Thursday, February 01, 2007

tog ni vägen?

för ett par dar sen la jag ut tre frågon om utvecklingen i venezuela i hopp om att några av sveriges allt flera chávez-kunniga bloggläsare skulle svara lite intressant resonerande. kom ett par reflektioner - tack för dem - men många var det inte om man jämför med den enorma energi det verkar finnas att ge fingret åt varje rapport som inte dunkar chávez rygg. förvånar mig. är svensk vänster så ointresserad av att föra dialog eller gjorde jag misstaget att låta erik svensson tråka ut er med sin hopplösa textinkontinens? har hur som ännu en fråga jag tycker är mkt intressant ur vänsterperspektiv o som det förvånar mig att de som kallar sig radikala inte tar på större allvar i fallet venezuela; efterträdarfrågan. när jag blev politiskt aktiv var maktkritik - insikten att makt I SIG korrumperar - helt avgörande o det var ett skäl till att jag gick med i syndikalisterna. personkult o att man skulle kunna stödja en ledare - oavsett hur bra han skött sig - i flera decennier (som castro) var liksom helt otänkbart o bara sånt som maoister o stalinister (dvs idioter) höll på med, men i dag hör man t o m syndikalister (inte anarkister vad jag vet, det vore väl en självmotsägelse) som inte ser några som helst problem med en ledare som sitter hur länge som helst o inte gör några ansträngningar för o odla en efterträdare utan i stället odlar kulten av sig själv. är inte det konstigt? är det inte viktigt för den bolivarianska revolutionens hållbarhet o demokratiska legitimitet att rörelsen gör sig av med PERSONEN chavez till åtminstone nästa val (då har han suttit i fjorton år)? är inte en rörelse som i - säg - tjugo år styrs av en person PER DEFINITION väldigt omodern?

20 Comments:

Blogger Erik Svensson said...

Frågan personcentreringen kring Hugo Chavéz är ett problem, även för de som inte stödjer den USA-vänliga oppositionen i Venezuela kan kort och gott besvaras med: JA!

Jag håller dock inte med att vänstermänniskor som i grunden är positiva till Venezuela förhåller sig okritiska till centreringen kring Hugo Chavéz. En som skrivit balanserat och nyanserat om detta är Erik Andersson på sin blogg:

http://venezuelanyheter.blogspot.com/

Jag har själv berört faran med personcentreringen kring Hugo Chavéz i åtminstone två inlägg på min blogg:

http://biologyandpolitics.blogspot.com/2007/01/where-does-venezuela-go.html
http://biologyandpolitics.blogspot.com/2007/01/hugo-chavz-enabling-law-och-att-styra.html

Jag kan f. ö. inte låta bli att citera mig själv i det sistnämnda inlägget för att motbevisa Magnus Linton's tes om att jag (eller andra som kritiserat Magnus på sistone) är någon slags okritisk Chavéz- eller Castro-kramare. Så här sa jag:

"Många, inklusive jag själv, har oroats av den senaste tiden i Venezuela, framförallt tycker vi oss ibland se ett visst övermod hos president Hugo Chavéz efter hans jordskredsseger med 63 % i senaste presidentvalet i december 2006. Är Venezuela på rätt väg, har Hugo Chavéz egentligen goda avsikter, eller Chavéz, som högern och lattevänstern (Magnus Linton m. m.) på väg att bli en enväldig diktator? Ingen vet, framtiden får utvisa detta. Men i detta förvirrande nyhetsflöde från Venezuela, som ofta filtreras genom politiserade massmedier så gäller det att hålla huvudet kallt och vara någorlunda kritisk."

Detta var bara några exempel, och det finns flera andra, på hur vänsterfolk som har en i grunden positiv syn på Venezuela inte okritiskt köper allt som Hugo Chavéz gör. Men sådana nyanser verkar sällan komma fram i debatten. Inte ens på den här bloggen, som ju annars brukar framhävas som så "objektiv".

10:00 AM  
Anonymous francophobe said...

