Friday, July 04, 2008

noll tolerans. noll resultat

här min text som går på dagens dn-kultur:

----

Den som några år levt utanför Sverige möts vid dagens hembesök av en nygammal scen: kokain, kokain, kokain. Om Johannes Brost blev symbol för åttiotalets snöskottare står hans arvtagare nu i kö och det räcker att ställa sig i en toalett på vilken som helst krog för att fatta att landet i dag – efter 30 år av så kallat krig mot narkotika – är täckt av jordens attraktivaste drog. Pulvret är billigare, bättre – och överallt.

Så var inte tänkt. Och i andra änden av alla illegala kanaler som slutar i Stockholm, Los Angeles, Riga – eller, för den delen, Borlänge – finns nu ett svårt sargat samhälle, Colombia, som börjar bli rätt säkert på att det mesta är galet med det av Vita huset dirigerade war on drugs. När USA år 2000 ekonomiskt och militärt växlade upp i kampen mot produktionen (i Anderna), inte konsumtionen (i USA och EU), slog det officiella målet fast att antalet odlade hektar i Colombia under de kommande sex åren skulle halveras. Sen dess har 758 000 hektar flygbesprutats – kemikaliebombats, med böndernas formulering – och över 4 miljarder dollar plöjts ner i stöd till colombiansk militär, världskänd för brott mot mänskliga rättigheter, i syfte att bekämpa kokaproduktion. Resultat: inget alls. Eller rättare: inget alls, om saken gällde produktion och konsumtion. International Crisis Group, ett forskningsinstitut baserat i Bryssel, kom nyss ut med rapporten Latin American Drugs: Losing the Fight, en inventering av fiaskot, i vilken man slår fast att konsumtionen är stabil i USA, ökar i Europa, ökar drastiskt i Argentina, Brasilien och Chile – samt att produktionen ligger på samma nivå i dag som för åtta år sen trots att 600 000 hektar förstördes i Anderna bara mellan 2004 och 2006. Den så kallade ballongeffekten – klämmer man åt här odlas mer där – är extremt väl dokumenterad och i en för politiken förödande ny rapport från WOLA, Washington Office on Latin America, konstateras att för eliminering av en hektar koka krävs flygbesprutning av 27 – med förödande konsekvenser för ekosystem, småbönder och deras barn. Eller som Federman Tenorio, ordförande i en afrocolombiansk organisation, sa vid rapportens lansering: ”Barnen badar inte längre i våra floder, de har lärt sig att en flod är inget man kan använda.”

Även i övrigt finns massor av dramatiska resultat, eller konsekvenser, av den militärt orienterade politiken – under förevändning om ”krig mot narkotika” har Colombia fyllts till bredden med amerikanska vapen, högteknologisk krigsmateriel och avancerade antigerilla-förband – som nu river upp en diskussion i hela Amerika om vad den här cirkusen egentligen handlar om. I Sverige, på sorglig efterkälke i internationell drogdebatt, lär den bara eka denna gång men i USA:s kongress – och i Obamas kampanj – börjar förnuft komma ikapp religion och fakta avslöja kamouflerad stormaktspolitik.

När John McCain denna vecka besöker Colombia är det en närmast desperat handuträckning till landets elit. Formellt är besöket en utfästelse om fortsatt linje i drogkriget – i händelse av valseger – men alla nyktra har sen länge fattat att det här inte handlar om knark utan om kontroll. Parallellt med att George Bush under nollnolltalet skrivit ut miljard efter miljard till colombiansk militär har hela Sydamerika, utom Colombia, blivit rött. Panamakanalen har förlorats, Guantanamos stängning är ett växande globalt krav och nyligen meddelade Ecuadors revolutionäre president att Manta, USA:s militärbas i landet, ska stängas. Högerstyrda Colombia är i dag Vita husets enda allierade i regionen och ”the war on drugs” dess effektivaste retoriska figur; oavsett om strategin hjälper eller stjälper i fråga om drogbekämpning fungerar den som motiv för det centrala – militär närvaro. För colombiansk elit som nu ser sig trängd mellan ett rött Venezuela, ett rött Ecuador och en inhemsk vänster, civil eller väpnad, har ”den lille negern” – som Obama kallas av Bogotás överklass – vuxit till en mardröm. Delvis på grund av hudfärg, rasismen är brutalare i Syd- än i Nordamerika, men framför allt för att han lovat överväga konsekvenserna av drogkriget och därefter agera rationellt, inte religiöst.

