ett + ett = tre

Colombia lever, politiskt. Dagens marsch i solidaritet med våldets offer o mot paramilitarism o statlig terrror blev som väntat inte hälften så stor som den mot Farc för en månad sen - men ändå en historisk megademo. Än har inga uppslutningssiffror kommit o jag vet inte hur saker ska räknas för manifestationen är som den förra global. Minst i 20 colombianska städer hålls demonstrationer o på andra håll i världen gissar jag att arrangemangen kommer dra betydligt mer folk till denna än den mot Farc.

Hur som helst är de här två demonstrationerna tydligt tecken på en stor sak; Colombia har fått ett själsvständigt agerande civilsamhälle som fått nog av Farc, paramilitärer och statlig terror - dvs de tre militära mekanismer som med våld o utan stöd företrätt ett fåtals intresse i den förjlugna självbilden att företräda "folkets intresse". Händelsen ska ses parallellt med det faktum att landet de senaste åren också fått en demokratisk vänster med stort stöd, även om det än så länge är långt mindre än stödet för Uribe. Skrev ett reportage om det som gick i tidningen Frihet förra året, o poängen är att de våldsstrukturer, närmast en våldskultur, som landet så länge levt med har pressats mycket hård från olika håll på sistone. Detta är ett.


Slagord som "Uribe, fascista - usted es el terrorista!" (Uribe, fascist - de är du som är terrorist!) varvades med sorgemättad gatuteater o tysta symbolmanifestationer av anhöriga till offren för det paramilitära våldet, ett fenomen vars avslöjanden (många massmord på bönder har varit direkt eller indirekt stödda av höga militärer eller politiker, de senare nästan uteslutande från regeringens stödpartier) det senaste året skakat om landet i grunden. Minnet från en av Colombias mest makalösa skandaler - då över 3000 politiskt aktiva i vänsterpartiet UP mördades under 1980- o 1990-talen - var påtagligt närvarande i protesten, o en av parollerna var "Soy sobreviviente del genocido contra la Unión Patriótica" (Jag är överlevande från folkmordet på UP).

Man ska inte dra för stora växlar på megamanifestationer, men nått betyder de givetvis. Ser man dessa två - 4 feb o 6 mar - tillsammans så är det viktigaste att de inte är arrangerade av några poltiska partier utan av andra civila organisationer o tydligt är att de (med olika emfas) representerar ett brett och nästan desperat rop efter fred, ett frisläppande av Farc:s fångar, en politisk o inte militär lösning på konflikten samt en rejäl uppgörelse med den här statens historiskt förödande våldspraktik. Hade den förra marschen - då framför allt medel- o överklass manifesterade sig - fått stå för sig själv hade den förvisso satt ett tydligt politiskt spår i Colombia, men det hade blivit en konstigt skev bild av det här samhällets problem. Nu kan de två läggas samman o bilden blir hel. Eller i alla fall helare.