Jag är ingalunda en vän av Chavez, snarare tvärtom, ska sanningen fram så vet jag rätt lite om Venezuela och tycker snarare att det är lite suspekt med personer med absolut kunskap om t.ex Venezuelas utbildningsväsaende och medielandskap utan att någonsin ha satt sin fot i landet. Personligen tycker jag att Chavez påminner oerhört mycket om Indira Gandhi samma politik, samma populistiska retorik och samma auktoritära drag. Mycket riktigt försökte även hon permanenta sitt maktinnehav, men misslyckades. Det är dock värt att notera att hon en tid efter sitt misslyckade statskuppsförsök återvände till makten med stort stöd hos folket, precis som Chavez.

Hur som helst så ska jag ändå försöka spela djävulens advokat. Jag inbillar mig att de som inte ser några problem i att Chavez förlänger sitt maktinnehav inte är speciellt intresserade av den bolivarska revolutionen i Venezuela, landet är alldeles för litet för att vara viktigt. De är intresserade av att sprida revolutionen i Latin Amerika och kanske ännu längre bort och då är symbolen Chavez oumbärlig som enande kraft. Att byta ledare skulle således vara rationellt ur ett venezoleanskt perspektiv, men i ett större perspektiv skulle det vara allt för riskabelt. Vem är den nye, vad vill han och är han lika medial i sin framtoning? Ett byte av ledare skulle riskera att ta Chavez anhängare utanför Venezuela flera steg tillbaka från det som är deras målsättning.

10:28 AM  
Anonymous Tobias (frihetlig socialist) said...

Jag håller verkligen med dig om att man alltid ska vara kritisk till makt och auktoritet. Bevisbördan ligger på den som har makten och utövar den. Kan den inte försvaras så bör den avskaffas.

Personligen tycker jag att det är en farlig utveckling som sker nu när man gett Chavez möjligheten att lagstifta genom dekret. Samtidigt har jag svårt att förstå varför detta ska vara nödvändigt, då parlamentet ändå till största del består utav sympatisörer med Chavez.

Det återstår väl att se vad Chavez gör med sina nya befogenheter, men man bör definitivt vara uppmärksam.

Jag vänder mig även mot det här tankesättet att "min fiendes fiende är min vän" som verkar prägla Chavez utrikespolitik. Att tex Irans president står upp mot USA är väl iof positivt, men i övrigt är han en fullständig galning, och ingen som vänstermänniskor borde hylla eller umgås med intimt.

12:26 PM  
Blogger Erik Andersson said...

Kan bara svara för mig själv, som jag skrev här tröttnade jag på att diskutera med liberaler. De liberaler jag ändå diskuterar Venezuela med är människor med en viss kunskap om landet, dvs människor ur den venezolanska oppositionen.

"Vad är det här för diktatur, där presidenten frivilligt överför makt från statsinstitutionerna direkt till folket?"

Jorge Rodríguez, Venezuelas vice-president

2:14 PM  
Anonymous elliv said...

Hugo Chavez är en otroligt skicklig kommunikatör och politiker. Vill du byta ut tränaren för ditt vinnande favoritlag?? Nej!! Själv hoppas jag naturligtvis att Hugo Chavez kommer spela en viktig roll så länga han lever, eftersom han behövs. Revolutionen i Venezuela måstes säkras genom folklig organisation. Nu läggs grunden för ett nytt socialistparti som kommer byggas från grunden och vara demokratiskt uppbyggd. Sådant kan inte kommenderas fram men infrastrukturen måste läggas.

3:41 PM  
Anonymous elliv said...

De är intresserade av att sprida revolutionen i Latin Amerika och kanske ännu längre bort och då är symbolen Chavez oumbärlig som enande kraft. Att byta ledare skulle således vara rationellt ur ett venezoleanskt perspektiv, men i ett större perspektiv skulle det vara allt för riskabelt. Vem är den nye, vad vill han och är han lika medial i sin framtoning? Ett byte av ledare skulle riskera att ta Chavez anhängare utanför Venezuela flera steg tillbaka från det som är deras målsättning.

