Wednesday, February 21, 2007

ekonomisk skräck

efter min artikel i senaste arena fick jag detta mejl av erik jennische. mkt intressant. svarar kort nedan, men det vore skoj om andra läsare av denna blogg tar upp tråden./m


Hej Magnus,

Har just läst din mycket intressanta artikel om den latinamerikanska vänstern i Arena, och tycker verkligen att det är viktigt att storyn berättas. Det är ingen tvekan om att de senaste årens radikala förändring av det politiska landskapet på hela kontinenten är latinamerikas andra, tredje eller fjärde demokratisering, beroende på hur man räknar. Men det är definitivt indianbefolkningens första demokratisering. Faktumet att de tidigare helt marginaliserade sektorerna av befolkningen nu har mobiliserats för de demokratiska valen och det civila samhället, och därmed tagit avstånd för revolutionen som metod, även om de fortfarande hyllar dess ikoner i ord, är förstås ett historiskt steg framåt.

Castroismen har väl aldrig i praktiken varit så ute i LA som nu, trots att den i retoriken tycks vara mer inne än någonsin. Och även om jag tillhör dem som tycker att man ska ta politiker som Chavez, Morales mfl på allvar när de pratar om revolution - förtryck och krig kommer egentligen aldrig som en överraskning om man har lyssnat ordentligt - så känns en generell "återdiktaturisering" av kontinenten långt borta (förtroende för chavez har jag dock aldrig haft, och jag tror inte att han på sikt kommer att innebära ngt positivt för venezuela).

Men men, min poäng här är en annan. Det finns i din såväl som i många andras kritik av den politik som fördes under 1990-talet i Argentina, Peru, Bolivia mfl länder en brist på referenser till situationen som ledde fram till att menem mfl kom till makten. IMFs råd och påtryckningar - hur värdelösa de än må ha varit grundade sig i det sena 1980-talets ekonomiska kollaps i flera länder på hela kontinenten. Faktum är att Menem, Fujimori mfl av många latinamerikaner såväl fattiga som som andra sågs som frälsare i flera år. Inte olikt synen på dagens vänster. Det är inte många som vill berätta om det nu, men så var det. De hade också stöd, och genomförde också reformer som såväl befolkningen som omvärlden hyllade. Katastrofen kom mycket senare, och var inte uppenbar till en början.

När jag bodde i argentina första gången som 16-årig utbytesstudent 1989 hade min klassiska argentinska medelklassfamilj, precis köpt en ny Ford Falcon som såg precis ut som de första modellerna som byggdes på 1960-talet. De hade sedan 10 år tillbaka en beställning på telefon, men fick aldrig någon. De 14-15-åriga barnen i familjen tyckte att utländska läskburkar och cigarretpaket var höjden av modernism. "importado" var en lyx som endast de exceptionellt rika kunde unna sig och de enda utländska moderna prylar som fanns var de som hade inhandlats under militärdiktaturens kasinoekonomi 10 år tidigare.

Samma år som jag var där hade argentina 7000 procents inflation, en dollar kostade ca 12 australes när jag kom och 10 000 närjag åkte. Ett paket cigg steg ungefär lika mycket i pris. Mamman i familjen jag bode hos hade en bra lön i början av året, men i slutet ca 20 dollar i månaden. Jag var för ung för att riktigt fatta då, men med tiden har fler och fler minnen av rädslan och den absoluta fattigdomen som detta skapade blivit några av mina tydligaste. En av mina bästa vänner vars talang för trummor var större än hans övriga hade i flera år sparat pengar till ett trumset i en låda på bordet hemma. Det hela slutade med att han köpte ett paket cigg för pengarna och ryckte på axlarna.