Just det rationella – pragmatism – är vad som står i fokus i den debatt, och sannolikt politik, som nu växer fram i kölvattnet av det globala misslyckandet. I april började en kommission ledd av tre tidigare latinamerikanska presidenter – Henrique Cardoso (Brasilien), Ernesto Zedillo (Mexiko) och César Gaviria (Colombia) – arbetet med att utvärdera politikens resultat i syfte att komma upp med förslag på ”effektivare” mer ”realistiska” åtgärder mindre ensidigt fixerade vid kriminalisering. Kommissionens namn, ”Droger och demokrati”, är passande för en utredning som startar vid katastrofens rand; den underjordiska myllan genererar enorma inkomster som fyller kistorna hos alla gangstergrupper som fräter sönder varje förutsättning att få en demokrati att fungera. Brasiliens kåkstäder, där majoriteten av urban befolkning nu bor, styrs inte längre av politiker utan av maffia som erbjuder ungdomar korta men fantastiska karriärer. En fjärdedel av Colombias kongress sitter i dag i fängelse eller i brottsutredning efter att ha korrumperats av knarkpengar. Mexiko huggs just nu upp av nya drogsyndikat och genomlever en våldsvåg som minner om colombianskt 90-tal då poliser, redaktörer, åklagare och progressiva politiker hades ihjäl på löpande band av yrkesmördande barn som lärt sig att en 20-dollarsedel förtjänar större respekt än ett liv.

I Mexiko och Colombia, värst drabbade, har intellektuella tungviktare som Carlos Fuentes och Gabriel García Márquez länge protesterat men från Washington och colombianska regeringen, lycklig över militärt stöd att fritt använda, har svaret alltid varit detsamma och helt oberoende av fakta: ”Om vi inte gjort vad vi gjort hade det sett ännu värre ut.”

Det är emellertid en tro vars bekännare nu sinar. Mellan skål och vägg – politikerträffar, ambassadbjudningar, akademikerseminarier – är det i Latinamerika numera svårt att hitta folk som tror på den inslagna vägen. Eller som Adrianus Koetsenruijter, EU:s ambassadör i Colombia, under ett informellt ögonblick i maj 2007 uttryckte saken mellan suckar om att ”flygbesprutningarna varit helt meningslösa”, några veckor innan han lämnade sitt uppdrag: ”Jag känner i dag inte en enda person på hög nivå som inte är för en legalisering. Men det är politiskt omöjligt.”

Vad som är politiskt möjligt är dock under ständig omprövning och förr eller senare – tycks efter de nya rapporterna ofrånkomligt – kommer barnet stå där och ropa att kejsaren är naken. Tidningen El Tiempo, Colombias Dagens Nyheter, har länge krävt ett slut på den politik som ”bara ger bränsle åt vår väpnade konflikt”; Farc-gerillan och dess rivaler, de paramilitära grupperna, lever helt av kokainhandel och i dag är 3,8 miljoner människor på flykt i sitt eget land, en humanitär katastrof överträffad bara av Sudan. Det är, skriver El Tiempo, en vidrig cynism att den stat som har världens största drogproblem, USA, insisterar på en politik som totalt har misslyckats och nu spelar både blind och döv inför de våldsamma eländen som rapporteras från de fattiga producentländerna.

Slutet på kokainets otäcka saga återstår att skriva, men i Latinamerika hörs en snabbt växande kör av intellektuella – i den nytillsatta kommissionen sitter både Mario Vargas Llosa och Paulo Coelho – vars krav på perspektivskifte från produktion till konsumtion nyss formulerades i El Tiempos huvudledare (25/5), som en bön till FN och världen från miljardindustrins brutala botten: ”En ny global narkotikapolitik måste fokusera folkhälsa, hitta en mellanväg mellan de förenklade polerna förbud och legalisering, erkänna vissa preparats relativa ofarlighet, göra skadelindring i stället för nolltolerans till ledstjärna samt bygga seriösa förebyggande kampanjer riktade mot ungdomar. Kort sagt: inse att en drogfri värld aldrig kan skapas, och att ren repression bara gör affären mer lukrativ.”

