Venezuela och Brasilien har de sittande socialisterna valts om med bred marginal och i Bolivia, Ecuador, Nicaragua, Chile, Peru, Uruguay, Costa Rica och Paraguay har nya och gamla revolutionärer eller reformister kommit eller återkommit till makten. Finns hur mycket som helst att prata om o diskutera i fråga om händelserna på världens just nu mest politiskt turbulenta kontinent. Jag finns i Sverige 20/6 – 1/10 (flyttar sen tillbaka till Bogotá) och det finns ett par dagar/kvällar lediga in kejs du jobbar på eller har kontakt med nån institution/organisation/skola som kan tänkas vara intresserad. Sprid i så fall. Teman o rubriker kan förstås kombineras eller göras annorlunda o behöver inte strikt hållas till nedanstående. Normalt debiterar jag Författarförbundets minimirekommendation 5 500:-- plus sociala avgifter och moms, men gör ibland undantag för vissa institutioner med stram budget. Jag svarar snabbt på magnuslinton@yahoo.se.

Latinamerika – den spruckna vänstern
Bilden av det nya Latinamerika präglas allt mer av tal om två sorters ”vänster”; den ena ”populistisk” (Venezuela, Bolivia, Ecuador och delvis Argentina), den andra ”realistisk” (Brasilien, Chile, Uruguay). Men vad består skillnaden av? Och stämmer den svenska bilden? Betyder ”populism” och ”nationalism” samma sak i Europa som i Latinamerika?

Megastaden – vilket helvete?
För hundra år sen bodde 69 000 människor i Sao Paulo – i dag 20 miljoner. Siffrorna är extrema för de flesta latinamerikanska storstäder och ingen annan kontinent är så urbaniserad son Latinamerika. Hur ska man förhålla sig till denna vår tids största och allvarligaste utmaningar? Jag har varit i så kallade kåkstäder i nästan alla kontinentens länder och sett dem förändras. Vad är egentligen bra och dåligt med den latinamerikanska storstaden? Varför bor folk hellre i ett skjul i stadsmisär än ett ordnat hus på landet? Varför är processen oftast positiv för kvinnor och negativ för män?

Ursprungsfolkens revansch
Under de senaste åren har ursprungsfolken i Ecuador, Peru, Guatemala och Bolivia rest sig och bildat sociala rörelser som på flera håll tagit makten – i både institutionell och konkret mening. Av alla processer som nu pågår i Latinamerika är ”ursprungsfolkens radikalisering” och intåg på den politiska scenen den kanske viktigaste och mest omvälvande. Hur går det? Hur fungerar den sociala exkluderingen i Latinamerika? Varför är det relevant att jämföra Bolivia med Sydafrika och tala om ett ”informellt apartheidsystem”?

De konservativa radikalerna
Ett kapitel i min bok handlar om abortfrågan i Colombia, och jag har skrivit flera texter på samma tema om det etniskt mångkulturella Bolivia. Varför är Latinamerikas socialister ofta ekonomiskt radikala men kulturellt konservativa? Hur fungerar den beryktade machismon? Varför dör tusentals latinamerikanska kvinnor varje dag till följd av illegala aborter? Hur fungerar de underjordiska abortklinikerna? Jag har ibland kritiserat de nya framgångsrika sociala krafterna (MST i Brasilien, ”indianismo” i Bolivia och Hugo Chávez i Venezuela) för värdekonservatism, och vet att ämnet lämpar sig för föredrag/debatt.

Colombia – det eviga kriget
Våren 2007 rullades den största politiska skandalen på decennier upp i Colombia och frågan om vem som bär ansvar för de senaste tjugo årens blodbad sprider sig nu snabbt i och utanför landet. Gerillan, paramilitären eller kanske den politiska klassen? Högerstyrda Colombia är hem för världens äldsta konflikt och landet är USA:s främsta allierade på den i dag allt rödare kontinenten. I mars 2008 var spänningarna mellan det blå USA-stödda Colombia och de röda grannarna Venezuela och Ecuador nära att utlösa ett storkrig i regionen. Hur ska man förstå detta vålds- och knarkdrabbade land? Varför blir det aldrig fred? Och varför är de flesta krigare barn?

Blodigt bränsle
Det senaste decenniet har biobränslen blivit ett nytt hopp för tredje världens regeringar, inte minst i Latinamerika. Etanol är en brasiliansk exportsuccé och biodiesel (palmolja) spelar just nu en stor roll i den colombianska regeringens försök att lyckas på världsmarknaden. Men med palmplantagernas rekordexpansion i Colombia tilltar inte bara skogskövling, monokulturproblem och katastrofer för ursprungsfolk – palmoljeboomen spelar också en mycket speciell roll i dagens kokainbekämpning och landets paramilitära trauma. Vem betalar egentligen notan för den rika världens nya miljöbilar?

uribe & mccain

2008-06-25T13:03:00.003+02:00

står nu klart att john mccain faktiskt åker till colombia för att promota kriget mot knarket o det omtalade frihandelsavtalet. här el espectadors artikel. intressant detta, vilket jag skriver om i en artikel som går i dn nästa vecka.

eu & papperslösa

2008-06-25T12:48:00.003+02:00

för den som läser spanska har bbc mundo en hyfsad täckning av de latinamerikanska protesterna mot eu:s nya direktiv för behandling av papperslösa o asylsökande. grejen kommenterades också av radions lasse palmgren i dagens p1-morgon o i går av petter larsson på aftonbladets kultursida.

sparka kattungar

2008-06-25T01:42:00.002+02:00

i lektyrtörst slet jag idag fram ett gammalt ex av kristna tidningen "trots allt" stående i bokhyllan här, o det är med den tidningen som med mina kristna vänner; alla är snälla goa fina människor som vill alla väl men som liksom inte pallar tänka. bara drömma. helt förutsägbart är vid den tiden nykonservativa nina björk (exet är från vintern 06/07) intervjuad o hon o intervjuaren är överens om samtidens förfärlighet o duo-predikar för läsaren om vad som är o inte är "naturligt". reportern undrar om dystra björk ändå inte tycker det är "hoppingivande att man mår dåligt när man ser fattiga misshandlas"? Björk: "Jo. Det är mer naturligt för människor att klappa en kattunge än att sparka den." Intervjuaren: "Nu sa du "naturligt" igen". Björk: "Jo". så slutar intervjun o jag kan bara inte haja hur - mer än att jag vant mig vid att troende liksom inte KAN resonera om etik - nåt kan sluta så trögtänkt. kattungarna var förstås bara symbolik men varför inte stanna vid dem o konstatera att sanningen ju är denna: de flesta kattungar bränns, slängs, trampas, dränks eller has ihjäl på nåt annat sätt av människor som hanterar dem. jag vet inte vad de menar med "naturligt" men om man gissar att det betyder "vad de flesta människor gör" så räcker det ju att gå vidare till grisar, kalvar, kycklingar, kor eller vad som helst för att dra slutsatsen att folk inte alls hellre "klappar dem" än "sparkar dem". de allra flesta - inklusive, gissar jag - björk o de flesta i trots allts redaktion äter dem o stödjer med andra ord en global industri som väl inte är nåt annat än just ett miljardfaldigat "sparkande på kattungar". att diskutera etik med troende är, börjar jag fatta, att prata med folk som inte kommit längre i sin moraliska utveckling än så; de ser en värld som inte finns - den där vi inte sparkar kattungar. o kommer aldrig längre. fan va tragiskt.