Törsten efter modernisering och internationalisering var enorm, och protektionismen total. Det argentinska industrin såg lika dan ut som tretti år tidigare och de mest avancerade produkter man lyckades bygga vara uråldriga bilar och kylskåp. Överlevnadsförmågan i ekonomin var noll, och behovet av radikala reformer stort. Den nyliberalismens heydays som du skriver om 1980-1986 fanns i all fall inte i argentina. Militärerna hade inte ngn plan överhuvud, och alfonsin var väl latinamerikas sista protektionist om ngt (dock med god grundmoral i demokratifrågor). Min poäng är att 1990-talates reformer inte ersatte ett fungerande system, utan var svaret på en kollaps. Och att de länder som förstod att genomföra bra marknadsreformer på 90-talet som Chile (förstås) kom väl ur det, medan ruttna politiker som Menem mfl skulle ha misslyckats alldeles oavsett vilken hästkur som IMF med flera ordninerat. Visst är det väl så att telecom och telefonica fortfarande har monopol i var sin del av landet? I Chila lät de fem-sex företag konkurrera på hela den nationella marknaden.

Vad som hände den familj jag bodde hos några år senare var att de fick telefon i princip samma dag som privatiseringen av teleföretaget var klart. Det blev dock mycket dyrt att ringa. Bilen sålde de snabbt och pappans trävaruföretag konkade. Tre av barnen kunde åka iväg som utbytesstudenter i början av 90-talet - otänkbart tidigare - och de har helt förträngt hur illa det var före Menem och skyller allt dåligt på honom.

Föräldrarna skilde sig eftersom pappan inte hängde med i moderniseringen och blev bitter medan mamman blev chef över ett stort labb. 2001 krashade allt igen - kris och panik i hela familjen men de klarade sig eftersom labbet var statligt och kontrollerar viner som går på export - och nu några år senare står de igen och hoppas på att denna utvecklingsvåg ska vara på riktigt. Besparingarna har de investerat i mark eftersom det är det enda som inte förflyktigas.

Min poäng är att vänster och höger inte spelar ngn roll utan att det är skickliga och ärliga politiker som förstår att genomföra reformer på ett bra sätt som är det viktiga. Att det är vänstern som mobiliserar och vinner denna gång är ett resultat av att de lyckades ge svar och identifikation till en stor del av befolkningen som tidigare inte varit med. Men att de ska lyckas bättre än politikerna på 90-talet avgörs främst av om de är tillräckligt pålästa och välförberedda, inte av deras ideologiska hemvist. Ett utmärkt exempel är just Castaneda som du refererar till och som var utrikesminister i Fox första regering. I Mexiko var det ju högern som stod för demokratiseringen och lyckades vinna makten av PRI.

Vad som ska bli mycket spännande att se de kommande åren är om de ekonomiska reformer som genomförts i Bolivia, Venezuela mfl faktiskt skapar både tillväxt och fördelning. Inga ska dömas i förväg, och alla som försöker hänga med i den latinameriska utvecklingen gör bäst i att vara mycket ödmjuka inför utmaningen. Alla fungerande modeller är bra, och mycket av det som du skriver och berättar om de argentinsak arbetarägda företagen osv är ju otroligt viktigt att förmedla, till såväl europeiska som latinamerikanska dogmatiska marknadsliberaler och gammelsocialister. Risken är dock att gas- och oljeländerna gör sig beroende av naturrikedomar igen, och misslyckas med att förmedla dessa eftersom staterna är för svaga som institutioner. Jag tror att länderna utan stora rikedomar är de som kommer att klara sig bäst. Det är bara där man förstår att förädling är mycket viktigare än naturresurser.

Ojojoj nu blev det mycket långt, hoppas att du orkade läsa till slutet.

vänliga hälsningar
Erik

16 Comments:

Blogger magnus linton said...