Håller helt med. Chavez vision är mycket större än Venezuela. Samtidigt hänger allt ihop. Utveckling i Venezuela är beroende av omgivningen, framförallt i Latinamerika.

3:51 PM  
Anonymous Anonymous said...

Det är som är vanskligt när man skall problematisera och "kritisera" (egentligen spekulera) hur det KAN gå är att det inte finns något ordentligt ramverk att föra en sådan debatt i. Många inom svenska finvänstern har ju t.ex. rakt av köpt högerns budskap om att Fidel Castro som "diktator" och Kuba som en "diktatur" där "tusentals modiga dissidenter" kastas i fängelse och "torteras", etc , etc. Bara det utgångsläget omöjliggör ju att man skall kunna diskutera landets eventuella problem (som har blivit intimt sammanflätat med USAs sanktionspolitik och återkommande hot och terrorattacker). Utgår man ständigt ifrån de svenska förhållandena, den hopplösa borgerliga kulturen och den alltmer misslyckade representativa demokratin, när man skall bedöma Chavéz landvinningar i Venezuela kommer man bara att "kritisera" och aldrig förstå.

Personcentreringen kring Chavéz är inget problem som jag ser det. Vad är alternativet? Att skaffa en "efteträdare"? Har han inte inte det inom partiet redan - och om inte så är det inget konstigt.

5:54 PM  
Blogger jlewander said...

Det finns ingen efterträdare eftersom Chavez upplägg är att konsolidera makten kring sig själv och sin person (se personkult inom politiken). Han styr per dekret i 18 månader till, och sedan tror jag att det obegränsade presidentmandatet inte är något konstigt i sig, men mot den bakgrunden vi ser i landet tror jag att det inte är särskilt mycket att orda om. Och ska vi än en gång behöva ta Kubadiskussionen? Är det en diktatur eller inte? Visst finns det saker att ta fasta på vad gäller Kuba, som alla ställen. Men en diktatur som motarbetar demokratiskt subversiva är det likt förbannat.

6:50 PM  
Blogger magnus linton said...

erik s: den här bloggen är allt annat än objektiv, märkligt att du inte märkt det. men jag vill gärna att olika - allsidighet kallas det - röster meddelar sig, du vet såna liberala kvaliteter kubanerna berövats.

franco: intressant tes, men jag tror chavez varken är eller kan bli så mkt större än venezuela, precis som peron räckte till för argentina men inte mer. spännande jämförelse med indira o jag kan inte avgöra hur den håller men jag tror - vilket jag påpekat flera gånger utan vidare gehör i venezuelavänstern - att chavez bästa jämförelsematerial är just peron. är rätt säker på att vi om trettio år kommer se på hugo som vi idag ser på juan domingo o det är en tveeggad erfarenhet; å ena sidan en man som på allvar inkluderade arbetarklassen i det politiska systemet o gav dem många viktiga rättigheter, å andra sidan en man som skapade en närmast religiös rörelse kring sin egen person o öppnade dörren för latinamerikas vidrigaste militärdikatatur.

tobi: håller med; vänstern o iran är en sorglig - men inte förvånande - historia.

erik a: "Vad är det här för diktatur, där presidenten frivilligt överför makt från statsinstitutionerna direkt till folket?". du sa tidigare att du aldrig varit på kuba o jag uppmanade dej o åka dit för o lära dej lite. nu citerar du ovanstående o för oss som varit på kuba känns det som om vi bums borde starta en insamling till din biljett så du får åka o lyssna på en annan som sagt sådär. risken är förstås väldigt stor att du blir liberal o du har du ju inte ens dej själv kvar att diskutera med.

elliv: om du har rätt - att ett nytt DEMOKRATISKT socialistparti just nu byggs från grunden - kommer chavez inte att sitta kvar länge till. låt oss hoppas. min poäng var just att demokrati FÖRUTSÄTTER ledarrotation. åtminstone demokrati i någorlunda modern mening.

anon: är väl för fan ingen borgerlig propaganda att kuba är en diktatur. att folk där bestraffas om de fritt yttrycker sina åsikter - bara ett av alla möjliga tecken på demokrati - är inte en fråga om tycke o smak utan enkel empiri. åk dit o titta.