suecia

2008-06-24T15:44:00.005+02:00

sen planet gick ner på arlanda har jag frusit. hade glömt hur det var; sol hjälper inte. men om vädret suger så är det ju ändå inte mkt i jämförelse med svensk press, vad har hänt? läste en sjukt trött text av gustav fridolin i senaste ordfront, en stendöd story om kongo på gårdagens dn-kultur, en hopplös rec i expressen av maria kuchen, en astråkig serie på ab-kultur o så ögnade jag alla ingresserna i nya tidningen filters andra nummer o blev inte sugen på o läsa en enda text. skoj dock o se det fantastiska materialet i senaste re:public service. kanske lite FÖR bra bilder för att man ska tro på dem; ultradokumentära bilder har plötsligt en bildkvalitativ finish som påminner om reklamestetik. hm. sen öppnade jag senaste arbetaren o fastnade i ett så tjockskalligt "intro" om michel onfrays bok "hedonistiskt manifest", skrivet av jan falk, att jag var på väg att kasta mej från gotlandsfärjan. det finns enligt onfray, skriver falk, inget "rätt" eller "fel". inte? om man vet absolut ingenting om det man försöker skriva om bör man hålla käft. enkelt. fattar att mkt annat fanns att läsa denna dag, men det var vad jag hamnade i. o tände av.

värst i världen

2008-06-17T16:07:00.002+02:00

så har colombia passerat alla o blivit landet med allra flest internflyktingar. här nyheten på spanska.

nyc

2008-06-17T04:08:00.004+02:00

lustigt att samma dag man landar i new york kör ny times ett stort rep om växande hipfaktor på colombiansk kultur i usa. vallenato, lulojuice och bandeja paisa är vad som gäller här nu o det var ju skoj. för colombianerna. om de har råd att konsumera egen kultur efter att times signalerat. i övrigt är jag jävligt trött på bögporr.

naomi & röda latinos

2008-06-10T20:11:00.005+02:00

lyssnade just på ekots lördagsintervju med naomi klein o det är ju roligt detta att latinamerika spelar så stor roll i the shock doctrine o i hennes idéer om vad som är progressivt o inte. särskilt skoj att hon helt delar åsikten om chávez jag uttryckte på dagens arena dagen efter att han förlorat folkomröstningen, en åsikt jag fick söt skit för från kommunistiska pojkprojektet mana.

apropå hedonism så...

2008-06-10T17:09:00.002+02:00

... är jag långt ut på colombiansk vischa o intervjuar barn som gått med i väpnade grupper o sen med bibeln i hand haft ihjäl en massa folk. skedde givetvis inte frivilligt utan de tvingades därtill av män - med hand på bibel. snart tillbaka i bogotá - texter från materialet jag researchar nu kommer ut först till hösten - o hopppas då kunna skriva nåt om den verkligt stora nyheten i colombia nu när alla svenska medier tycks sjunga regeringens välregisserade sång om hur konflikten snart är över.

usa i colombia

2008-06-06T06:43:00.005+02:00

veckomagasinet cambio kom ut i dag med raka besked om att usa planerar bygga en militärbas i colombia o att högerregeringen med all sannolikhet inte har nåt att invända. bakgrunden är att rafael correa, ecuadors president, lovat stänga usa:s bas manta i ecuador o vita huset måste börja leta nya platser att ställa sina ramper för att behålla global kontroll när man nu förlorar ytterligare ett fortfäste efter panama. hur mkt vapen chávez kommer köpa om usa ställer sig direkt vid gränsen - ökenområdet la guajira, strax intill venezuela, är aktuellt - vågar man knappt tänka på. o vem skulle kunna klandra honom? nedan min krönika på tema usa:s förändrade relation till latinamerika som sändes i obs 23/5.

----

När USA:s presidentrace nu utkristalliseras vilar dom latinamerikanska kolumnisterna på hanen i fråga om attacker, reträtter och strategiska förflyttningar. Vad kommer egentligen hända i relationen till den allt kaxigare gamla bakgården efter skiftet i Vita huset? Mer eller mindre frihandel? Fler eller färre militärbaser? Mur eller inte mur mot Mexikos flyktingar? Öppna eller dolda interventioner? Eller kanske, för första gången i historien, inga såna alls? O så de gamla vanliga frågorna: Kuba? Kokainet? Oljan?

I colombianska magasinet Número frågar sig Clara Nieto om det nånsin går o reparera all skada George Bushs våldsamma maktmissbruk åstadkommit, en militär praktik småbönder i Anderna fått smaka på under den vällovliga rubriken ”kriget mot narkotikan”. Aningen mer optimistisk är den argentinske författaren Tomás Eloy Martínez, som i en krönika menar att USA:s fatala stöd till latinamerikanska massmördare genom åren inte så mycket berott på illvilja som på en skrämmande inkompetens. Det stora problemet, skriver han, är inte att kunskaperna om Latinamerika i USA:s maktcentra alltid varit begränsade, utan att de varit o är lika med noll.

Den Bush-era som nu avslutas i ett slags geopolitisk misär har ändå – trots allt – haft en uttalad Latinamerika-politik med fokus på tre teman; handel, migration o säkerhet. O när de nya kandidaterna nu allt mer desperat kämpar för seger i november håller de, enligt Andres Oppenheimer, kolumnist i flera tidningar, bland andra argentinska La Nación, på o spåra ur i populism i sin relation till grannen i Syd. Obama är emot frihandelsavtal med flera länder i Sydamerika för o inte skrämma bort dom inhemska blåställsrösterna, medan McCain snabbt övergav sin invandrarvänliga linje så fort han blev presidentkandidat, allt för o blidka de eskalerande latino-fientliga stämningarna i Nordamerika.

Båda är problematiska hållningar med tanke på att 41 miljoner latinamerikaner i dag bor i USA o så kallade hispanics sen länge är den största minoriteten, o en betydligt viktigare väljargrupp än afro- o asiatamerikaner. Över tre miljoner latinobarn, avkommor till papperslösa, bor i dag i USA o den kandidat som inte tar dessa familjers svåra situation på allvar i form av en kontrollerad men storskalig amnesti får, menar Oppenheimer, svårt o bli vald. Mellan 2003 o 2006 ökade antalet rasistiska brott mot latinos med 35 procent, o i dag är 65 procent av samtliga offer för etniskt motiverat våld i USA latinamerikaner.