Magnus Linton

11 Comments:

Blogger m4nolo said...

Grymt skrivet

1:48 PM  
Blogger olaibolivia said...

-Jag antar att "den lilla negern" är en översättning av "negrito". I sa fall tycker jag att översättningen är lite spekulativ, om än ordagrann. Min känsla är att negro inte pa nagot sätt är ett lika laddat ord pa spanska som pa engelska och svenska. T ex sa hade CNN en español nyligen ett program om "Negros en latinoamerica". Men vad överklassen i Bogota tycker om Obama har jag förstas ingen insikt i i övrigt.

-Hur ska kokainet legaliseras tycker du. Ett systembolag för knark i Sverige? Pa recept? Helt legalt?

6:35 PM  
Blogger magnus linton said...

riktigt att "negro" betyder både "svart" o "neger" o att negrito inte i sig har den dramatiska innebörd neger har på svenska o på spanska krävs därför kontext för att avgöra ordets valör. jämför svenskans "lilla gumman"; i sig är det helt neutralt o kan betyda just bara "liten äldre kvinna" men i de flesta sammanhang är det i dag laddat med grov sexism. kontexten avgör. de sammanhang jag referer till lämnar, försiktigt uttryckt, ingen tvekan om ordets laddning. ang legalisering är det vad jag kan se en praktisk o politisk omöjlighet i dagens värld, men en självklarhet om säg femtio år. att de droger vi i dag känner skulle generera fängelsestraff i framtiden har jag svårt att se, åtminstone i demokratier. en diskussion om legalisering blir dock bara naiv så länge det inte finns några globala politiska strukturer som kan hantera såna frågor, men det kommer vi väl få en dag. hoppas jag. om typ 20 år tror jag att tex kokain o ectasy kommer ha ungefär samma sociala o legala status i hela eu som marijuana har i dagens holland (o i de flesta delar av amerika). det viktiga för mig är inte att tillfredsställa eventuella flummare, utan att krossa det som gör affären så lukrativ. på sikt tror jag rätt väl designade droger lätt kommer kunna framställas hemma hos var o en o att det därmed blir ungefär lika omöjligt för stater att kontrollera saken som det i dag är för dem att förbjuda folks fildelande. den dagen blir det fred i colombia.

12:57 AM  
Anonymous Florries said...

Äntligen någon som vågar skriva om droghandels realiteter; den debatten har jag väntat på! Efter vad jag vet dör och/eller skadas långt fler av handeln med narkotika än av användningen. Vet du var man kan hitta statistik på detta?

Jag tror som du att det är nästan omöjligt att föra den här diskussionen på ett konstruktivt sätt i dagens politiska klimat. Vad ser du för strömningar som gör att du tror att det kommer att bli enklare i framtiden?

Vill tillägga att jag personligen inte har mycket till övers för kemiska droger, har sett många gå ned sig på den vägen. Men jag tror som du att den nuvarande illegaliseringspolitiken är långt mer skadlig, inte bara för individer, utan också, som du påpekar, hela länder och deras chanser för att ha en demokratisk utveckling.

Jag skulle hellre se något slags system där droger såldes legalt med massiva informationsinsatser, som noggrannt och vetenskapligt beskriver alla biverkningar som droger har. Det måste vara utformat så, att man i stort sett endast kan köpa drogerna när man har tagit del av denna information.

Informationen måste dessutom delges på ett vetenskapligt sätt, inte emotionellt som tex den skrämselpropaganda som jag tog del av i skolan. Jag är 31, det kanske är bättre nu, vad vet jag, men när jag gick i skolan var det väldigt mycket emotionell och alldeles för lite vetenskaplig info. Därför tog många det inte på allvar och/eller förstod inte riktigt vilka faror som verkliga och vilka som var påhittade. Vi fick till exempel höra att man kan bli missbrukare efter ett bloss marihuana, och när man ser att det inte är så i verkliga livet, så tar man ju inte heller resten av informationen på allvar.

Vad tycker du?

