Tuesday, March 04, 2008

Hugo, Rafael & Alvaro - sju slutsatser

Stora nyheten tisdag är att Colombia inför Internationella brottsmålsdomstolen stämmer Venezuela för stöd till terrorism, en anklagelse grundad på vad regeringen här säger sig funnit bevis för i den dator som tillhörde den nu dödade Farc-ledaren Raúl Reyes. Tre hundra miljoner dollar ska Chávez ha skickat till Farc, o i datorn ska också finnas bevis för Farc:s stöd till Chávez då han satt fängslad efter den misslyckade statskupp han försökte genomföra i Venezuela 1992. Colombias regering hävdar att datorn innehåller bevis för att även Ecuadors president Rafael Correa har haft långtgående politiska affärer med av EU terroriststämplade Farc. Såväl Chávez som Correa har bestämt avfärdat påståendena o menar att de bara är ett desperat försök av Colombia att i efterhand rättfärdiga sin attack mot Farc på ecuadorianskt mark i lördags. På El Tiempos (http://www.eltiempo.com) sajt ligger presskonferensen där regeringen offentliggör vad man säger sig ha funnit i Reyes dator.

Nyheten är bara den senaste i det förlopp som orsakat den värsta diplomatiska krisen mellan de tre länderna i modern tid; såväl Ecuador som Venezuela har brutit banden med Colombia (ambassadörerna har tagits hem o Colombias ambassadörer i de två länderna har sparkats ut) o båda har nu mobiliserat militär vid respektive gräns till Colombia eftersom man hävdar att landet styrs av en USA-stödd marionettregering som vill destabilisera regionen genom att dra in grannarna i den interna colombianska konflikten. Gårdagens stora nyhet var att Rafael Correa medgav att hans regering haft kontakter med Farc, men att det uteslutande handlade om ansträngningar att försöka få loss ett antal kidnappade, bland dem högstatusfången Ingrid Betancourt, o att Colombias regering var informerad om att dessa förhandlingar pågick. Hugo Chávez har de senaste veckorna lyckas få flera av Farc:s kidnappade frigivna o enligt Correa var detta en fortsättning på det lyckade arbetet. Sent i går kväll hävdade Colombia att allt detta var lögn, o alltså att man har bevis för att Correa förhandlingar med Farc hade politisk, inte humanitär, karaktär.

Chávez har i månader gjort allt för att provocera president Alvaro Uribe genom att kalla honom ”maffioso”, ”knarkhandlare”, ”lögnare”, ”USA:s attackhund”, etc vilket Uribes svarat på genom att behandla Chávez som ett barn, dvs inte svarat alls, något som gjort den venezolanske presidenten ursinnig bortom kontroll. Konfliktens bakgrund är grovt sett att Chávez menar att han kan få ett stor antal av de kidnappade frigivna o att han varit mycket nära detta mål vid flera tillfällen (vissa har alltså redan realiserats) men att regeringen Uribe hela tiden sätter käppar i hjulet genom att just när ett genombrott är på väg så slår Uribe till mot Farc. Det har, bevisligen, skett förr o om Correa har rätt skedde det alltså på nytt i lördags. Ingrid Betancourts familj har tappat allt förtroende för Uribe o håller med Chávez i att ”den colombianska regeringen vill inte ha fred”. Betancourts mamma har sen länge deklarerat att hon tror att hennes dotter hade varit frigiven i dag om Colombia haft en annan president. Uribe menar att Chávez inte förhandlar med utan stödjer Farc på en rad olika sätt, framför allt två; a) genom att generöst låta Farc göra i princip vad som helst på venezolansk mark, något som är allt viktigare för gerillan sen man blivit militärt trängd efter regeringens (o paramilitärens) attacker i flera landsändar o därför behöver retirera till platser där man får vara ”ifred”, som de venezolanska gränsområdena. b) Farc kämpar nu desperat (de senaste frigivningarna är ett klart tecken) för att återfå politisk respekt i världen o Hugo Chávez, som internationellt krävt att Farc ska tas bort från svarta terroristlistan, är deras främsta redskap i detta mål. Att gerillan stämplades som terroristorganisation i USA o EU var ett hårt slag mot rörelsen, särskilt som beslutet underbyggdes av solid bevisning för uppenbara o omfattande humanitära brott, framför allt kidnappningarna – aktioner som Farc inte förstås inte förnekat.

