Monday, August 27, 2007

vilks & lundgren

just som jag kom hem från ett besök vid lars vilks rätt fantastiska nimis exploderade maja lundgren-debatten parallellt med rondellhunds-grälet o det är nåt skönt över hur lika de två projekten börjar bli. har nu suttit i jag vet inte hur många småbråk om lundgrens insats o inte för att jag tror att hon vare sig hade avsikten eller smartnessen att skapa vad det blev men man måste ändå säga att intressant blev det. hittills. om man läser henne på samma sätt som man läser lars vilks, alltså att ett verk inte är ett verk utan summan av alla reaktioner det skapat o skapar. debatt, förbud, gräl, kränkningar, juridik, lögner, skratt o töntiga eller bra analyser måste läggas till. då blir det nåt. särsklit om allt sammantvinnas till nya fina eller hemska mönster som blir intressanta o sen ännu mer intressanta för att också de kan plockas isär o sättas ihop till nya. när lundgrens bok kom såg den mest ut som en grå sten. tråkig. men nu börjar den få färg i takt med att lager efter lager av sätt o se på mäns och kvinnors beteenden avtäcks. i aftonbladet skrev jan guillou den både insiktsfulla o korkade artikeln De går i Vilks fälla o landar i slutsatsen att postmodernismen är förfärlig. klart den är. som livet. samhället. guillou. allt. klart vilks hundar inte blir desamma efter att jan guillou motvilligt klappat dem, o klart det intressanta med lundgrens bok är precis det som vilks är ute efter: OSÄKERHET. lysande konst är den som skapar ögonblick då ingen vet att bete sig. en person som börjat vara i ett av mina sammanhang tyckte jag först var outhärdlig. han sa saker som var omöjliga att reagera på, men som ändå krävde reaktion. huh. jag muttrar mest. har provat nån ironi. svarat rakt. ignorerat. men det blir bara pinsamt. ända tills jag fattade att just det var meningen. han går - inte från ett mobbarperspektiv utan som outsider - igång på att göra sin omgivning mentalt fumlig. kortsluta stämningar. förstöra. det är kreativt.

12 Comments:

Anonymous Sanna said...

hej Magnus, kul att du fått fart på bloggeriet igen! jag undrar dock lite över vad du menar med...

"...att postmodernismen är förfärlig. klart den är. som livet. samhället. guillou. allt."

– att Guillou har en negativ syn på samtiden, verkligheten, liksom många andra av hans manstyp?

- eller indirekt att konsten (eller estetiska uttryck över huvud) är tvungen att godta att verkligeheten är korrumperad och att man är tvungen höja tonläget för att göra sig hörd i ett redan fördärvat mediabrus i vilket bara grova yttre retningar kan bli föremål för debatt?

jag tycker sådana här saker är mycket underhållande (man skulle förresten kunna dra flera paralleler till Guy Debord beskrivning av "spektakelsamhället") men samtidigt är det olyckigt att konst och litteratur alltmer går journalistkens ärende till väga och tävlar om medias uppmärksamhet.

de verk som träffar eller kolliderar med mediamänniskor intressen är den som får mest uppmärksamhet, och det är denna sida av konsten/litteraturen som den oinsatte/oerfarna först får möta i offentligheten. man kunde önska att konsten kunde erbjuda alternativa tankesätt, och då menar jag verkligen SÄTT att tänka på och inte ENDAST provocerande tankar... Daniel Sjöin har skrivit en fin artikel som berör detta:

"...som Anna Hallberg påpekade... har vi en hel generation unga manliga författare som problematiserar sin patriakala könsidentitet. Men ingen har sett deras ämne. Det är först när Ronnie Sandahl satte en titel på sin roman som är som en blinkande neonskylt ("Vi som aldrig sa hora") som poletten trillade ner och spaltmevterna kunde rullas ut. Varför? Jo, Niclas Nilsson, Jonas Brun och de andra var poeter, fjärran från lättsmält stilistik och övertydliga intriger. Man var tvungen att ge sig in i formen för att få ut ett innehåll som dessutom var nebulöst. Och det var det ju ingen som orkade."

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=655711

nu blev det här långt och kanske långsökt, men förstår du vad jag menar menar? finns det inte en fara i denna utveckling? bör man inte ställa sig en smula skeptisk till den?

allt gott och lycka till med boken,

Sanna

1:05 PM  
Blogger magnus linton said...

This comment has been removed by the author.

2:16 PM  
Blogger magnus linton said...

hej sanna o tack för inlägg. menade förfärlig i positiv mening. destruktivt kreativ. stör mig på att det just nu finns en massa tröttsamt gaggande om hur farligt det är med det postmoderna genomslaget (lyssna tex på lena anderssons usla inlägg i P1:s obs i torsdags) när allting egentligen bara handlar om att världen (politiken, konsten, litteraturen) blivit mer KOMPLICERAD. är ju liksom självklart att ju fler lager som läggs till ny teknik o den kollektiva mänskliga erfarenheten desto intressantare (i meningen svårare) blir det. man måste tänka mer. ser inget negativt med det. den estetiska o fasta patriarkala plattform som i årtionden premierat en gestalt som jan guillou rämnar. klart han blir rädd. kan inte den debatt sjölin refererar, o ser inte riktigt hans poäng. men boken han just kom ut med verkar toppintressant av vad jag läst om den hittills. mer konkret: vilken "utveckling" är det du syftar på? om det är genrernas död så är jag inte orolig. tror det finns miljoner fler SÄTT att tänka på idag än för femtio år sen. de som lipar över "mediebruset" är bara de som förlorar på det. är väl toppen att det finns ett mediebrus. fanns det inte för femtio år sen. o det har väl knappast lett till mindre seriös konst, politik o litteratur. försökte kolla din blogg sanna men när man går på ditt namn kommer man bara till sjölins dn-text. felkodning?