Situationen är alarmerande o fick i veckan Jorge Bustamante, FN:s rapportör för migranters rättigheter, att jämföra förföljelsen av papperslösa i USA med nazitysklands brutalitet mot judar, en tillspetsning mexikanska La Jornada fann lite skruvad men ändå på sin plats. Modern amerikansk invandringspolitik, skriver tidningen, kör ingen till gaskamrar men är extremt cynisk i det att den varken har mänskliga rättigheter eller lagen som riktmärke, utan bara är en iskall regulator för USA:s ekonomiska behov av ett rättslöst trasproletariat.

Men, skriver Raúl Zibechi, redaktör på uruguayanska tidningen Brecha, i en av årets mest återpublicerade essäer, den stora nyordningen i relationen mellan USA o Latinamerika är strikt militär och under snabbt genomförande helt oberoende av valkampanjer, ballongfester o retoriskt fulländade tal om ”change”.

När Colombia – USA:s allierade i Latinamerika – i mars slog till mot Farc-gerillan på ecuadoriansk mark var det första gången på mycket länge som Washington gick till militär attack i regionen. Den colombianske högerpresidenten Alvaro Uribe, skriver Zibechi, har gjorts till Vita Husets främsta militära redskap i regionen i syfte att säkra att oljeflödet från Latinamerika inte styrs om till andra delar av världen. 1973 importerade USA 36 procent av sitt oljebehov, en siffra som nu stigit till 56 procent och i dag är Venezuela USA:s fjärde viktigaste oljekälla, Colombia den femte o tillsammans med Ecuador o Mexiko exporterar regionen betydligt mer olja till USA än Saudiarabien. Med radikaliseringen av regeringarna i Ecuador o Venezuela, parad med Vita husets upptagenhet på annat håll, har det ekonomiska och politiska greppet om regionen avsevärt försvagats, en strategisk storförlust som nu kompenseras militärt med en aldrig skådad satsning på Colombia som allierad krigsmaskin.

Raúl Zibechi ställer upp en lång räcka fakta till stöd för sin tes. Under förevändning om ”krig mot terrorism” o ”krig mot narkotika” har lojala Colombia bokstavligen fyllts till bredden med vapen, högteknologisk krigsmateriel och specialtränade insatsstyrkor. 2004 låg landet, enligt brasilianska tidningen Military Power Review, långt efter Brasilien, Argentina, Peru och Chile i militär styrka, men det är ett förhållande som drastiskt förändrats sen USA:s kongress fattat beslut om nu totalt 5 miljarder dollar i militärt stöd till Colombia. I år passerar landet Brasilien som vapenmakt, ett land som till ytan är sju gånger större och har fyra gånger så stor befolkning, o USA:s enda riktigt säkra allierade intar därmed platsen som Sydamerikas mäktigaste militärnation 2008. I dag är Colombia i vapen räknat starkare än sina två röda grannar tillsammans och i antal trupper är överläget jämfört med Venezuela nu 6:1, o med Ecuador 11:1.

Förvandlingen är, skriver Zibechi, remarkabel. Det är förvisso sant att det nya röda Latinamerika på många sätt frigjort sig ekonomiskt o politiskt från USA o att dom segersäkra demokraterna aviserat såväl en liberalisering av Kuba-politiken som en civilisering av latinamerikabiståndet, men den viktigaste pågående händelsen – menar Raúl Zibechi – är återjusteringen till ett känt maktförhållande; där olja finns, finns USA:s militära överläge.

ensamt

2008-06-05T18:17:00.002+02:00

hajar att folk inte har tid o hänga här när jag skriver så lite, men det är ju ändå trist o inte få några reaktioner på hedonismen. texten är inte så förutsägbar från min pipa som ingressen antyder.

såg just obamas

2008-06-04T10:36:00.003+02:00

segerspeech o det är ju löjligt vad glad man kan bli av politik ibland. inte minst för att alla högerfreaks här i colombia - dvs nästan alla som har tillträde till media - senaste veckorna försökt intala alla lyssnare o tittare o läsare att det är klart att mccain är given segrare o att obama inte har en chans. är vanligt här att sånt mäktiga män önskar framställs som sant. ungefär som i fallet med senaste tidens andra stortema; att kriget o farc snart är slut. you wish.

mkt intressant...

2008-06-03T22:46:00.003+02:00

... detta, ur två perspektiv: dels som exempel på hur usa:s uppförande före, under o efter kuppen mot chávez 2002 är skyldigt till stora delar av den auktoritära utvecklingen i venezuela, o dels hur beroende chávez är av just det beteendet. höna eller ägg kanske svårt att utröna i denna dynamik som gynnar båda polers ambitioner o därför är det spännande att fundera på hur det ska gå med hatkärleken när chávez bästa redskap, g w bush, försvinner o - om - obama tar över.

hedonism

2008-05-31T01:16:00.002+02:00

ser att nya arena är ute med min essä om hedonism.

här min krönika

2008-05-26T18:18:00.002+02:00

om kristet svineri i dagens dn.

post-tirofijo

2008-05-26T09:05:00.004+02:00

få personer är i dag stoltare än colombias försvarsminister juan manuel santos, just intervjuad i noticias uno: santos har på bara ett par månader kunnat levera en hel räcka nyheter om nederlag för farc varav raul reyes död var den första o manuel marulandas det senaste. vad ska nu hända med farc, o därmed med colombia? ingen som vet, men av alla de röster som nu gör sig hörda är carlos lozano, chefredaktör på kommunistiska voz, nog den som har bäst insikter. marulanda, säger lozano, kommer lämna ett stort hål efter sig framför allt i beslutsstrukturen hos världens äldsta gerilla. med den colombianska militärens allt hårdare attacker mot farc har rörelsens möjligheter att internt kommunicera effektivt eliminerats, o en leninistisk ordning där orderna inte snabbt o tydligt går fram är förstås en katastrof. en massa fronter o flera personer blir nu inblandade i diverse beslut, även om farc meddelat att alfonso cano, en relativt ung krigare med gott om kontakter i colombias intelligantia, med fast hand ska ta över. lozano tror att den stora frågan, ett fångutbyte mellan farc o regeringen o i förlängningen en ev frigivning av ingrid betancourt, kommer bli mer komplicerad framöver eftersom fler gerillakockar successivt kommer göra anspråk på att få röra i soppan när storchefen gått i graven. vi får se. men en sak är klar: av det som hänt de senaste månaderna har absolut inget varit bra för ingrid, tvärtom.

manuel marulanda...