Idag tisdag håller OAS, Organisationen för Amerikanska Stater, möte i Washington om krisen mellan de tre länderna, o det är utan tvekan ett mycket spänt läge. Krig är nog ingen som riktigt tror på – åtminstone inte på kort sikt – men inget kan uteslutas. Nedan ett par slutsatser.

a) Attacken var ett solklart övergrepp mot Ecuadors suveränitet o Correa har all anledning att vara upprörd. Enligt Uribe hade Colombia förvarnat o fått klartecken från Correa, men detta förnekas bestämt av Ecuador som menar att Uribe mörkade stora delar av vad som skulle ske. Å andra sidan är det nu bevisat – som Colombias regering länge hävdat – att Farc huserar utan problem i såväl Ecuador som Venezuela o att ländernas regeringar inte gör vad de enligt internationella avtal är skyldiga till i form av terroristbekämpning. Vem av Ecuador och Colombia som vinner den juridiska fajten där nationell suveränitet kommer ställas mot varje stat skyldighet att bekämpa terrorism är inte klart, men kommer förmodligen – o korrekt – utfalla till Ecuadors fördel. Bara att hoppas saken kan lösas med diplomati. Avgörande i utfallet blir vad en kommande oberoende undersökning av Raul Reyes dator visar; har Correa haft ett politiskt samarbete med Farc sitter han illa till, har han inte det så sitter Uribe illa till. Mycket.

b) Colombias utrikesminister Fernando Araujo kommer sannolikhet att sparkas inom kort. Araujo utsågs till den viktiga posten – vilken han uppenbarligen inte var kvalificerad för – efter att han förra året lyckats fly efter att ha suttit som kidnappad av Farc i sex år. Han kommer från an av de traditionella elitfamiljerna i norra Colombia, en region som i dag kontrolleras av paramilitärer, o är ett typexempel på Uribes misslyckade utnämningspolitik; av mer populistiska än politiska skäl utser han helst ministrar som har någon personlig erfarenhet av den colombianska konflikten. Idén har resulterat i en delvis inkompetent regering, o Araujo (som alltså varit helt avskuren från allt som hänt i världen under i stort sett hela nollnolltalet) är bara den mest uppenbara katastrofen. Colombiansk utrikespolitik genomlever nu sin största kris någonsin, o utnämningen av Araujo bär stor skuld i det uppkomna läget. Inget tyder på att han inte totalt kommer göra bort Colombia om han får spela en roll i de extremt känsliga förhandlingar som nu börjar.

c) Hugo Chávez genomlever efter sin förlust i folkomröstningen i december en intern kris där varje fokus på annat än venezolansk inrikespolitik är som gudasänt material för presidenten. Hans brutala verbala attacker mot Uribe (ordvalen går utöver allt som tidigare hörts i diplomatins historia) är både sanna o falska, och det som är falskt springer ur hans militärt leninistiska sätt att styra, dvs genom att motivera allt han gör via fokusering på revolutionens ”fiender”. Ingen tvekan råder om att Uribe är den colombianska oligarkins favorit, att han var med o rullade igång explosionen av paramilitära grupper i Colombia, att han kommer från en familj som haft band till narkotikakarteller och att han är USA:s främste allierade i Latinamerika. Men helt grundlösa är anklagelserna om att han skulle bedriva en expansionistisk politik o att attacken var ett bevis för det, dvs att det skulle finnas skäl för Uribe att aktivt vilja vidga konflikten. Är det nån som haft ett uppenbart intresse av att piska upp en hetsig stämning mellan Venezuela o Colombia så är det Chávez, vilket också är en brett omfattad uppfattning i den demokratiska colombianska vänstern. Colombia har absolut inget att vinna på detta, o Uribe vill inget hellre än att ha en fungerande relation till Venezuela. Att Farc huserar fritt – detta är inte en paranoid idé hos Uribe utan numera ett väl dokumenterat faktum, verifierat av flera av de kidnappade som släppts och många av mina reporterkollegor här – är förstås ingen petitess. Uribe är, som Chávez, demokratiskt vald (för närvarande den president i hela Amerika med bredast stöd) o självfallet har Colombia rätt att försvara sig i Farc:s krig mot staten. Det enda Chávez krigshetsande hittills åstadkommit är att stödet för Uribe nu, i alla sociala klasser, är uppe på historiskt höga nivåer.

d) Isoleringen av Colombia ekonomiskt – delar av den venezolanska gränsen är nu stängd o Chávez har styrt om sin import från Colombia till andra, mer politiskt närstående länder – kommer sannolikt betyda att Washington snart godkänner det omstridda frihandelsavtalet (TLC) mellan USA o Colombia, något som enligt den colombianska vänstern skulle vara förödande för stora delar av landets miljö, arbetare o ursprungsfolk. I april ska USA:s kongress på nytt behandla avtalet – en hjärtefråga för Uribe – o med den politiska (o ekonomiska) krisen växer stödet för TLC även inom tidigare kritiska delar av det colombianska samhället.