tack erik. helt kort: är överens med dej om att the import substitution-system var helt ohållbart o att den tid jag kallar den nyliberala eran inte ersatte en fungerande ordning - verkligen inte. håller också med om att dagens stöd för chavez o morales mkt påminner om de hyllande tongångarna (inte minst i kåkstäderna) som under lång tid framfördes gentemot typer som fujimori o menem. har på denna blogg försökt diskutera inflationens katastrofala roll för fattiga med dagens svenska venezuela-vänster men inte fått nåt gehör. de verkar inte se problemen. o visst måste en politik vara långsiktig o i grunden bygga på marknadsdynamik för att funka (det gör också både chavez o morales även om de ordar om annat för att trösta revolutionärerna). däremot håller jag inte med om att allt kan kokas ner till ren teknokrati o att ideologi skulle vara helt överflödigt i ett framgångrikt utvecklingskoncept. jag tror, som jag skrev i artikeln, att det faktum att lula, chavez o morales själva är arbetarklass o att deras rättvisepatos är kopplat till en ideologisk ram (ekonomisk förtryck, tillsammans med det partriarkala det värsta förtryck vi har i världen, måste reformeras bort via radikal politik o löser sig inte självt) spelar enormt viktig roll i dagens projekt. men det är givetvis ingen garanti för framgång, o det kan mkt väl gå åt helvete - igen. o i fallet chile, som joseph stiglitz ofta påpekar i sin bok making globalization work, var det ju just besluten att INTE följa IMF:s recept som gjorde att det gick så bra. måste dra ut nu, men hoppas att denna tråd fortsätter.

4:14 PM  
Blogger k said...

Har du möjligtvis läst Ben Dangl's "The Price of Fire"? Det vore intressant att höra din åsikt om boken.

Tack för en fantastisk blogg.

9:50 PM  
Blogger Erik Svensson said...

Eftersom "Venezuela-vänstern" i princip omfattar alla på denna blogg som ifrågasatt Magnus teser om landet så får jag väl axla detta tunga ansvar och ge ett par kommentarer till Erik's långa inlägg:

1/Din upplevelse av det ekonomiska förfallet hos en argentinsk medelklassfamilj är möjligen intressant som ren anekdot, men jag vägrar att acceptera denna historia som en slags generell illustration av att den nyliberala antiinflationspolitiken hade "stort stöd", t. ex. bland kåkstädernas befolkning, som Magnus antyder i sitt svar. Förmodligen stödde stora delar av medelklassen dennna politik - eftersom de trodde att de tjänade på densamma. Efter Argentinas ekonomiska kollaps 2001 nyktrade även medelklassen till, och radikaliserades.

I Venezuela mötte samma hårda anti-inflationspolitik stort motstånd från de fattiga under 1980- och 1990-talen, vilket resulterade i upplopp och konfrontationer med militär och polis:

http://biologyandpolitics.blogspot.com/2007/01/caracazo-massakern-i-venezuela-1989.html

Så jag tror att påståendet att den nyliberala antiinflationspolitiken hade stort folkligt stöd är felaktigt, och stödet var iallafall aldrig i närheten av de popularitetsnivåer som Evo Morales, Hugo Chavéz, Nestor Kirchner och Rafael Correa åtnjuter idag.

2. I övrigt håller jag med Magnus i kritiken av ditt förordnande av en "teknokratregeringar" där ideologin inte spelar någon större roll. Jag tror att det vore livsfarligt för demokratin, både i Latinamerika och i andra delar av världen, om folk upplever att ideologiska skillnader och deras röster i allmänna val, inte leder till någon större skillnad. Du säger t. ex.

"Min poäng är att vänster och höger inte spelar ngn roll utan att det är skickliga och ärliga politiker som förstår att genomföra reformer på ett bra sätt som är det viktiga."

Du glömmer något viktigt här: VILKA reformer ska genomföras? Högre eller lägre skatter? Ökad eller minskat offentligt ägande? Ökad export eller satsning på hemmamarknaden? Politik handlar inte bara om att genomföra "reformer på ett bra sätt", utan om INNEHÅLLET i reformerna. Annars kan vi lika gärna ge upp politiken och överlämna beslutsfattandet till nationalekonomer och ingengiörer.

11:43 AM  
Anonymous francophobe said...