2008-05-25T10:39:00.003+02:00

är död, var den stora nyheten i dag. säkert sant, även om ingen lagt fram några bevis o farc som vanligt är tysta. oavsett sanningen - svår att gissa dessa mediekrigiska dagar - var det komiskt hur nyheten förmedlades: efter att ha suttit o värpt den gigantiska nyheten i flera veckor gav juan manuel santos, försvarsminister, scoopet till sin släkting alejandro santos, chefredaktör för landets största veckomagasin, o i morn får vi alla läsa ledarkommentar om händelsen el tiempo, colombias största dagstidning - ägd av familjen santos.

hugo, alvaro & interpol

2008-05-25T03:06:00.006+02:00

tio dar har gått sen interpol släppte nyheten att dokumenten i raul reyes dator inte blivit manipulerade av colombianska myndigheter o det börjar bli dags för ett par slutsatser. dagens nyheter körde en blåögd krönika (21/5, ligger tyvärr ej på dn.se) där kritiska frågor frånvarar eftersom budskapet om chávez stöd till farc harmonierar med kolumnistens önskningar. eller som Time, bättre påläst o därför förmögen att se hur lättlurad media nu trumpetar washingtons reaktionärer: "The fact that the FARC is listed by Washington as a terrorist organization means the laptop data provide cause for the U.S. to add Chavez's government to its list of international sponsors of terrorism, as many conservatives on Capitol Hill are now demanding." inte svårt att se mönstret från irak-krigets förspel o "bevisen" om husseins massförstörelsevapen. i dag är det, som bekant, svårt att ta bush o alla medier, många svenska, som stödde honom på allvar. ens om man försöker.

vad interpol visat är att laptopen inte manipulerats efter 1 mars, då colombias internationellt fördömda attack på ecuadorianskt territorium genomfördes - varken mer eller mindre. är alltså fortfarande mkt möjligt att datorn var ett plantat som redan från börjat ingick i den av usa uppbackade o i alla meningar högteknologiskt fulländade operationen. vad interpol sagt om dokumenten är bara de inte funnit bevis för att de ändrats efter bombningen, men ingenting om dess eventuella äkthet. dn:s rubrik "Cyniskt dubbelspel demaskerar Chávez" var bara en av miljoner slappa slutsatser som snabbt spreds över världen, Fox News skrev “Interpol: Chavez Supports Terrorists" o spanska El Pais lät sin högerextrema kolumnist Maite Rico (för vidare avklädning se Fransisco Goldmans nya bok "The Art of Political Murder" där Mario Vargas Llosas europeiska mediedrängar hängs ut) slog fast att "Chávez finansierar Farc", medan mer seriösa Reuters höll sig till fakta: Interpol “could not verify the computer contents.”

själv har jag läst en del av dokumenten o tror i stort sett på interpols o den colombianska regeringens version, dvs att dokumenten som presenterats är skrivna av farc respektive representanterna för venezuelas o ecuadors regeringar. men det är mer tro än vetande, byggd på att jag har svårt att se hur nån skulle kunna tro att den konspiration chavez antyder skulle kunna hålla tätt plus det faktum att chavez hittills presenterat ett mkt magert försvar (i stort sett bara skrikit att interpol är en maffiaorganisation o att uribe är imperiets redskap) mot anklagelserna o nu dessutom inlett ett misstänkt fjäsk för uribe. vad som däremot är galet - o det är det som gör medierapporteringen så pinsam - är de slutsatser som dras av vad som faktiskt står i dokumenten. det mesta av det som vita huset o colombianska regeringen nu gör stor affär av är formulerat av farc, o av det som skrivits av ecuador resp venezuela är det väldigt svårt att dra några klara slutsatser - förutom att tonen varit "broderlig". att farc avgudar chávez är det enda - åtminstone av vad jag läst - man utan tvekan kan sluta sig till (samt att alla inblandade parter, inte minst venezuela o frankrike, cyniskt spelar politiskt schack med de kidnappade), o skrapar man lite på ytan till colombianska regeringens geniala propagandamaskineri ser man att en mängd saker - de 300 miljonerna, uranet, etc - är öppna för massor av tolkningar. att farc älskar chávez är ett faktum uribe försökt suga all medial must ur, men det är förstås bara en barnslig guilt by ass-logik som påminner om försöken att smutskasta veganer genom konstaterandet att hitler gillade djur.

hugo chávez har utan tvekan massor att förklara, men min gissning är att - i likhet med vad som hände efter 1 mars - colombia o usa (när fakta i saken avtäcktes fördömde hela världen, utom usa, den colombianska attacken som kränkte ecuadors territorium) åter kommer stå o skämmas när allt det här är utrett. att chávez sympatiserar med farc är ingen nyhet o det gjorde han klart redan med sin tysta minut, en sorts hylling, till raul reyes dagen efter gerillaledarens död, men att han skulle vara korkad nog att skänka dem 300 miljoner dollar är mkt svårt, men inte omöjligt, att föreställa sig. vad som är klart är att den saken inte är bevisad. det som sagts i dialogen mellan farc o venezuela resp ecuador har skett i en förhandlingssituation - i vilken en hövlig ton är närmast självklar - om frigivning av farcs kidnappade, o en fråga som inte ställts är tex hur mycket av det som chávez o correa nu via tusentals lösryckta mail hålls skyldiga för som bara varit skamliga förslag eller rena önskningar från farcs sida utan att någonsin ha blivit besvarade av motparten. här economists story om det hela. o här times. fortsättning följer.

mer militärt

2008-05-22T21:08:00.003+02:00

hittade inte gud där nere men jesus. på 12 meters djup en kilometer ut i karibien från lilla ön providencia står en två meter hög kristusgestalt o stilar sig bland fiskarna. de säger att han dök upp där för bara två månader sen. har dessvärre för många dödlinjer som hotar just nu för att hinna blogga. här en mkt intressant text (på engelska) av raúl zibechi om militär maktbalans i latinamerika efter plan colombias genomförande. i morn fre går min månatliga tidningskrönika i radions obs, delvis byggd på denna text. återkommer här när det finns mer tid.

landade just

2008-05-14T15:17:00.003+02:00

på providencia. ska lära mig scubadyka. tänkte se om man ser gud där nere. de säger de. åter nästa onsdag. här big news. uribe väljer o gå djupet med kokainmaffia i stället för o göra det möjligt för colombia o nysta upp parapolitiken. bra för honom, dåligt för resten.

vänsterläxa

2008-05-10T20:05:00.007+02:00

skoj att det blev lite seriös diskussion om colombia. lyfter upp allt till ett nytt inlägg så för nytillkomna gäller alltså att detta är fortsättning på tråden "bättre bomber".

m: tack, o jag förstår din uppgivenhet o frustration över många saker; att paramilitärer tagit av sig uniformerna o nu agerar civilt men i grunden på samma sätt som tidigare, att folk på landet inte ser nån förbättring, att politikerna är korrupta, att det nyliberala genomslaget gått så långt att en fast anställning är nåt unga människor inte ens kan föreställa sig, att uribe utan att världen ingriper kan peka ut vem som helst som gerillasympatisör o att den personen sen blir mördad. det senare - dvs bland annat vad regeringsföreträdare sa om 6 mars - är verkligen helt otroligt att det kan passera. men min bild - som givetvis inte är mer värd än din bara för att jag är här just nu, har jag aldrig menat - är ändå att din eländesskildring haltar på några ställen.