e) Viktigast i allt detta är de kidnappades situation. Ytterst skyldiga till den är givetvis ingen annan än Farc-gerillan, men i den delikata situation som råder är smart strategi helt avgörande o attacken i lördags framstår – här vilar ett blytungt ansvar på Uribe – som det totala mörkret för Ingrid Betancourt o de andra. Om det fanns en öppning tack vare Farcs politiska sympatier för Chávez o Correa i kombination med det folkliga hat mot Farc som kidnappningarna genererat (vilket gerillans ledare börjat ta på allvar) så har den nu stängts. Farc hade förvisso redan innan attacken meddelat att man inte tänkte göra några fler unilaterala frigivningar, men med det globala tryck som vuxit i samband med att de frigivna berättat om de fruktansvärda förhållandena för fångarna såg det ändå ut som om ett genombrott kanske skulle kunna bli verklighet. Om Correa talar sanning i det att han hade nyckeln till Ingrids frigivning borde han lätt kunna bevisa att det var så, o i så fall kommer det bli ett svårt nederlag för Uribe.

f) Det finns massor mer att säga om den här historien, och det enda positiva med den verbala och faktiska konflikten är att sanningar kommer fram. O det är ingen liten sak. När folk bråkar o har intresse av att smutskasta varandra produceras förvisso en hel rad lögner, men ännu fler sanningar. Ord står mot ord och alla tre presidenterna kommer inom kort tvingas svara på en rad frågor: Hur ser Correa på dokumenten i datorn? Chávez? Om detta är rena falsifikat producerade av den colombianska regeringen i syfte att rättfärdiga attacken kan det förmodligen bevisas och i så fall kommer det innebära total katastrof för regeringen Uribe. I går hävdade Venezuela att Colombias polischef, den man som framförde anklagelserna om Chávez tre hundra miljonerna i stöd till Farc, själv var djupt iblandad i narkotikaaffärer o att Venezuela hade bevis för det – hur lyder Uribes försvara i det fallet? O om det stämmer, varför har Venezuela inte offentliggjort det tidigare? O varför ljög Colombias regering inledningsvis om att attacken hade skett på ecuadorianskt territorium? Etcetera.

g) Om f är en av få positiv aspekter av konflikten så är de negativa betydligt fler. Värst är att länderna – framför allt Colombia och Venezuela – styrs av presidenter som är mycket lika varandra som personer, även om de i ekonomisk politik är varandras motsatser. Båda är besatta av att hålla sig kvar vid makten, båda är djupt religiösa patriarker o mycket nyckfulla i sitt omdöme, båda har ett brett folkligt stöd o förfinar nu sin nationalistiska retorik o båda är extremt militärt orienterade i sitt sätt att driva politik. Det enda man kan hoppas på är att OAS, FN, EU o andra mer ansvarsfulla och politiskt modernt orienterade institutioner snabbt kopplas in o lycka kyla av läget.

13 Comments:

Anonymous Vida Latina said...

Mycket intressant analys, tack!

Hoppas du har det fint med familjen och mi casa es tu casa om du känner CNN-behov (de sänder i princip dygnet runt om situationen).

11:15 PM  
Blogger magnus linton said...

fint. stort tack för hjälpen med wordpress, dessvärre verkar vilma livrädd för allt som har med webb o göra så jag vet inte hur det blir med blogg. sorgligt för barn till föräldrar med noll webbkoll. nu är de i san agustin.

11:36 PM  
Anonymous Anonymous said...

Hej Magnus,
Dåligt av mig att inte upptäcka din blogg tidigare. Via Lena fick jag veta att du bor i Colombia (ang din förfrågan via henne, det är jag som bor i Paraguay. Nej vi har aldrig träffats. Men jag borde haft koll på din blogg).

Jag passar på att efterlysa en bild av hur opinionen inne i landet "känns". Det är svårt, tycker jag, att via nyhetsrapporteringen och analyserna till sig vad gemene man i Colombia verkligen tycker och tänker om det som händer. Såg att Uribe har starkt stöd i en undersökning som publicerades igår, men hur går diskussionen internt? Det börjar bli svårt att skilja hönor och ägg åt i denna soppan, men jag syftar dels på om folk tycker att den typ av åtgärd man från colombias regering valde att vidta är försvarbar, samt hur man som colombian ser på Ecuadors och Venezuelas reaktioner.

Ser fram emot att höra vad du tycker om Goldman.
Hälsningar,
Sofia i Paraguay

2:16 AM  
Anonymous Anonymous said...

