kris & mer kris

tisdagen 22/3 blev nattsvart för president alvaro uribe; i dag har även hans kusin o främste politiska allierade - senatorn mario uribe - häktats misstänkt för inblandning i politiska massmord, det som här går under namnet "den parapolitiska skandalen". när riksåklagaren i morse gav order om gripande flydde sr uribe till costa ricas ambassad i ett förvirrat försök att söka politisk asyl, vilket förstås nekades honom. för bara två timmar sen hämtades han av rättvisan o fördes under djupt förnedrande former ut från ambassaden medan en stor folkmassa skrek "mördare! mördare!" inför världens samlade reportrar. aldrig har familjen uribe stått lägre i kurs.

händelsen är bara den senaste men för regeringen den i särklass allvarligaste i en lång räcka politiska skandaler som nu kastar landet in i sin djupaste politiska kris på decennier. hela 77 av kongressens medlemmar är idag under utredning i den parapolitiska skandalen o 33 är redan häktade vilket gör att kongressen saknar legitimitet o ingen vet riktigt hur den ska kunna fortsätta arbeta. fler gripanden är dessutom att vänta. redan för ett år sen stod det klart att president alvaro uribe - enligt många hjärnan bakom de paramilitära massmördarbandens utbredning i colombia - en vacker dag skulle se skandalen krypa riktigt nära den egna personen o frågan har mer varit när än om hans närmaste män skulle gripas. vad uribe - fortfarande, paradoxalt nog, americas mest populäre president - nu ska ta sig till är den stora frågan.

det goda med dagens skandal är att den tydligt visat en sak; den colombianska rättsapparaten fungerar, colombia är ett land där principen om maktdelning trots allt fortfarande gäller. presidenten har det senaste året på olika sätt (se tex min senaste krönika i obs) försökt underminera de oberoende domstolarna o åklagarväsentet på ett sätt som liknat utvecklingen i venezuela, men dagens händelse visar att den juridiska delen av demokratin trots allt är intakt. hade mario uribe inte så fatalt gjort bort sig själv o presidenten med det misslyckade asylansökningsförsöktet utan bara lämnat över sig till polisen i väntan på utredning hade krisen inte briserat på samma sätt, men nu är det för sent. här new york times o bbc:s täckning.

det mest besvärande för presidenten är att det här inte är en kusin vem som helst utan den person med vilket han byggt hela sin politiska karriär. de två uribes har delad politisk bakgrund o startade tillsammans det parti som blev presidentens start på sin kampanj till valet 2002, ett parti vars samtliga kongressmän i dag är fängslade. om anklagelserna visar sig sanna - att mario uribe har sammanträtt med flera paramilitära massmördare o bett om deras tjänster, samt använt sig av liknande yrkesmördande grupper för att tillskansa sig jordegendomar - är det få som tror att detta skulle skett utan den nuvarande presidentens kännedom. ett gripande av colombias president är i nuläget inte ett osannolikt scenario. o vad händer då? ingen som vet.

för vänstern här har det länge stått klart att det så kallade paramilitära fenomenet (bland annat beskrivet i detta reportage i ordfront) - dvs ett strategiskt politiskt massavrättande av tusentals människor, främst under de sista åren av nittiotalet o de första på nollnolltalet - varit uttrycklig statlig politik, men det är en analys som högern vägrat att ställa upp på. vad alvaro uribe nu ska göra återstår att se, men den kanske viktigaste slutsatsen av dagens händelse är att det satts en punkt för högerns möjligheter att in absurdum hävda att deras politiker inte har blod på händerna o att staten är ren. en stor spegel har helt enkelt ställts framför dem, inte minst framför presidenten.