allt har inte blivit sämre, o jag tror inte vänstern tjänar på att bara blunda för det som faktiskt gått framåt. fattigdomen har tex minskat rätt dramatsikt i colombia de senaste åren, vilket är ett resultat av progressiv socialpolitik (främst i bogotá o medellín) OCH ett förbättrat investeringsklimat till följd av staten tagit tillbaka vissa delar av landet från gerilla o paramilitär. jag var till exempel nyss i tumaco, som du vet en av de mest våldsdrabbade regionerna i landet, o i flera byar jag besökte har våldsnivåerna sjunkit drastisikt sen 2005 då barnen passerade flera lik om dan på vägen till skolan. o vad var, enligt byborna, den enskilt största förklaringen till förbättringen av folks liv? att en polisstation placerats i byn. samma berättelse har jag mött på massor av håll i landet o det blir lite slött o bara vifta bort sånt o säga att folk inte vet vad de röstar på. ibland tror jag faktiskt de vet det; de röstar på polisstationen, dvs uribe. föreställningen att colombia är ett brutalt kaos som behöver en "hård hand" är inte bara en högerextrem idé, utan nåt som omfattar stora delar av de fattiga på landsbygden o i stan. träffar dem varje dag. därmed givetvis inte sagt att uribe är bra, men den demokratiska vänstern här har börjat fatta att vissa saker måste man fixa om man ska regera. bogota är ett bra exempel, o det var bland annat därför man segrade igen. snyggt.

ang polon så har du förstås rätt i att det är ett urbant elitprojekt med begränsat genomslag på landsbygden, men så är det väl med all progressiv politik numera; saker börjar i stan, sen sprider det sig. mr är t ex inte längre en sak för välavlönade ngo-byråkrater i bogota, utan allt mer ett viktigt redskap för massakrerade minoriteter. jag är givetvis för en ordentlig jordreform, men tror också att vänstern, kanske främst den latinamerikanska, ibland har en överdriven tro på vilken makt som ges åt fattiga via jord i dagens samhällen. vad gäller polon så menar jag att man måste ha ett långsiktigt perspektiv; så sjuka o hopplöst sofistikerade samhällen som det colombianska ändras inte över en natt. att det är mycket farligare att vara vänsterpolitiker än högerpolitiker på dagens landsbygd är en sanning med modifikation; under förra årets regionalval dödades betydligt fler högerkandidater än liberaler o vänster - o det var farc som stod för den allra största delen av det våldet.

ang statistiken om mördade fackligt aktiva stämmer det ju som du säger att det stigit i år jämfört med mot förra året. men om du accepterar den statistiken - regeringens - så vet du att siffrorna före uribe låg oändligt mycket högre. år 2000 dödades 155 fackligt aktiva, 2001 dödades 205, 2002 (året då uribe valdes) 196, o sen sjönk det dramatiskt o 2005 var det nere på 40, 2006 60, 2007 26, o i år alltså redan 22. nu ska man ju ta regeringens siffror med en nypa salt eftersom uribe fifflar med dem, men jag tycker det blir för enkelt att bara ta statistiken till hjälp när man vill säga nåt som passar ens ideologi (uribe=dålig) o bara glömma bort den när siffrorna talar emot ens egen övertygelse.

du skriver korrekt att din upplevelse är att folk på landet inte ens vill odla koka, men blir tvingade till det. exakt. men av vem? farc, åtminstone i södra colombia. i tumaco är detta mönster otäckt tydligt, o de första rapporterna om att farc nu - har väl lärt sig av paramilitärerna - börjat såga ihjäl folk levande med motorsåg för att statuera exempel berättades för oss där. har själv väldigt svårt att tro att detta skulle kunna vara sant, men personen jag reste med (colombian o tydligt vänster) sa att han trodde på vad byborna sa. annan sak som var tydlig där är - som du påpekar - besprutningarnas förödande konsekvenser. min uppfattning var att alla där, inklusive allt näringsliv, är emot besprutningarna. sanslöst att detta kan fortsätta, men vinner obama tror jag det är slut på stora delar av plan colombia.

ang svensk media o latinamerika är vi överens. sorgligt. ledarsidorna är bottenlöst pinsamma i sin okunskap om både colombia o venezuela. bland det mest tragiska i de svenska ledarsidornas historia är nog det man skrivit om chavez. vet inte riktigt vad man ska göra åt det, mer än att sluta läsa.

granma: tack för inlägg. har inte mycket o invända utan håller i princip med. vad som dock stör mig är att många till vänster liksom inte orkar tala klarspråk om farc. jag håller givetvis med om att det stora problemet i colombia är att en liten svinigt rik elit äger nästan allt o vägrar dela med sig. ägarstruktur. intressekonflikt. den feodala ordningen på landsbygden. kyrkan. medierna. de svenska medierna. visst, allt det där är gigantiska problem o det första är förstås roten till det mesta. men bara för att farc inte är det STÖRSTA problemet begriper jag inte varför man från vänster inte kan prata om det. ett vanligt sätt för en socialist att diskutera colombia är just detta "farc är förstås inga änglar, men..." o jag är lite trött på att få (alltså liberaler o höger borträknade) tycks intresserade av att säga som det är: farc är ett GIGANTISKT problem. inte det största, men ett av de säg fem största problemen - om komplexa saker nu gick o rangordna så enkelt. den latinamerikanska vänstervågen är ett mycket intressant fenomen (med alla sina problem), o om man tittar på vad som hänt i bolivia, även om det just nu ser svårt ut det mesta, så är ju hela morales historia en helt makalös grej. på bara några år tog de makten. jag satt i ett skjul med evo o pratade en hel dag 2004 o jag måste säga att det var otroligt svårt att föreställa sig honom som president då. sen likadant med alvaro garcia linera. sjukt imponerande man. nu styr de. visst flyter intressekonflikterna upp o den parlamentariska makten visar sig plötsligt vara en väldigt liten del av makten o kanske rasar projektet samman, men det är ju ändå en närmast sanslös framflyttning av positionerna för bolivias indianer o progressiv medelklass. är övertygad om att vänstern skulle kunna ta makten även i colombia - om det inte vore för farc. att låtsas att ALLA problem beror på uribe är säkert skön tröst för många, men det blir för enkelt. eller: jag tycker det blir intellektuellt slappt att göra farc till en perifer problematik, när de uppenbart är en så central del i all dynamik här. vad gäller egna erfarenheter av möten med farc-representanter tror jag man ska vara försiktig med slutsatser. sendero luminosos ledare abimael guzman är så vitt jag vet av alla som träffat honom också en väldigt vänlig, charmig, bildad o teoretiskt imponerande man... well well granma, jag tror ärligt talat vi är överens om mkt mer än att colombia är komplicerat.