Jag tycker att mailet ger en intressant insyn i skillnaden mellan de som engagerar sig i Sydamerika för att de är intresserade av Sydamerika och de som är intresserade av Sydamerika för att göra en politisk poäng på hemmaplan. För den ena sidan är det intressant att diskutera vad politiker i Sydamerika gör och för den andra sidan är det intressant att diskutera vad som skrivs på DN.

I övrigt håller jag med om att höger och vänster inte spelar så stor roll, det är viktigare med ärliga politiker oberoende av politisk hemvist. Men för den sakens skull är det i som att säga att höger och vänster inte spelar någon roll. Det finns gott om exempel på lyckade höger/vänster regeringar bland utvecklingsländerna. Kännetecknande har varit frånvaro av dogmatism, populism, för stor utländsk påverkan och en decentralisering av makten.

Indira Gandhi har jag ju flera gånger gett som exempel på en populistisk vänsterpolitiker som misslyckades totalt. Mycket pga att hon gjorde Indien till en Sovjetisk satellit stat (läs Mithrokin archives) och hennes dogmatiska syn på privatföretagande.

2:38 PM  
Blogger magnus linton said...

k: har tyvarr inte last den. gor sa fort jag far tid. skoj att du trivs har.

erik s: du missuppfattar mej. skriver att kass inflatonspolitik -inte antiinflationspolitik, men i menems fall galler det dar ocksa -oavsett om den rubricerats som hoger eller vanster har stotts av kakstadernas massor i flera olika lander. jag vet att det smartar den mer romantiska vanstern att manga fattiga stodde fujimori - men sa var det.

4:47 PM  
Blogger Bloggare: elliv said...

Jag såg en dokumentär om Argentinas moderna historia på Telesur. Den var väl knappast "objektiv" men skildrade iallafall hur argentinas medelklass festade vidare medan dom fattiga fick det sämre under dom nyliberala reformerna, sedan kom smällen och många i medelklassen skämdes för sin egoism.
För övrigt startade jag igår en helt okritisk och hyllande Chavez-blogg. Har tänkt mig mycket bilder och videoklipp med Chavez.
http://dagenschavez.blogspot.com/

9:46 PM  
Blogger Ny_Infrastruktur_i_Latin_Amerika said...

Du har en mycket intressant blogg!

Jag får gratulera dig och samtidigt avundas jag dig något så otroligt för att du bor i den magiska staden Buenos Aires, en av mina favoritstäder i världen.

Ha det bra!

Mvh,
Leo.

Ps. Jag passar på att ge dig länken till min blogg

http://ny-infrastruktur-i-latinamerika.blogspot.com/

1:15 AM  
Blogger Erik said...

Spännande debatt detta:

Kanske kan det låta som att mitt ointresse för kategorierna höger och vänster i den latinamerikanska politiken är ett tecken på ointresse för ideologi. Men det var i så fall inte meningen. Däremot tycker jag inte att höger och vänster är de idag relevanta ideologiska motpolerna.

I den latinamerikanska politiken är det knappast icke-ideologiskt att stå för ärlighet, kunskap och demokratiskt styrelseskick. Det är ett högst ideologiskt ställningstagande i en politisk kultur som är dränkt av populism, caudillism, kommunism, fascism, militärism, peronism, maoism, guevarism, chavism, zapatism och annat ideologiskt bråte.

Om jag får tro så kommer de viktigaste ideologiska motpolerna i Latinamerika i framtiden representeras av de som tycker att Michelle Bachelet driver rätt politik, och de som istället litar på Hugo Chavez. Båda kallar sig vänster, men det är nog också det enda de har gemensamt. Någonstans mitt emellan finns Kirchner och Lula. Att medborgarna kan identifiera sig med politikerna, som de uppenbarligen gör med Morales mfl kommer förstås också ha stor betydelse, men det gäller för alla ideologiska läger.

Till Erik S vill jag också säga att om man avfärdar en vanlig argentinsk medelklassfamiljs livsöde som "anekdotisk" så har man väldigt långt kvar till någon förståelse över huvud.