1:50 AM  
Blogger Erik Svensson said...

Magnus:

Bra förtydligande att din blogg inte är objektiv utan allsidig och låter flera röster komma till tals. Jag bidrar gärna till allsidigheten :)

Alla:

Jag måste erkänna att jag inte är helt entusiastisk inför tanken på ett förenat socialistparti i Venezuela. Oavsett om det är demokratiskt eller ej. Om jag skulle peka ut något slags idealsamhälle i världen så skulle det snarast vara ett "nollpartisystem" med deltagande demokrati, där delegater fritt kan ställa upp på lokalplanet, fritt nomineras och propagera för sina olika inriktningar. Partier tenderar ofta att bli antingen rena valmaskiner (som i Sverige och USA) eller genomkorrumperade (som i Latinamerika).

Ett sådant starkt decentraliserat deltagardemokratiskt "nollpartisystem" skulle antagligen fungera bättre än alternativen som har provats hittills:

Enpartisystem á la Sovjetunionen. Behöver jag säga mer?

Tvåpartisystem á la USA: Finns det någon substantiell skillnad mellan demokrater och republikaner EGENTLIGEN?

Flerpartisystem á la Sverige. Tja, är det någon som är entusiastisk längre?

10:00 AM  
Anonymous Anonymous said...

kan det vara såhär Erik Svensson:

Sveriges "flerpartisystem" som ju alltmer sluttar in från två sidor ("vänstern" o "högern") mot ett nyliberalt center (s.k. "mitten") = "tvåpartisystem" som i USA = ingen skillnad, d v s ETT parti = ej demokrati (diktatur?)

Samtidigt:

"nollpartisystem" med deltagande demokrati = fria delegater som ställer upp till val på olika nivåer i samhället, utan nödvändig anknytning till något parti? En komponent som, redan, finns på Kuba? Där medlemskap i kommunistpartiet ej är någon speciell referens för att bli vald till de de facto demokratiska val som hållts sedan 1970-talet. "Oppostionen", d v s "kristdemokraterna", "liberalerna", et al., finns ej - det vi ser är opportunister som får betalt, rejält betalt, för att klaga och gnälla av de tjogtals, eller hundratals, olika "demokratistödjande" organisationer (e.g. NED) som alla nästan uteslutande har rötterna i USA: av Washington och Miami-maffian. Det är dollarna som håller uppe fåtalet "modiga dissidenter" på Kuba. De är ingen komponent i någon "demokrati" och de utgör heller ingen evidens för att Kuba inte är en demokrati.

Ibland, och ganska ofta ibland, kan man vrida på saker i många grader, ända upp till 180, för att finna att det är tvärtom vad man har fått höra...

4:19 PM  
Blogger Erik Svensson said...

Eftersom ingen tar debatten med "Anonymous" så får väl jag göra det. Annars tycker jag rent principiellt att man inte ska debattera med dem som inte vågar framträda med namn. Men jag gör ett undantag.

Ditt resonemang utgår från att bevisbördan för att Kuba är en demokrati inte ligger hos regimen på Kuba, utan hos dem som av goda eller dåliga skäl kritiserar Kuba. Det resonemanget tycker jag är förkastligt; varje regim är ytterst ansvarig för det politiska systemet i sitt land. Jag tycker t. ex. inte att Sverige under regeringen Persson ska komma undan kritik från FN för den kriminella avvisningen av de terroranklagade egyptierna med argumentet att det "egentligen var USA:s fel, inte Sveriges".