så har vi käre gamle erik svensson: hej hej, hur är det där i lundaskogen? så fint att du blir kompetent på att uttala dej om colombia genom o sitta o glo på svenska våren. jag kanske skulle knacka på hos grannen här o be henne säga nåt lite vad som helst om sverige - nåt om roxette, volvo o drottning silvia - o sen be henne göra en käck analys om våra svenska politiska trauman. tror du det skulle bli intressant läsning? o vad får dej att tro att dina icke-kunskaper är läsvärda men inte hennes? man behöver inte vara på en plats för att uttala sig om den, men man bör kunna något om den om man gör anspråk på andras uppmärksamhet. farc kan inte krossas militärt av samma skäl som koka-produktion inte kan det. fundera en stund så förstår du kanske. konspirationen om att uribe inte vill ha fred för att han är ondskan själv o egentligen tänder på att mörda journalister får du leka med nån annan. ang kontextualisering så menar jag förstås att en kontext, vanlig när kommunister pratar colombia, blir antiintellektuell när vissa fakta medvetet glöms bort o andra förstärks för att allt då passar bättre in i en politisk struktur man bestämt sig för gäller, oavsett hur världen förändras. ex på sånt finns gott om i svensk vänsterpress rapportering om colombia, tex i flamman eller mana. läs dem.

mer big news

2008-05-09T20:15:00.006+02:00

i bolivia. Bolivians to hold confidence vote, El presidente de Bolivia, Evo Morales, acepta reto de referendo que busca tumbarlo, Hugo Chávez amenaza con intervenir en Bolivia si prosperan intentos separatistas
. vidhåller, som jag skrev för nåt halvår sen, att det var korkat av evo att ge sig in grundlagsdebaclet bums efter valet i stället för att första tiden helt koncentrera sig på en konsolidering av ekonomin (som helt talar för honom). gissar dock han vinner denna omröstning rätt lätt, men det vore ju skönt om hans regering fick lite arbetsro nån gång.

gatgrabbarna...

2008-05-06T21:38:00.003+02:00

har snott våra telekablar på taket igen så jag har varken webb eller telefon o hinner bland annat därför inte blogga så värst. bolivia får utveckla sig utan mig. en intressant tråd håller dock på att spinnas under inlägget "bättre bomber" o min kafétid idag gick till den. delta gärna.

bättre bomber

2008-05-02T04:29:00.002+02:00

om första maj började med fysiska vapen så slutade dagen med verbala. ägnade kvällen åt en diskussion på bokmässan om boken "parapolitica" - en djup undersökning av länkarna mellan politik o paramilitär, finansierad av svenska sida - där tre av författarna, några av colombias bästa intellektuella, avlossade ett tungt artilleri mot regeringen i allmänhet men staten i synnerhet. mauricio romero slog fast att den viktigaste insikten efter de traumatiska två våldsdecennier colombia genomgått är att staten inte, som regeringen alltid betonar, är ett offer för illegalt våld, utan dess främsta kreatör. latinamerika har de senaste tre decennierna erfarit en mängd olika diktaturer, men ingen av de formella fascistiska systemen har kommit i närheten av det antal brott mot mänskliga rättigheter som den formellt demokratiska colombianska staten begått. chile, argentina, uruguay, brasilien - diktaturerna är västanfläkter i jämförelse med vad som skett här. leon valencia menade att vad som saknas o verkligen skulle behövas i colombia är en civil höger, en obeväpnad höger - något som hittills aldrig existerat. claudia lópez, colombias just nu bästa tänkare, menade att det sjuka systemet enklast studeras i historiskt perspektiv; den politiska makten på landsbygden har inte på nåt sätt förändrats mellan 1930 och 1995, de platser liberaler o konservativa (de två partierna) dominerade på 1930-talet är samma platser de dominerar 1995 - o denna politiska barrikadering vid makten har bara varit möjlig på ett sätt; med vapen. o det enda, avslutade lópez, som "den knarkhandlande, väpnade, kidnappande gerillan åstadkommit under sin halvsekellånga existens är att skänka legitimitet åt denna väpnade höger."

bogotá, första maj

2008-05-01T21:16:00.008+02:00

första maj i bogota 2008 utspelades enligt känt mönster; först marscherar stora fackföreningarna till plaza bolivar - bogotas sergels torg - o sen hålls en rad tal av olika vänsterledare o sen avslutas allt med ett rutinmässigt krig mellan studenter o militärpolis där de förra kastar ett slags enklare bomber mot kongressen o de senare svarar med tårgas o gripanden av tuppkammade barn o sen sjunger äldre män under flaggor med hammaren o skäran "se vive, se siente - uribe está presente!". redan klockan två var plazan ödelagd o ett par svarta tanks stod utplacerade i hörnen medan gripandena blev mer otäckt godtyckliga o vanligt folk skyndat hem.

det är rätt begripligt i ett land vars sociala polarisering blir allt tydligare att den här dagen präglas av ett slags krig snarare än fred. lagom till dagen kom nya siffror som visar hur facklig aktivism allt mer straffas med döden i det land som nu gör allt för att marknadsföra sig som samhället där freden snart har segrat. det givna temat för årets första maj var följande siffror; bara i år har redan 22 fackligt aktiva mördats (enligt regeringens egen statistik), en siffra som ska jämföras med förra året då 26 hades ihjäl under hela året. vilket antalet blir när 2008 är slut vågar ingen tänka på, o att det är paramilitära grupper - ofta på order av regionalt mäktiga politiker eller företagsledare - som ligger bakom majoriteten av avrättningarna förnekar inte längre ens högern.

men det kanske mest tragiska - fast föjldriktiga, med tanke på våldsnivån - är att organiseringsgraden i landet sjunkit till bottennivåer. efter en strukturell attack på fackföreningsrörelsen som successivt genomförts parallellt med globaliseringen o det nyliberala genomslaget har fackens möjligheter att rekrytera folk decimerats. i dag är 4,5 procent av colombianerna fackligt anslutna, en siffra som är lägre än den för 1947 (4,7).

att bli sparkad eller mördad är fortfarande ett vanligt öde för den colombian som försöker organisera sina arbetskamrater, o av de 533 mord på fackliga aktivister som genomförts sen 2001 har bara 98 klarats upp o lett till att gärningsmannen dömts. av dessa var, enligt en artikel i dagens el tiempo, 13 militärer, 73 paramilitärer o 53 från den sektor som här kallas "den vanliga brottsligheten". colombia är alltså, utan tvivel, fortfarande ett av världens allra farligaste länder för den som anväder sina mänskliga rättigheter.

i morn...