2:20 PM  
Anonymous Sanna said...

hej igen, jag tänker på den "utveckling" (kanske dåligt ord iofs, "tendenser" är nog mer riktigt), där kulturartefakter ofta fungerar som "gödningsmedel i kulturjournalistikens ekosystem... De har ett uppenbart ämne, en politisk åsikt och... är som gjorda för en kulturartikel och en liten debatt." (Sjölin)

märk väl att jag inte menar politik och journalistik eller kanske närmare bestämt den politisk-kulturella diskussionen (den är väl snarare bättre, mer relevant/mångfacetterad än någonsin?)

däremot släpar mycket av den bredare kulturjournalistiken långt efter när det gäller t ex förståelsen av samtidskonst, och den relevanta diskussionen förs i hög grad i smala publikationer som bara läses av relativit få insatta. uppmärksammas samtidkonst i den lite bredare offentligheten - och numera allt oftare i den traditionellt "seriösa" kulturjournalistiken - är det inte sällan för att det har att det har en uppenbar åsikt eller passar in i en nuvarande mediediskussion.

jag är iofs född under andra halvan av 80-talet så jag är inte så insatt i hur det var förr, men jag tycker att det skett en liten förändring just i detta bara de senaste två-tre åren. det blir allt svårare för olika estetiska uttryck att uppmärksammas för annat än sitt direkt identiferbara innehåll...

håller annars med om att allt fler perspektiv tillåts göra sig gällande (många brukar ju t ex klaga på att feminismen bara ser allt från ett pespektiv, när den i själva verket mångsidigar tidigare endimensionella frågor) och att det är kanon (dessutom förlorar som du säger såna som Guillou & Ranelid status på köpet!)

har bara en privat blogg som bara jag känner till, men ska kanske skaffa en offentlig.

mvh,

Sanna

3:34 PM  
Blogger Charlotte said...

Visst är det konstigt med den nya antipostmodernismen? Vad är grejen, liksom? Den värsta klumpigheten och överdrifterna i nittiotalets glädje inför att riva ner allt som verkade lukta "stora berättelser" eller "sanningar", med alla påföljande klichéer om att "konst är forskning" (och tvärtom), "gränsen mellan fakta och fiktion är fiktiv" e dyl har väl mattats ut, eller är jag helt fel ute? Vad betyder denna plötsliga häftiga motreaktion? Kan inte någon förklara det för mig, på ett enkelt och lättfattligt sätt?

4:59 PM  
Blogger magnus linton said...

sanna: tror du överbetonar vikten av det folk kallar "offentligheten". i alla fall misstänker jag att det är nåt sånt du syftar på med "den traditionellt "seriösa" kulturjournalistiken" - alltså att det finns platser där "alla" diskuterar, typ de stora kultursidorna, o att det är de platserna du är besviken på. jag tror aldrig det återkommer några såna platser o att de som finns är döende. när webben kom kläddes allt, rent mekaniskt, av. stora medier är stora medier o de kommer alltid navigera efter sånt som "passar in i en nuvarande mediediskussion". vad som finns i dag o som inte fanns förr är goda skäl att inte läsa de sidorna utan ägna sin tid åt deras nya konkurrenter, dvs en helt icke-hierarkisk kulturkritik. tar en stund o hitta, men det går.

6:58 PM  
Blogger magnus linton said...

charlotte: ja, varför blir det just nu så tydligt att nathan shachar o jan myrdal är lika som bär? o varför kåtar en vänsterbrud som lena andersson just idag upp sig på värdekonservativa axess? o varför är mina gamla anarkistvänner nu praktiserande muslimer eller katoliker? har försökt förklara delar av sånt i en bok som kommer ut i dagarna. heter "kött på flykt" o bör finnas i bokhandeln nästa vecka. testa den.

7:07 PM  
Blogger Charlotte said...

Va, du menar att jag kan bli klokare på detta av att läsa din bok? Då ska jag absolut göra det! :-)

7:26 PM  
Anonymous Kalle P said...

Hej Magnus,

angående slutklämmen - jag tycker att det luktar alltför mycket fyrtiotalist/-68 kring tanken om att det är kreativt att förstöra. (Eller - att vi lever i en total disciplinär motor och att det enda vi kan göra är att kasta grus i maskineriet - så att de sovande massorna fattar läget.)

Den aktivism som är mest spännande idag är ju den som "hackar" systemet - i en kreativ, positiv, konstruktiv mening. Jag pratar om de aktivister som bygger open source-alternativ till proprietära system; de aktivistentreprenörer som skapar "antiprenör"-alternativ till storföretagen osv.

Eller?

12:29 PM  
Blogger magnus linton said...

hej kalle. syftade mkt mindre konkret, inte på att hacka eller planka (som nog rätt mkt medelklassbarn till 68:or håller på med), utan på att leverera sofistikerat material som genererar osäkerhet, olust o rädsla i ett skikt som alltid haft tolkningsföreträde men plötsligt ser det ryckt ur handen.

12:42 PM  
Anonymous Kalle P said...

Ålrajt, fattar!
Allt gott, KP

3:11 PM  
Anonymous Anonymous said...

Jaha ytterligare ett trött inommedialt tjafs mellan anhängare till journalismen. Var det nån som sa medelklass? Finvänster?

Trötta intetsägande konstnärer och förutsägbara kulturradikaler i mittengeggan.

Posmodernismen är en snuttefilt för journalister som kan vara charmigt oense med varandra och aldrig behöva bry sig om verkligheten.

7:27 AM  

Post a Comment

<< Home