På slutet av 40-talet var Argentina ett av världens rikaste länder, och drog fortfarande till sig gott om europeiska migranter. De byggde landet känner de, och känner dessutom att generaler, korrupta politiker och valutaspekulanter knyckte det ifrån dem. Den känslan kan man inte teoretisera bort.

Jag tror dock inte att den argentinska medelklassen skulle ha radikaliserats på grund av detta i någon annan betydelse än att den förlorat hoppet om den utopiska politiken och istället landat i förhoppningen om politiker som styr för medborgarnas bästa. En för mig radikal och djupt ideologisk förhoppning.

1:22 AM  
Blogger Erik Svensson said...

Till Erik:

För det första så tycker jag att man ska vara skeptisk till när någon kallar sig "vänster" i största allmänhet, det är handlingarna som räknas. I den meningen är Michelle Bachelet knappast "vänster" eftersom hon fortsätter med den nyliberala antiinflationspolitiken som inleddes redan under Augosto Pinochet. I den meningen är Bachelet lika lite vänster, som den högerextreme nationalekonomen Bo Södersten är socialdemokrat (trots att han fortfarande hävdar detta). Södersten har ju, som bekant, hyllat massmördaren Augosto Pinochets ekonomiska politik, som byggts upp efter råd av bl. a. den nyliberala ekonomen Milton Friedman. Det vi har sett hittills av Bachelet har inte varit någon större avvikkelse från den tidigare ekonomiska politiken som förts i Chile fram tills nu.

För det andra, vad menar du med detta:

"Jag tror dock inte att den argentinska medelklassen skulle ha radikaliserats på grund av detta i någon annan betydelse än att den förlorat hoppet om den utopiska politiken och istället landat i förhoppningen om politiker som styr för medborgarnas bästa. En för mig radikal och djupt ideologisk förhoppning."

För mig ter ordet "utopisk" mycket märkligt i detta sammanhang, och jag är inte säker på att det alltid är så negativt med "utopiska" idéer. Är det "utopiskt" att som Morales och Chavéz vilja stärka den offentliga sektorn, i länder där den offentliga sektorn av tradition varit alltför svag, trots enorma naturtillgångar? Är det "utopiskt" att vilja höja skatten för höginkomsttagare eller för utländska energibolag, för att ha råd med sjukvård och hälsovård för sitt lands medborgare? Är det utopiskt att hemma i Sverige, likt Lars Ohly i senaste valrörelsen, vilja anställa 200 000 i offentliga sektorn, för att kompensera de enorma nerdragningarna under 1990-talet, då över 350 000 offentliga jobb försvann, med stress och överbelastning hos kvarvarande offentliganställda som följd?

Om DET är utopiskt, att vilja stärka det offentligas makt, i första hand uppnå det slags blandekonomi som Hugo Chavéz säger sig vilja eftersträva, då är nog de flesta människor med hjärtat till vänster "utopiska". Utom möjligtvis de som använder termen "vänster" som en allmän livsstilsetikett.

"Politik är att vilja", som Olof Palme sa. Att vilja gå bortom det bestående, och vilja ändra världen i grunden, och göra den bättre. Utan denna viljeinriktning så blir politiken enbart en administrativ verksamhet där den bästa tekniska lösningen utformas av "neutrala" experter. Jag rekommenderar dig att läsa Ambjörnssons utmärkta bok "Fantasin till makten" om nödvändigheten av att ha utopier och tänka bortom vad som finns här och nu.

2:32 PM  
Anonymous francophobe said...

"Däremot tycker jag inte att höger och vänster är de idag relevanta ideologiska motpolerna."

Det där håller jag absolut med, motpolerna står snarare mellan isolationism och globalisering. Både i väst och i utvecklingsländerna. Det är inte nödvändigtvis en höger/vänster fråga.

Många politiker hemfaller ofta åt populistisk isolationism när det gäller fördelningsfrågor, då omvärlden ställs mot den egna befolkningen. I längden tror jag dessutom att denna isolationism är just "oärlig" eftersom den inte gynnar de den påstås gynna.