2008-05-01T07:36:00.002+02:00

är det första maj o erfarenheten säger tyvärr att bogota inte är så spännande den dagen som man skulle hoppas. plaza bolivar brukar fyllas av folk men talarna är oftast ett gäng äldre män med entoniga budskap o sen blir det på rutin kravaller när akademiska medelklassens barn efter mönster från europa svartblockar fram lite kravaller. bara att hålla tummarna för att det händer nåt nytt.

reklam

2008-04-30T07:28:00.003+02:00

fick en förfrågan om att medverka på nedanstående evenemang, men är tyvvärr inte kvar i sverige då men tänkte att det kunde vara skoj för alla la-intresserade att veta att eduardo galeano är på väg till sverige. boka in 18-19 oktober. karavan verkar ha ett bra arr på gång.

----

Vi på tidskriften Karavan planerar tillsammans med Södra teatern och Internationella biblioteket en latinamerikansk litterär programhelg till hösten. En av programpunkterna heter "LATINAMERIKA NU!", ett samtal om vad som händer idag, politiskt och samhälleligt, samt förhållandet mellan litteratur och samhälle. Vi har tänkt oss ett samtal mellan c:a 4 personer, där vår internationella gäst är Eduardo Galeano. Hela programmet sträcker sig över en helg, 18-19 oktober. Det är fokus på Buenos Aires, Santiago de Chile och Montevideo (men "Latinamerika nu!" låter vi vara vidare). Vi kommer att bjuda in ett flertal latinamerikanska och svenska författare. Programmet är fullspäckat, plus en stor fest på lördagskvällen med liveband etc.

----

grejen kommer, gissar jag, att utspela sig i sthlm. mer info på www.karavan.se.

och här...

2008-04-29T07:09:00.001+02:00

ännu en lysande text av george monbiot in kejs du missat.

kris & mer kris + KRIS

2008-04-29T05:35:00.004+02:00

colombia går mot ett totalt politiskt haveri o nyvalet - alternativt ett fujimorazo, en auktoritär utveckling i stil med 90-talets peru - rycker allt närmare. i morse greps kongressledamoten yidis medina efter en skandal där den bärande nyheten är att hon hävdar att hon låtit sin röst köpas av regeringen i samband med en extremt jämn parlamentsomröstning för att möjliggöra omvalet av president alvaro uribe 2006.

de flesta analytiker tror hon talar sanning o det skulle i så fall dra in regeringen, redan svårt underminerad av andra skandaler, i en riktigt mörk politisk gränd. som jag skrev häromdan sitter redan 33 av kongressens medlemmar i fängelse i väntan på rättegång för misstänkt samröre med paramilitära massmördare, o ytterligare ett trettiotal är föremål för förundersökning för samma brott. en tredjdel av landets lagstiftande församling är med andra ord misstänkt för grova brott, nästan alla fängslade tillhör presidentens politiska bas (häromdagen sattes uribes kusin, den fd kongressordföranden mario uribe, bakom galler) o alla börjar inse att så här kan det inte fortsätta.

i går kom tidningen semana, landets ledande veckomagasin, ut med tre drastiska förslag för att rädda landet från institutionell kollaps; a) de ordinarie valen 2010 måste tidigareläggas o en ny kongress röstas fram så snart som möjligt, b) de politiker som sitter i juridiskt klister för paramilitärt samröre bör släppas i utbyte mot politisk död (dvs att de aldrig mer ska kunna få politiska uppdrag) och c) president uribe måste snarast avsäga sig varje ambition om att försöka göra ytterligare ett omval konstitutionellt möjligt (i skräck för en framtid utan uribe förbereder högern ett sånt politiskt projekt o presidenten själv har inte meddelat sin åsikt vilket skapat politisk oro).

det första o sista av dessa förslag är förmodligen helt nödvändiga för att colombia ska kunna komma på fötter igen, men b är förstås galet. att det paramilitära komplexets arkitekter - massmördarnas aktioner var ofta ordergivna av mäktiga regionpolitiker, ofta naven i knarkmaffiorna, o deras bulvaner - skulle slippa så billigt undan skulle med förödande framtida konsekvenser bara ingjuta ännu mer av det här landets allra största politiska problem; straffriheten. som väl är har den delen av semanas förslagspaket sågats hårt i dagens debatt.

det spännande momentet i dessa dagars colombia är att medan de höga domstolarna visar sig vara den enda del av landets institutioner som fungerar blir de politiska, framför allt kongressen men också regeringen, allt mer försvagad, samtidigt som gerillan är i djup kris. allt kan givetvis ta en ände med förkräckelse, men troligare är att nåt bra föds av det här. sällan har, till exempel, colombias nya demokratiska vänster - polo democratico - haft en större trovärdighet. om uribe inte kan ställa upp för en tredje period, vilket vore ett brott mot nuvarande konstitution, har högern som det ser ut i dag inte mkt o komma med i nästa presidentval. både sossar o liberaler vädrar nu morgonluft - med rätta.

uppåt framåt

2008-04-28T07:00:00.005+02:00

dagens el tiempo har apropå fernando lugos seger i paraguay ett helt uppslag om "aktualiseringen av den latinamerikanska vänstervågen" utan att lyckas säga nåt nytt. tidningen konstaterar för femtielfte gången den gamla tesen att vågen består av en radikal gren vars ekonomiska program fotas på en återgång till beroendeskolans pronciper (venezuela, bolivia, ecuador) o en annan sossegren som sagt ja o amen till öppna marknader o globalisering (chile, brasilien, uruguay, etc) o att det är svårt att säga vilket läger paraguay kommer ansluta sig till, men att det sannolikt blir det senare. mer intressant är moises naím, redaktör för knappast vänstervridna tidningen foreign policy, i sin kolumn på el tiempos ledarsida; det går mkt bra för latinamerika o ett avgörande skäl är att de nya vänsterpresidenterna lanserat kreativa o väl fungerande socialpolitiska program. lulas bolsa familia o chavez barrio adentro har fungerat extremt bra, liksom bolivias breda alfabetiserings- o primärsjukvårdskampanjer. de senaste fem åren har enligt naím varit de bästa i latinamerika på över tre decennier; ekonomierna på kontinenten har vuxit med i snitt sex procent, 30 miljoner människor har tagit sig ur fattigdom o kontinentens ökända orättvisor - latinamerika har världens största inkomstklyftor - har börjat minska. naím menar att fem orsaker ligger bakom, av vilka fyra är ofta upprepade i de solskenshistorier som nu börjar spridas om det allt mer lyckade latinamerika; de ekonomiska reformer som genomfördes på nittiotalet och satte ett definitivt stopp för hyperinflationen, dagens höga råvarupriser på de produkter (olja, kött, soja, koppar, gas, etc) kontinenten har säljer på världsmarknaden, ett fördelaktigt internationellt finansiellt klimat samt de ovan nämnda progressiva socialpolitiska megainsatserna direkt inriktade på fattigdomsbekämpning. lite förvånande, men inte mindre intressant, är naíms placering av så kallade "remesas" - de pengar latinamerikaner som jobbar i usa o eu skickar hem till familj o släkt - på listan av det allra mest avgörande. på tio år har remesas bara till mexiko stigit från 5 000 miljoner dollar till 24 000 o i dag skickar de latinamerikanska emigranterna totalt mer pengar tillbaka till kontinenten än de samlade multinationella investeringarna i latinamerika. en trend naím inte tar upp eftersom hans poäng är att teckna en positiv bild - på det hela taget väldigt lik den michael reid ger i sin bok forgotten continent (recenserad här) - är den märkliga backlashen i fråga om reproduktiv hälsa. såväl i ecuador, nicaragua, venezuela o chile går det bakåt i abortfrågan, den kanske största av alla utvecklingsfrågor. i de tre förra fallen för att presidenterna är tokreligiösa o deras partier o allierade står i moralkonservativt träsk, o i det senare för att reaktionär höger fortfarande har stort inflytande över konstitutionsdomstolen. i detta ärende har fernando lugo, präst, redan sällat sig till de blå. sorgligt nog.

