eftersnack

ett par dar efter den stora nyheten finns lite o lägga till i den analys jag skrev på onsdagnatten.

a) ingrids framtid. alla politiska läger sliter nu vilt i henne o vill givetvis knyta henne till sig o uribismon är som vanligt mest framgångsrik. jag antydde att hon ev skulle kunna gå i allians med polo democratico, men det förefaller nu rätt osannolikt med tanke på vad hon hittills sagt på diverse presskonferenser. hon har meddelat att hon inte har några invändningar mot att göra om konstitutionen ännu en gång så presidenten kan sitta en tredje period, landets just nu mest laddade fråga, o det ger en tydlig vink om bristande demokratiska insikter. hennes inte särskilt intelligenta svar var "jag är för det folket är för". debatten är densamma som den som varit om venezuela, med den skillnaden att när chávez vill göra sig valbar i oändlighet skriver europeiska medier att det är ett steg mot diktatur o när uribe gör det är det ett steg mot demokrati. ingrid har nog haft annat o tänka på än just denna fråga, men hennes uttalande väger dessvärre mkt tungt i det läge som råder.

b) farcs framtid. ett större slag mot gerillan än fritagningen av betancourt - i motsats till det intryck man nu får - var marulandas död. med hans bortgång försvann den gestalt som kunde ena en gerilla-krigare i norr med en i söder, o som kunde föra ett tveklöst befäl över trupperna. hade marulanda levt hade fritagningsoperationen sannolikt inte kunnat hända. är alltså toppen att han dött, men för farc dog han i sämsta möjliga ögonblick. stora frågan nu är om gerillan - dvs inte en politisk rörelse utan en armé - ska gå in i nån sorts avmobiliseringsprocess o hur den i så fall ska se ut. tror, om en sån kommer igång, att det kommer sluta ungefär som det gjort i fråga om paramilitärernas avmobilisering; att de lämnar in vapen o försvinner i sin gamla form - men kort därefter uppstår på nytt i mer decentraliserad kostym(er) o helt inriktade på skydd av narkotikaproduktion. tror samma händer med farc. finns för mycket vapen, för mycket koka - o för lita annat att göra (för unga).

c) colombias militär. den stora grejen med det här är ansiktslyftet för den colombianska militären, en av världens mest ökända. här ligger nog det mest positiva resultatet - bortom det personliga o humanitära - av den här händelsen. landet har en försvarsminister som gjort ett mkt bra jobb, svårt o säga nåt annat. därtill har, i alla fall i viss mån, mänskliga rättigheter o liv börjat få status inom de militära leden. hela det enorma tryck - den kritik - som levererats av det internationella samfundet (inte minst alla ngo:s) mot colombia har burit frukt. det är stort. juan-manuel santos, nuvarande försvarsminister, verkar faktiskt ha fattat att nåt måste göras åt hur den colombianska militären beter sig. att respektera en gerilla-krigares liv har plötsligt högre status än att ha ihjäl honom. det är ingen liten förändring.

d) uribes val. colombias president var redan innan fritagningen amerikas populäraste, åtminstone enligt de opinionsunderökningar som körs i manistreammedia, o i dag är han än mer så. betancourt påpekade, helt riktigt, att chávez o correa måste fatta att det är colombias folk, inte farc, som väljer vem som ska vara president i colombia. o de har valt uribe. det betyder, som vänsterpolitikern gustavo petro igår sa, att uribe nu om han vill visa lite statsmannaskap har bästa chansen i världen att välja om han vill bli en stor eller liten segrare. det förra vore att nu avsvära sig alla ambitioner att göra ytterligare ett återval möjligt o istället lämna över till nya krafter, precis som chávez borde göra. det andra vore att surra sig fast vid makten - o kanske falla som fujimori om några år. givet latinamerikas vidriga tradition av att hylla starka män - o dessa mäns tendens att kåta upp sig på sig själva - är det svårt o just nu tro på den storstilade vägen. men man kan hoppas.