vilks & lundgren

just som jag kom hem från ett besök vid lars vilks rätt fantastiska nimis exploderade maja lundgren-debatten parallellt med rondellhunds-grälet o det är nåt skönt över hur lika de två projekten börjar bli. har nu suttit i jag vet inte hur många småbråk om lundgrens insats o inte för att jag tror att hon vare sig hade avsikten eller smartnessen att skapa vad det blev men man måste ändå säga att intressant blev det. hittills. om man läser henne på samma sätt som man läser lars vilks, alltså att ett verk inte är ett verk utan summan av alla reaktioner det skapat o skapar. debatt, förbud, gräl, kränkningar, juridik, lögner, skratt o töntiga eller bra analyser måste läggas till. då blir det nåt. särsklit om allt sammantvinnas till nya fina eller hemska mönster som blir intressanta o sen ännu mer intressanta för att också de kan plockas isär o sättas ihop till nya. när lundgrens bok kom såg den mest ut som en grå sten. tråkig. men nu börjar den få färg i takt med att lager efter lager av sätt o se på mäns och kvinnors beteenden avtäcks. i aftonbladet skrev jan guillou den både insiktsfulla o korkade artikeln De går i Vilks fälla o landar i slutsatsen att postmodernismen är förfärlig. klart den är. som livet. samhället. guillou. allt. klart vilks hundar inte blir desamma efter att jan guillou motvilligt klappat dem, o klart det intressanta med lundgrens bok är precis det som vilks är ute efter: OSÄKERHET. lysande konst är den som skapar ögonblick då ingen vet att bete sig. en person som börjat vara i ett av mina sammanhang tyckte jag först var outhärdlig. han sa saker som var omöjliga att reagera på, men som ändå krävde reaktion. huh. jag muttrar mest. har provat nån ironi. svarat rakt. ignorerat. men det blir bara pinsamt. ända tills jag fattade att just det var meningen. han går - inte från ett mobbarperspektiv utan som outsider - igång på att göra sin omgivning mentalt fumlig. kortsluta stämningar. förstöra. det är kreativt.