I Sverige förknippas denna populistiska isolationism oftast med vänster, men det är ju inte nödvändigtvis så, t.ex i Frankrike eller Tyskland. I USA går republikanerna en balansgång mellan å ena sidan den marknadsliberala falangens globaliserings tilltro och den patriotiska sidans isolationism. Särskilt tydlig är denna balansgång i invandringsdebatten. Även Demokraterna står här på två ben, å ena sidan fackföreningsintressen och å andra sidan historiskt en mindre patriotisk retorik.

Jag känner som sagt till Sydamerika dåligt, men i Indien går skiljelinjerna snarare inom partierna än mellan partierna. Är är det högerns (BJP/NDA) kluvenhet mellan patriotism och marknadsliberalism och vänsterns (Congress/UPA) kluvenhet mellan beroendeteoretiker och de som anser att öppenhet mot omvärlden ger Indien en tillväxt som sedan kan fördelas.

Själv är jag ganska ointresserad av om högern eller vänstern vinner så länge BJP patrioterna eller Congress beroendeteoretikerna inte får makten. Däremot anser jag att Congress (numera) är bättre på att se även landsbygdens problem eftersom deras politiker i högre grad har en annan bakgrund än vad de hade under Nehru/Indiras tid. Kanske samma sak som med Lulas arbetarklass bakgrund.

6:10 PM  
Blogger Erik Svensson said...

Debatten har visst tystnat på den här bloggen. I syfte att förhoppningsvis (?) sätta fart på den tänkte jag lyfta fram den här artikeln, om Chile's president Michelle Bachelet's planerade besök på Kuba:

http://www.tcgnews.com/santiagotimes/index.php?nav=story&story_id=12987&topic_id=15

Tydligen är Bachelet tacksam mot Kuba för att de tog emot flyktingar efter Pinochet's kupp mot Salvador Allende 1973. Bachelet tillhör ju själv en känd politisk familj och torterades i efterdyningarna av kuppen. Hursomhelst så illustrerar hennes planerade besök på Kuba att "splittringen" i Latinamerika mellan olika länder inte är så stor som Washington och svenska borgerliga journalister försöker göra gällande. Magnus har berättat om de goda relationerna mellan Brasilien och Venezuela, som helt förbigås av svensk borgerlig press. Jag misstänker att nyheten att Chiles president ämnar besöka Kuba inte heller passar in i det ideologiska schema som går ut på att det finns två distinkta vänsterströmningar i Latinamerika som är tydligt separerade: Bolivia/Venezuela/Kuba å ena sidan och Brasilien/Chile å den andra. I själva verket är motsättningarna mellan länderna inom Latinamerika betydligt mindre än motsättningarna gentemot t. ex. USA.

9:48 AM  
Anonymous Helena said...

Erik S, har du överhuvudtaget varit i Latinamerika och träffat de fattiga du säger dig värna så mycket om? Jag bodde fyra månader i Peru, och tillbringade ett år totalt i Sydamerika. Jag håller med ERIK i det mesta han säger. Vad gäller Fujimori så är han fortfarnde väldigt populär blande de fattiga i Peru. Samma gäller Pinochet i Chile, extremt populär i stora lager i den chilenska befolkningen, just för sin ekonomiska poltik ( kan du sklija på politik och eknomi Erik S?) När jag bodde i Peru visade opinionsun dersökning gång efter annan hur majoriteten av Perus befolkning hellre ville ha ekonomisk tillväxt än demokrati, ty de ansåg sig inte vara mogna för det, och värdesätte en resa ur fattigdom mer än ett fungerande parlament (!!). Jag är ingen Pinochetkramare, och definitvt en demokratikramare. Blir dock väldigt irriterad när för-stå-sig-på vänstern i Sverige ger sydamerikaner åsikter de inte har! Inse att världen inte är svart eller vit och att vänster alltid = god, och marknadsliberal = ond.
Tack Magnus för en bra blogg!

5:55 PM  
Anonymous Anonymous said...