Exakt samma kritik kan riktas mot Kuba: brott mot mänskliga rättigheter som bevisligen förekommer och har förekommit på Kuba ska inte kunna viftas bort med hänvisning till det iochförsig förkastliga amerikanska handelsembargot mot Kuba. Regimen på Kuba är ansvarig för vad som pågår inom landets gränser. Inte någon annan. Punkt slut.

Det finns säkerligen positiva aspekter med det kubanska direktvalssystemet, och kanske kan det utvecklas i ytterligare demokratisk riktning, den dag Kommunistpartiet upplöser sig själv på Kuba. Ett sant "nollpartisystem" förutsätter att det inte finns NÅGRA partier, inte ens ett kommunistparti. Framförallt inte ett kommunistparti som är fast i en stenålders leninistisk partiteori om en "förtrupp" som ska gå framför det oupplysta proletariatet.

Slutligen: Förkastar du Amnesty's och Human Right Watch's välgrundade kritik mot Kubas brott mot de mänskliga rättigheterna, så bör du i rimlighetens namn inte hänvisa till detta organisationer heller när du kritiserar USA:s tortyr och behandling av fångarna på Guantánamo och i Abu Ghraib-fängelset. Du är i din fulla rätt att misstro dessa båda organisationer, men det är ett exempel på fantastisk dubbelmoral att köpa deras argument när det passar din högst selektiva världsbild och förkasta dem när de kritiserar Kuba, bara för att du inte accepterar att Kuba ska granskas lika kritiskt som andra länder. Som Sverige. Eller USA.

10:16 PM  
Anonymous Anonymous said...

E. Svensson:
Jag ska försöka vara kärnfull. Jag håller naturligtvis med dig om att varje regering är ansvarig för det politiska systemet i sitt land – förutsatt att det inte är Qvisling-regim som den i ex. Irak eller i Afghanistan då. I Kuba, eller Venezuela, är detta dock inte fallet. Vad som dock komplicerar bilden oerhört är att USAs massiva angrepp på Kuba, som pågått i snart 50 år, har en sådan påverkan på samhället att det är svårt, åtminstone för mig, att skilja på vad som kan sägas vara en konsekvens av de yttre krigshoten och som kan sägas vara en produkt av det egna samhällets process, fristående från yttre manipulationer. Jag kan tänka mig att mindre lokala initiativ/beslut är oberoende av USAs sabotage, åtminstone primärt. Och detta går igen historiskt i alla socialistiska nationer som valt en egen väg, utanför USAs diktat. Det finns otaliga exempel på hur USA snabbt inlett terror mot länder i som varit på väg att utveckla socialism: Vietnam, Korea, Indonesien, Irak (tidigare: hade en gång mellanösterns största kommunistparti), etc, etc. Dessa länder blev så stympade att om de överlevde så kan man omöjligen säga att den kommande utvecklingen blev normal. Dessa länder hade ju uppenbarligen blivit något helt annat än sönderbombade, fattiga, sanktionsdrabbade, förödmjukade, och eller misstänksamma mot omvärlden (som Nordkorea). Genom att förstöra dem kunde man sedan visa på "socialismens misslyckanden". Att kunna ta ut särdrag hos dessa länder och kunna kritisera dessa i tron att det är den regeringens ansvar utan att ta hänsyn till de groteska övergrepp (ofta folkmord) som skett och sker direkt eller indirekt av USA är inte lätt – är det möjligt? Är det möjligt att göra och inte bli en nyttig idiot åt de borgerliga smutskampanjerna som dominerar stora delar av världsuppfattningen i västvärlden? Jag tror man måste ha en mycket god insyn och kunskap i sådana fall. När högern klagar på att vänstern alltid skyller på USA så beror det ju på att det landet är involverat i nästan alla skeenden som pågår i världen, eller försöker påverka. Det ingår i rollen som imperium. Inget konstigt. Det finns inga blinda fläckar.

