Tuesday, January 06, 2009

kuba 50

här min text i dn om kubanska revolutionen apropå zoe valdes nya bok.

4 Comments:

Anonymous Anonymous said...

Kubas Revolution 50 år

Att få skriva i drakar som DN har sitt pris. Det priset har ML varit villig att betala. Priset? Tja, att jämföra Fidel Castro med människoplågarna Pinochet och Videla. Eller, som häromdagen i DN, utifrån Zoe Valdes diskutera Kubas revolution 50 år.

Valdes är en notoriskt lögnaktig kubansk författare, bosatt i Paris. Hon skulle inte fått någon uppmärksamhet om hon inte hade hakat på den lukrativa anti-Fidel-industrin, som livnär hundratals personer i USA och Europa, och från vilken smulor också ramlar ner hos europeiska skribenter.

Hon har alltså tagits som utgångspunkt av ML för att beskriva hur bra det var på Kuba innan 1959 och hur eländigt det är nu.

Det måste vara något märkligt med eländet på Kuba, något som gör just den kubanska fattigdomen alldeles speciell – folk lever längre än i USA, spädbarnsdödligheten är lägre, utbildningsnivån är högre, hälsovården är bättre, kulturen mer lättillgänglig, säkerheten större osv. En sådan ”kubansk fattigdom” drömmer miljontals fattiga om. Bara den som har ett ”von-oben” perspektiv kan förneka detta.

Jag har lyssnat på ML, jag har läst hans Americanos. I bägge fallen undviker han det som allmänt erkänns i Latinamerika; Kubas avgörande roll för dagens integrationssträvanden och frigörelseprocessen från USA. Jag tar det ”moderata” Uruguays ”socialdemokratiska” regeringsparti, Frente Amplio, som exempel. Partiet har enhälligt gjort uttalanden om den kubanska revolutionen där man :”uttalar sin passionerade hälsning till 50-årsjubiléet av den ärofulla Kubanska Revolutionen, kontinentens viktigaste händelse sedan frihetskrigen /mot Spanien/” och man fortsätter: Revolutionen ”öppnade en ny epok för Latinamerika och Karibien, socialismens epok och den andra, definitiva självständigheten.” Man tackar också för Kubas solidariska hjälp inom hälso- och utbildningsområdet. Bland annat har kubanska läkare återgett fler än 8 000 uruguayaner synen. Osv.

I motsats till ML har exempelvis journalisten Dick Emanuelsson inte varit beredd att anpassa sanningen till DN med flera. Och så får han inte heller skriva där. Min respekt för Dick E., och min respektlöshet för Linton, Palmgren med flera som anpassar verkligheten till det som förväntas och premieras av makthavarna.

7:03 PM  
Blogger magnus linton said...

är nåt komiskt över din snuttefilt att låtsas som om alla som kritiserar kuba från vänster "anpassat sig till makten". ett par saker att tänka på zoltan: a) jag har skrivit många texter om kuba o flera av dem långt innan jag började på dn (se arbetaren på 1990-talet) - o min syn på systemet har på intet sätt förändrats. lätt för dej att kolla upp, men jag gissar såna fakta kortsluter din enkelt programmerade hjärna. b) dick emanuelsson var med och startade apk, sverige enda uttryckligen stalinistiska parti. fin idol du har. c) min text klargjorde mkt av det du skriver ovan. ta en stund o fundera på varför du upprepar dem fast låtsas som du motsäger dem.

7:04 PM  
Blogger Erik Jennische said...

Mexicos förre utrikesminister Jorge Castaneda skriver en mycket intressant artikel om den kubanska revolutionens framgångar under 50 år här: http://www.newsweek.com/id/177685

Erik

11:34 AM  
Blogger magnus linton said...

ho ho - är det här erik jennische som är ironisk eller erik svensson som fortfarande inte lärt sig läsa? gissar det förra eftersom rubriken är: "Castro’s False Claims of Success" o slutklämmen:

"It's true that today, many of the region's countries are governed by the left. But with a few exceptions (Venezuela, Nicaragua, Bolivia and perhaps Ecuador), none of their leaders subscribe to the Cuban tenets of the past or the present. If anything, leaders like Luiz Inácio Lula da Silva in Brazil, Michelle Bachelet in Chile, Tabaré Vázquez in Uruguay and Alan García in Peru resemble a modernized version of the pre-Castro reformist left. They are not the descendants of Che Guevara or the Sierra Maestra.

Taken together, then, the revolution's accomplishments look meager indeed: a fierce national pride that is both arguable and anachronistic in today's globalized world; an education and health system that will end up disappointing many of Cuba's fans; and a regionwide legacy of blood spilled in vain. Perhaps Castro's greatest success has been his own long career—but that's the sort of accomplishment he and his comrades would have vehemently repudiated in their own revolutionary days."

please använd min andra blogg fr o m nu. cheers./m

1:51 AM  

Post a Comment

<< Home