dödåligt

har nu läst tre astråkiga recensioner av min gamla idol carl henning wijkmarks nya bok om döden. alla pinsamma. man känner att recensenterna vill såga men inte vågar. fan vad fegt. vicket litet skitland vi bor i. alla vänner. eller nästan vänner. eller nåra andra hänsyn o ta. "konsten att dö med stil" skrev aris fioretos i dn. ho ho så löjligt. när jag läste "sista dagar" för en massa år sen var den en sanlös läsupplevelse, men sen kom "dacapo" o då rullades gubbsjukan upp. blev generande o vända blad, o man hajade att nu var det författarskapet slut. poff. men det skrev ingen då. o inte nu heller. sorgligt.