Helena:

Tillåter mig självt att tvivla starkt på att Pinochet har stöd i Chiles arbetarklass och bland fattiga eller bland folk i allmänhet.

Däremot har man ju sett bilder på heilande chilenska högerungdomar och överklassfruar som gråter över den skabbige diktatorns frånfälle. Och dom är aldrig många i antal - i något land på denna planet.
Visst, finns en och annan alienerad bonde kanske, men nu, mer än någonsin, är det ju tydligt att folk i sydamerika genomskådat "demokratin" och sett den demokratin - d v s det välstånd som äkta demokratiska regimer kan ge. Vi har nu lärt oss känna dom som, enligt Tariq Ali, Hoppets Axelmakter... Kuba, Venezuela, Bolivia...

3:41 PM  
Anonymous Per_Skalen said...

Angaende diskussionen om hoger vs. vanster sa kan vi ju istallet dela upp det politiska landskapet i konservativa, liberaler och socialister.

Det som ovan omnamns "kompetens" skulle jag vilja kalla liberalism. (Rattsstat, alla manniskors lika varde, en viss tro pa marknadsmekanismer)

Inom denna mkt breda overideologi finns det sedan givetvis utrymme for ytterligare ideologisk debatt om nivaer pa skattetryck osv.

Hogern inom BJP/NDA (konservativ) respektive vanstern inom Congress/UPA (socialistisk) har helt enkelt inte slappt sargen och kommit in i matchen. (Liksom Chavez och en hel hog andra)

Alltsa: Snava in vanster/hogerskalen sa att den inte innefattar puckon, da ar den orelevant. Annars inte.

(ledsen for brist pa prickar)

4:29 PM  
Blogger Erik Svensson said...

Helena:

Kort svar: Ja, jag har varit i Latinamerika: Ecuador, Trinidad & Tobago och Costa Rica. Ja, jag har sett den fattigdom du beskriver, inte bara i Latinamerika. Jag har bott sammanlagt sex år av mitt liv utanför Sverige, bl. a. i Södra Afrika och USA. Och även om jag inte skulle ha varit i Latinamerika (vilket jag ju faktiskt har) så gör dina fyra månader i Peru inte dig mer kompetent att uttrycka åsikter än mina erfarenheter. Man kan nämligen bli så ideologiskt förblindad när man befinner sig mitt uppe i någonting så att man inte kan sätta det hela i perspektiv. Jag har träffat åtskilliga utlandssvenskar som bott flera år utanför Sverige, och som har haft en oerhört rudimentär syn på världen och visat sig enormt okunniga. Faktiskt.

Jag kommer personligen aldrig att glömma den bussresa jag gjorde till oljestaden Lago Agrio i norra Ecuador 1993. Stora pipelines längs den knaggliga vägen pumpade bort oljan från staden. Längs dessa pipelines bodde folk i plåtskjul under enormt usla förhållanden. Jag tänkte redan då att här kommer det en dag att bli en revolt. Jag fick rätt, även om det tog 13 år, innan Rafael Correa vann valet i höstas på ett radikalt ekonomiskt-politiskt program.

9:02 AM  
Blogger Erik said...

Magnus, första Erik etc:

Problemet är reallönesänkningar, inte inflation per se. I Venezuela har man 17% inflation, men de fattigas realinkomster har ökat explosionsartat de senaste åren. Däremot ska sägas att den s.k. "medelklassen"s realinkomstökningar varit betydligt skralare.

Venezuelas BNP-tillväxt de senaste tre åren kickar för övrigt övriga oljestaters röv. Se själva:

http://i6.photobucket.com/albums/y218/oilwars/pib-vs-inflaciong.jpg

Appropå teknokrati vs. ideologi kan väl tilläggas att det existerar en företeelse bortom konferenser och redaktioner som kallas för "kamp".
Ni vet, den vi utövar och ni recenserar...

/Erik A (fan vad många Erik på denna blogg)

6:04 AM  

Post a Comment

<< Home