Att det förekommer brott mot dom mänskliga rättigheterna på Kuba köper jag inte. Vad är bevisen? Amnesty och Human Rights Watch? Vilka referenser bygger dom dessa anklagelser på? Naturligtvis på ”dissidenterna” som i sin tur får betalt av USA och nu i allt större grad av europeiska NGOs (som får sina pengar ifrån amerikanska organisationer som USAID, NED m.fl.). Jag brukar inte använda Amnesty och HRWs rapporter som underlag för att visa på USAs övergrepp – läser dom inte. Det behövs inte då dessa är så uppenbara ändå – samt dokumenterade på andra håll. Kommer i detta sammanhang att tänka på FN: ibland ett fikonlöv för USA, ett vapen att använda för att initiera folkmord i form av sanktioner, ibland en upphovsman till flera viktiga internationella hälso-, vård-, och utbildningsprogram. Kan man använda FNs uttalanden, statistik och program som exempel på att peka på det som är ”gott” och ”ont” i världen eller är man en hycklare fylld av dubbelmoral då också?

Hälsn. /JNN

2:14 PM  
Anonymous joakim sveland said...

det fundamentala problemet med chavez som jag ser det är att hans folkrörelse och politik byggs uppifrån och på så sätt med utgångspunkt från vad chavez ser som det viktigaste. det kan ställas i kontrast till ex. morales som sin kultkaraktär till trots har en rörelse i ryggen som varit en del av definierandet av politiken.

jag har alltid svårt för ideologier, människor, debatter osv. som söker definiera andra människors intressen - säga vad dom egentligen vill och tycker. mitt ideal är att människorna själva ska göra det.

det är detta som är demokrati för mig och det är det som gör att jag känner en viss skepsis gentemot chavez.

frågan lyder: en revolution för vem och av vem? (vilket osökt får mig att tänka på medelklasssyndikalisterna som talar om arbetarklassens kommande revolution medan de sitter och läser imperiet på sthlms universitet)

ja, chavez har gjort massvis med positiva saker, men om hans politik tillåts fortsätta definieras av honom själv kommer också förändringen bli hans och inte folkets.

med andra ord: makten är folkets, inte chavez varför en maktförskjutning är ett måste.

det var det

/Joakim Sveland

2:18 PM  
Blogger Erik Svensson said...

Anonymous:

Att skylla den s. k. "realsocialismens" misslyckanden i Östeuropa, Sovjetunionen eller för den delen Vietnam, Kina etc. enbart på "yttre tryck" är att göra det lite för enkelt för sig. Visst har USA och Västeuropa ställt till en massa elände och isolerat s. k. socialistiska länder, men massmördarna Stalin och Mao var inhemska ledare, och inhemska produkter av Sovjetunionen och Kina.

Intressant att du förnekar att det förekommer brott mot mänskliga rättigheter på Kuba. Det torde vara det enda av FN:s medlemsländer som inte bryter mot några mänskliga rättigheter. Ungefär lika anmärkningsvärt och troligt som att det inte finns HIV-smittade i Kina...

Joakim Svekland:

Jag håller med om att utvecklingen i Venezuela hittills har varit alltför knuten kring personen Hugo Chavéz. Därför hoppas jag att han lyckas få igenom den reform som syftar till deltagande demokrati på basplanet, där lokala "råd" bestådende av några hundra familjer beslutar om lokala budgetar. En sådan gräsrotsdemokrati skulle balansera centralmakten i Caracas och innebära en verklig demokratisk revolution. Läs mer på Erik Anderssons blogg.

10:37 AM  
Anonymous Aron Etzler said...

Jag tror i likhet med många att det är dåligt med politiska ledare som styr hela länder i flera årtionden. Det innebär inte sällan ett stort problem när väl en ny ledare skall tillträda, personkult och risk för maktkorruption under själva perioden. Men en rotationsprincip som Linton föreslår, behöver inte ha speciellt demokratiserande effekt. I de flesta politiska system styrs ändå sådant uppifrån: via partiers maktapparater (det minst dåliga), osynliga ekonomiska intressegrupper, eller utländska makter.