kris & mer kris

2008-04-23T07:09:00.003+02:00

tisdagen 22/3 blev nattsvart för president alvaro uribe; i dag har även hans kusin o främste politiska allierade - senatorn mario uribe - häktats misstänkt för inblandning i politiska massmord, det som här går under namnet "den parapolitiska skandalen". när riksåklagaren i morse gav order om gripande flydde sr uribe till costa ricas ambassad i ett förvirrat försök att söka politisk asyl, vilket förstås nekades honom. för bara två timmar sen hämtades han av rättvisan o fördes under djupt förnedrande former ut från ambassaden medan en stor folkmassa skrek "mördare! mördare!" inför världens samlade reportrar. aldrig har familjen uribe stått lägre i kurs.

händelsen är bara den senaste men för regeringen den i särklass allvarligaste i en lång räcka politiska skandaler som nu kastar landet in i sin djupaste politiska kris på decennier. hela 77 av kongressens medlemmar är idag under utredning i den parapolitiska skandalen o 33 är redan häktade vilket gör att kongressen saknar legitimitet o ingen vet riktigt hur den ska kunna fortsätta arbeta. fler gripanden är dessutom att vänta. redan för ett år sen stod det klart att president alvaro uribe - enligt många hjärnan bakom de paramilitära massmördarbandens utbredning i colombia - en vacker dag skulle se skandalen krypa riktigt nära den egna personen o frågan har mer varit när än om hans närmaste män skulle gripas. vad uribe - fortfarande, paradoxalt nog, americas mest populäre president - nu ska ta sig till är den stora frågan.

det goda med dagens skandal är att den tydligt visat en sak; den colombianska rättsapparaten fungerar, colombia är ett land där principen om maktdelning trots allt fortfarande gäller. presidenten har det senaste året på olika sätt (se tex min senaste krönika i obs) försökt underminera de oberoende domstolarna o åklagarväsentet på ett sätt som liknat utvecklingen i venezuela, men dagens händelse visar att den juridiska delen av demokratin trots allt är intakt. hade mario uribe inte så fatalt gjort bort sig själv o presidenten med det misslyckade asylansökningsförsöktet utan bara lämnat över sig till polisen i väntan på utredning hade krisen inte briserat på samma sätt, men nu är det för sent. här new york times o bbc:s täckning.

det mest besvärande för presidenten är att det här inte är en kusin vem som helst utan den person med vilket han byggt hela sin politiska karriär. de två uribes har delad politisk bakgrund o startade tillsammans det parti som blev presidentens start på sin kampanj till valet 2002, ett parti vars samtliga kongressmän i dag är fängslade. om anklagelserna visar sig sanna - att mario uribe har sammanträtt med flera paramilitära massmördare o bett om deras tjänster, samt använt sig av liknande yrkesmördande grupper för att tillskansa sig jordegendomar - är det få som tror att detta skulle skett utan den nuvarande presidentens kännedom. ett gripande av colombias president är i nuläget inte ett osannolikt scenario. o vad händer då? ingen som vet.

för vänstern här har det länge stått klart att det så kallade paramilitära fenomenet (bland annat beskrivet i detta reportage i ordfront) - dvs ett strategiskt politiskt massavrättande av tusentals människor, främst under de sista åren av nittiotalet o de första på nollnolltalet - varit uttrycklig statlig politik, men det är en analys som högern vägrat att ställa upp på. vad alvaro uribe nu ska göra återstår att se, men den kanske viktigaste slutsatsen av dagens händelse är att det satts en punkt för högerns möjligheter att in absurdum hävda att deras politiker inte har blod på händerna o att staten är ren. en stor spegel har helt enkelt ställts framför dem, inte minst framför presidenten.

hemma

2008-04-22T07:29:00.004+02:00

kom just hem från tumaco - platsen där usa förgäves sprutar gift över indianer o svarta i hopp om att ta död på kokaodlingar men mest tar död på allt annat - o har en del o säga om detta sjuka men permanentade övergrepp. ska framöver försöka ta ett samlat grepp på nåt vis. ser också att min rec av "forgotten continent - the battle for latin americas soul" har gått i dn. hinner också glädjas en stund åt lugos seger i paraguay, men hittar inget om det i dn. skumt. well, här en bakgrund, skriven i mars, på engelska av min favoritreporter raul zibechi som handlar om mkt mer än valet men ändå är bättre än allt framhastat som stått idag.

stilla havet

2008-04-17T05:01:00.002+02:00

åker till tumaco, liten stad på stilla havskusten, för o fortsätta jobbet om palmodlingarnas utbredning o betydelse för folk o natur. en krönika om garcía márquez o pablo escobars betydelse som nya posterboys i hollywood går i dn på lör. åter i bogota tis. tveksamt om det går att blogga från sydkustens gegga.

lonely lögner

2008-04-15T07:14:00.003+02:00

för över ett år sen skrev jag denna sågning av lonely planets senaste colombia-bok, o med gårdagens avslöjande, nyheten har gått i hela världen, fattar man djupet av förlagets utförsbacke. det sorgliga är att redaktörerna inte begrep att det var så här det gått till genom att bara läsa boken.

killing pablo

2008-04-15T01:21:00.007+02:00

joe carnahan verkar till slut få igång filmatiseringen av mark bowdens "killing pablo" o har nyss varit i colombia för o känna lite på saker o ting. tycks imponerad: "Bogota is a beautiful, vibrant, bustling city of nearly 10 million people. It's as cosmopolitan as NYC or Paris for that matter and it has a cultural and arts movement, the likes of which I've never seen. I believe we could shoot this movie here without issue. THAT'S how misunderstood this place is." jag har inte lyckats få klart för mig om det till slut blir javier bardem som ska spela pablo - nån som vet om det finns ett sista ord i det ärendet nånstans?

barak & hillary

2008-04-14T06:44:00.001+02:00

det här var ju i alla fall skönt o höra i dessa nyandliga kristider då man liskom vant sig vid o överraskas från oväntat håll.

radio

2008-04-13T03:15:00.003+02:00

här en krönika som gick i gårdagens obs. o här om du hellre lyssnar än läser.