11:22 AM  
Blogger magnus linton said...

tack f för inlägg. statistik för relationen mellan dödande konsekvenser av handel respektive missbruk av narkotika har jag aldrig sett o det beror väl på omöjligheten att ta fram såna. men i den värld jag lever är det inte ens en fråga eftersom det är så självklart att handeln/politiken genererar tusentals gånger fler dödsfall. i colombia/latinamerika dör väldigt få människor av drogmissbruk (de flesta kokabönder vet inte vad kokain är) medan hela krig (tiotusentals döda varje år) utspelar sig i deras hemmiljö med knarkpengar som drivmedel. jag tror saker o ting framöver kommer bli bättre, lite "av sig själv". ljuget kring knark, som var möjligt bara för tio år sen, har redan upphört. svensk politik är i snabb förändring till det bättreo ett narkotikafritt samhälle är en stendöd vision. jag skrev en essä om den idéhistoriska bakgrunden till den galna svenska politiken som gick i arena 2002 (se länk nedan), o det tror jag är en av mina få texter som faktiskt spelat en konkret politisk roll. hur de här sakerna ska utfformas på global nivå framöver har jag ärligt talat rätt lite o säga om, men jag tror man kan jämföra en del med fildelningen; det är en fråga där politiker helt tappat greppet o globaliseringen gjort att människors privata beteende spelar mkt större roll för hur framtiden kommer se ut än olika makthavares idéer eller lagstiftning. jag har ett anarkistiskt o hedonistiskt grundackord i min syn på politik så jag gillar den utvecklingen.

essän:
http://www.bokforlagetatlas.se/presentation/
magnuslinton?tid=834&blogtexttype=0

2:43 PM  
Blogger En vanlig $vensson said...

Gratulerar till en lysande och initierad artikel. Antar att det hittills blivit "Noll respons" från dem som borde känna sig berörda. Har nyligen chockats över hur stor del av det svenska rättsväsendet som ägnar sig åt narkotika. Det är som en gökunge som bokstavligen tränger ut alla andra brott, misshandel, stöld, trakasserier, allt. Över hälften av de lagförda i Sverige lagförs för narkotikabrott, och över hälften av de långa fängelsestraffen (över 4 år) är för narkotikabrott eftersom smuggling ses som allvarligare än väpnat rån och dråp.
Mer här: http://www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.3286931

12:34 AM  
Anonymous Anonymous said...

Bra text. Tror också legalisering är enda vägen för att minska det lukrativa i handeln med narkotika och därmed stävja produktionens destruktiva effekter. Kan dock undra om det kommer vara möjligt, producenterna har betydande resurser och politiskt inflytande. Skulle man eliminera kokainproduktionen i Colombia skulle ju hela medelklassen få problem - inte för att de är direkt inblandade men pga att narkotikaekonomin inte längre går att skilja från den 'legala ekonomin'./Anna

2:52 PM  
Anonymous Ann Kroon said...

Hej Magnus, utan att veta var jag står i legaliseringsfrågan; skitbra skrivet. Ser fram emot mer. Hur är tonläget o diskussionen i Colombia ang Chavez/Ortega? Hälsar Ann Kroon från Managua.

7:30 PM  
Blogger magnus linton said...

hej ann. gör du i managua? är på semester i sverige o hänger bara flyktigt med, men generellt tror jag det är svårt för ortega eller chávez att komma nånstans just nu. en process måste på nåt sätt inkludera colombianska regeringen o ortega o chávez är ungefär lika respekterade i colombia som berlusconi i sverige, dvs föraktade. inte bara av regeringen utan stora delar av folket. svårt o säga nåt om framtiden nu, men jag tror mkt mer på chávez (som rättmätigt fått cred i många läger för att han faktiskt fått låss flera kidnappade) än på ortega.

1:28 AM  
Anonymous Ann Kroon said...

Mm, Ortega tycks loosa mer o mer ju mer han visar sig o öppnar munnen, tyvärr. Jag är här på en 2-årig Sida/SAREC postdoc om kvinnliga poliser i Nicas poliskår, man har haft enorm framgång i att öka antalet kv poliser här jämfört med t ex övriga Centralamerika. Trevlig semester hemma i Svedala: jag kommer förmodligen till Bogotá i slutet av oktober, hör av mig för en kaffe!

5:06 PM  
Blogger magnus linton said...

bog i okt - fan va skoj. ses.

1:40 AM  

Post a Comment

<< Home