Jag skulle i slutändan föredra en folkligt förankrad person som sitter i 20 år än 5 kandidater som sitter i fyra år var, men som valts på sin förmåga att attrahera bidragsgivare ur kapitalägargrupper. Hela frågan är märklig att diskutera enbart utifrån denna aspekt. Det politiska innehållet måste vara det centrala, och där genomgår Venezuela idag världens förmodligen snabbaste demokratiseringsprocess, med en rad nya rättigheter, påverkansmöjligheter och inte minst en omfördelning av resurser som är helt nödvändig för att ge demokratin ett innehåll. Den stora paradoxen är att en sådan process i vår tid närmast verkar ha starka ledare som förutsättning. Hur jag än ser mig omkring finns inga ledarlösa organisationer. Inga frihetliga nätverk har befriat länder, gjort revolution eller ens drivit igenom ett femöreskrav.

Skapandet av ett enhetsparti kommer förhoppningsvis att bidra till demokratiseringen: det är ett känt faktum att partierna är ovilliga att släppa ifrån sig makt till den deltagande demokratiprocess som pågår. Överhuvudtaget är många av de historiska gränslinjerna mellan vänsterpartier irrelevanta, och speciellt i den dramatiskt förändrade situation som en social revolution innebär.

I vilket fall: jag tycker det märkligaste med Lintons inställning är ändå åkallandet av den religiösa aspekten mot Chávez. Latinamerika är till stor del religiöst, och vad gäller befolkningen på landsbygden och den urbana arbetarklassen är religionen central. Att kräva ateistiska politiska ledare och befolkningar där är lika fånigt som att kräva att alla länder i Mellanöstern överger islam innan framsteg kan ske. Kort sagt: Vad är det för djävla inställning? Om det är något socialister borde lärt sig det senaste seklet är det väl att man får ha respekt för människors åsikter och tro. Det viktiga är att skapa en sekulär stat med lika rättigheter för alla. Vad jag kan se rör sig utvecklingen även på den fronten åt rätt håll i Venezuela.

2:48 PM  
Blogger magnus linton said...

aron:
a) menade inte att rotation var en lösning på ALLA problem, bara att rörelse vid makten borde vara ett starkt betonat mål - dock inte det enda - för varje demokrat. att chavez, o många som skrivit här, bagatelliserar det skrämmer mej. vänstern har som bekant gjort bort sig på denna punkt åtskilliga gånger o det sista en global vänster behöver är ännu ett sånt fiasko som högern i efterhand kan stå o garva åt. chavez har gjort mkt gott, men om processen står o faller med honom är det ju I SIG ett extremt tydligt svaghetstecken.

b) din oförmåga att se några "ledarlösa organisationer eller frihetliga nätverk" som "ens drivit igenom ett femöreskrav" beror nog på att du är vit man fixerad vid statsapparater, nationer o beslut formulerade i parlament. jag är också vit man men i den värld jag ser är chavez en mkt marginell befriare jämfört med dagens snabba migration (resulterar i sekularisering o nedbruten rasism) o de tusentals kvinnororganisationer som effektivt globaliserat rättigheter de senaste tjugo åren o betytt oändligt mkt mer för världens fattiga (70 procent av dem är kvinnor) än några nationella ledare. för att inte tala om alla fackliga aktivister som idag är i färd med att bygga nya organisationer som - o de kommer förstås att lyckas - skapar en övernationell arbetsrätt (organiseringen av usa:s latinos just nu är bara ett exempel, o när wal-mart till slut tvingas skriva kollektivavtal med sina miljontals anställda tror jag du märker att det är chavez som är femöringen i sammanhanget). för att inte tala om miljörörelsen, en kraft som väl knappast sitter vid makten nånstans men burit fram det underlag som alla presidenter nu kämpar för att kopiera i sin retorik. givetvis måste nationer o regioner ha valda ledare, men att säga att det är hos dem den avgörande progressiva kraften ligger är att se världens utveckling från ett virrigt perspektiv.

c) har aldrig krävt ateistiska ledare - vilket du sett om du läst mina tidigare inlägg i denna tråd -utan bara påpekat att en passionerad religiosifiering av politiska beslut (chavez o bush är amerikas tydligaste företrädare för denna trend) är obehaglig o svår att lita på. jag bryr mig inte om ifall sånt utspelar sig i en islamsk, kristen eller annan kontext. irrationella människor är farliga. kan leda till lite vad som helst o man får liksom sitta o hålla tummarna för att det leder till nåt gott. precis vad jag just nu gör med chavez.

well, tack alla som skrivit. blev ju en del intressant sagt om venezuela till slut.

