hellre värdekonservativ?

"hellre en värdekonservativ än en nyliberal" hörde jag göran greider önska sig i frågan om ny kulturminister dan innan den nya var på plats. just på den posten kanske man får instämma men ändå är det nåt skrämmande över att så stora delar av (svensk) vänster väljer värdekonservativt före nyliberalt dessa dagar, även om man hajar att det är just här den stora linjen går mellan den nationella o den frihetliga vänstern. hos nyliberaler o frihetliga finns inga traderade auktoriteter att respektera och värden flyter fritt o bestäms ytterst i förhållande till hedonistiska variabler som lust o smärta, medan nationalvänstern lägger armen om värdekonservativa i tron på nåt evigt bestående, oklart vad. i frågor som sexhandel, abort, nation, familj, kloning, hembygd, eu-hat o respekt för andlighet enas de senare o gnäller i kör över det "höga tempot" (nina björk) o globaliseringens erodering av det vi lärt oss respektera. visst är nyliberalism på många sätt otäckt, men när den slentrianmässiga skräcken för den leder till att pseudoradikaler kramar reaktionärer (numera vanligen islamistiska) är det allt annat än lustigt. å andra sidan blir världen enklare att se o ta ställning till; man inser varför anarkister o nyliberaler hamnar på samma sida i frågor som genmanipulation, fildelning o nationalstatseliminering - medan kristna o kommunister hamnar på andra. om man tänker efter. fast nu har förstås termen "nyliberal" smutsats så hårt av den nya regeringens alla fega kappvändare att man inte längre vet vad den står för - mer än "idiot". tacka vet jag christian gergils; han hade i alla fall kunnat svara på varför han gav fan i lagen - men så hamnade han också i Farmen i stället för i regeringen.