bitvis patetiskt

att vara bolivias nye president inte lätt; från ett håll kläms han av rastlösa radikaler o från andra av reaktionära rövare - o båda sidorna är beväpnade. de förra med dynamit eller gevär o de senare med pengar o med bolivias närmast anarkistiska upprorstradition är det minst sagt svårt att skapa hållbar utveckling, det alla säger sig vara för men få vill vara med o ansvara för.

när evo morales valdes för nu drygt ett år sen o blev latinamerikas förste indianpesident inleddes en folklig revolt som ingen, åtminstone öppet, i dag motsätter sig. rasismen måste bort. jorden delas upp. naturrikedomarnas frukter tillfalla folket. människor få medborgardokument. alla börja betala skatt. o rent generellt måste nån städa upp efter nyliberalismens alla misslyckanden. evo är, tycker de flesta här, den just nu bäst lämpade att leda detta akuta jobb o det råder ingen tvekan om den generella (o även internationella) sympatin för den nya regeringens hittills otvetydiga framgång: att man lyckats inkludera de tidigare exkluderade massorna i den politiska processen. i bolivia har, det ser varje besökare, ett nytt kapitel inletts o alla - verkligen alla - är med. hittills.

det svåra dilemma bolivia nu genomlever är att många av dem som röstats in i makten vill fortsätta att stå utanför den. mas, regeringspartiet, är i grunden en sorts paraply för landets sociala rörelser o från de krafter som nu - för att demokratin ska leva vidare - måste fortsätta att mobilisera folk o krav utomparlamentariskt har en hel generation ledare försvunnit (sitter i dag i regeringen) o tomrummet är uppenbart. gruvarbetare, jordlösa, kokaodlare, kvinnor, indianer - de identiteter som varit grund för den organisering som burit fram bolivias demokratiska revolution är i dag vilsna som rörelser o har uppenbara problem att förhålla sig till regeringsmakten, dvs sina tidigare förtroendevalda. men förvirringen går också åt andra hållet; de personer som i dag är ministrar har, med några få undantag, svårt att acceptera sina roller som ansvarstagare för hela folket o fortsätter just nu rätt patetiska försök att både vara regeringsmedlemmar o vägblockadsarrangörer. det går sådär. eller snarare: det går dåligt.

ett exempel är förra veckans gruvarbetarmanifestation. med krav på skattebefrielse kom tjugo tusen hjälmbärande kooperativister i gruvbranschen hit till la paz o skrämde upp befolkning (o regering) genom att spränga dynamit i gränder o skrika högt. politiskt var de inte helt borta, men det oroväckande var att evo inför hoten snabbt backade från vad han tidigare sagt om "allas skyldighet att betala skatt" o sen skrev under i stort sett varje krav demonstrationen framförde. folkrörelser ska förstås kunna utöva påtryckningar i en demokrati, o visst krävs en stenhård uppbackning för att inte de reaktionära jordägarna i öst ska rulla tillbaka de sociala framsteg som nu inletts - men den nya regeringens rädsla för att stöta sig med alla sorters motsatta intressen är bitvis smärtsamt fladdrig att bevittna.