2:24 AM  
Anonymous francophobe said...

Tack Linton,

Jag har aldrig kunnat formulera det så fint, men du har helt rätt:

"din oförmåga att se några "ledarlösa organisationer eller frihetliga nätverk" som "ens drivit igenom ett femöreskrav" beror nog på att du är vit man fixerad vid statsapparater, nationer o beslut formulerade i parlament. jag är också vit man men i den värld jag ser är chavez en mkt marginell befriare jämfört med dagens snabba migration (resulterar i sekularisering o nedbruten rasism) o de tusentals kvinnororganisationer som effektivt globaliserat rättigheter de senaste tjugo åren o betytt oändligt mkt mer för världens fattiga (70 procent av dem är kvinnor) än några nationella ledare."

har alltid hävdat att så är fallet även i Indien, framstegen för kastlösa och kvinnor har inte kommit genom några politiska åtgärder, Indiens konstitution är helt underbar men verkligheten ser inte likadan ut. Affirmative action, hårda fängelse straff för kastrelaterat våld, kastlösa ledare som vunnit val i flera delstater och blivit Chief Minister, Indiens nuvuarande president Kalam är kastlös. Men ingenting har de lyckats göra eller driva igenom.

Förbättringarna har kommit genom urbaniseringen, industrialiseringen och den bland västerlänningar så förhatliga globaliseringen. Kastlösa har kunnat flytta in till städerna där ingen vet eller bryr sig om deras bakgrund, samtidigt som de brutit sig ur skuldslaveriet på landsbygden. Det är den verkliga förbättringen som har skett.

10:23 AM  
Blogger Erik Svensson said...

Aron:

Jag håller i princip med dig om att det är fånigt att haka upp sig på rotationsfrågan som princip, utan det är det politiska innehållet som är viktigatst. Dock måste jag även ge Magnus rätt i att det är ett svaghetstecken om en rörelse är så beroende av en enda ledare som Hugo Chavéz.

Vad gäller påståendet att frihetliga nätverk inte har åstadkommit något väsentligt i historien så tror jag lyckligtvis att du har haft fel. Två historiska exempel som jag kommer att tänka på är den anarkosyndikalistiska rörelsen med övertagandet av jordbruk och fabriker i Spanien 1936-1939, och den korta arbetarrevolutionen i Iran 1979, innan ayatollorna tog över. Andra exempel är arbetarockupationer av fabriker i Argentina 2001, MST-rörelsen i Brasilien. Gemensamt för dessa är att de inte leddes av något "parti" eller självutnämnt "avantgarde". Gemensamt är också att tillväxten periodvis blev rekordhög (Iran, Spanien) när de anställda själva drev sina fabriker, utan några partibossar, företagschefer eller ayatollor som chefer. I fallet med Spanien uppträdde det stalinistiska kommunistpartiet närmast som en försvarare av det rådande ekonomiska systemet, på mer eller mindre direkt order av Stalin, som absolut inte ville se någon radikal socialistisk samhällsomvandling i Spanien.

12:47 AM  
Blogger Erik Svensson said...

Bra, nyanserad och problematiserande inlägg på Erik Andersson's blogg om riskerna med personfixeringen runt Chavéz, men som samtidigt också reder ut en del missförstånd om den nya lagen som gör att han kan styra genom dekret under en begränsad tidsperiod och på begränsade områden:

http://venezuelanyheter.blogspot.com/

9:59 AM  

Post a Comment

<< Home