Trött så jag ser i kors, men har i alla fall läst din analys som var mycket intressant, bland annat hade jag missat det där med TLC och att opinionen kan komma att påverkas som en effekt av de stängda gränserna. Tycker att det enda som kanske saknades var en slutsats om George W. Hur pass inblandad är han enligt dig?
Saludos/Sofia igen

2:36 AM  
Blogger magnus linton said...

hej sofia. skoj du hittade hit, men dessvärre är den här bloggen normalt mycket mindre aktiv än just dagen då du surfade in. hinner tyvärr bara skriva sporadiskt. recension av goldman gick i dn i lördags o kan läsas här.
gillade boken väldigt mkt, o jag blev förvånad o intresserad när lena berättade att en av dramats huvudpersoner var gift med en kompis till henne. well, vad tyckte du själv om boken? ang intern opposition här i colombia så kan man nog säga att de flesta, inte bara över- o medelklass, upplever att omvärlden inte riktigt förstår djupet av vad farc ställer till med o statens behov av att försvara sig. just nu piskas en nationalistisk stämning (medier blir megafoner, etc) upp som är rätt motbjudande o jag kan inte säga om "folk" stödjer uribe i själva attacken, men det finns nog generellt en större förståelse för den än för att correa o chavez uppenbarligen låter farc husera i deras länder. vad gäller bushs inblandning så tror jag inte han varit direkt insyltad i några förberedelser, men indirekt är ju usa hela tiden närvarande här i den meningen att vapen o annan militär utrustning kommer därifrån. det teknologiskt avancerade apparatur som gjorde upptäckandet o attacken möjlig var förstås sänd av usa.

6:04 AM  
Anonymous Anonymous said...

Hej igen,
Kunde inte hålla tårarna tillbaka när jag läste din recension i DN. Tyvärr har vi inte Goldmans bok, så jag har bara läst utdrag ur den på nätet, samt att R fick korrläsa sista utkastet och då tjuvkikade jag lite. Väntar på en kompis från USA som förhoppningsvis har flera ex av boken med sig. Ett varistt kommer jag spara till våra tre söner så de kan ta del längre fram i livet när de blir stora nog att vilja veta och kunna förstå.

Det är så viktigt att denna sidan av historien blir skriven, i synnerhet efter en jobbig tid med den franska boken som du säkert hört talas om (av två franska journalister som jag tror bor i Mexico), har just nu inte ens namnet på tungan och jag antar att det kallas förträngning. Boken som just Vargas Llosa okritiskt höjde till skyarna i sin krönika, och som mer eller mindre utpekar R som en av hjärnorna bakom mordet. Lite lustigt i sammanhanget är att vi just då bodde grannar med Vargas Llosa i Lima och han inte hade en aning om det. Så jag gick ut på balkongen och gav fingret till honom och havet och alla andra historiförvanskare. Och önskade att någon dag en journalist som Goldman skulle sätta sig och skriva ner vad som hände.

Ang Colombia så tror jag att det förhåller sig precis så som du skriver, att vi i omvärlden inte har en aning om hur det är att leva med FARC. Sedan saknar jag också en diskussion inte bara om _att_ Ecuador och Venezuela har svårt att hålla FARC borta från deras territorium, utan också _hur_ det skulle kunna genomföras. Håller med i sak, men kanske att multilaterala instanser kunde ha bidragit i större utsträckning till en design av ett hållbart sätt att förhindra FARC från att breda ut sig över gränserna? Om nu inte Colombia kan hålla FARC inom sina gränser och Ecuador och Venezuela inte klarar att hålla dem borta. Detta problemet uppstod ju inte precis igår. Men det kanske har gjorts försök som jag inte känner till? Tycker bara att det känns lite enkelt att peka på Ecuador och säga att det är deras fel. Komplext var bara förnamnet.
Ha det gott,
Sofia

6:59 PM  
Blogger magnus linton said...

hej igen sofia. goldman har gjort ett fantastiskt jobb o ja, vargas llosa o boken av bertrand de la grange o maite rico blir rejält åtgången o man fattar precis vilken sofistikerad roll en elitfigur som vargas llosa spelar för att mota varje progresssivt politiskt försök i latinamerika. tror ni kan känna att upprättelsen är på väg i o med denna bok. om goldman skriver tex en högstatusperson som salman rushdie: "Francisco Goldman is a wonderful writer and this is an etremely important book". har inte sett några uttalande av vargas llosa om goldmans bok, men gissar att han håller tyst för att rädda sitt eget skinn. tror detta blir sista (för en bredare publik) ordet i denna sanslösa historia.

ang colombia så håller jag med; det blir lite patetiskt när uribe nu står o skriker att venezuela o ecuador måste rensa sina territorier från farc medan hela hans egna land är fullt av dem. att hålla ett land rent från en gerilla i dessa bergstrakter är omöjligt.

7:50 PM  
Blogger Erik Svensson said...

Vad menar du med:

"Uribe är, som Chávez, demokratiskt vald (för närvarande den president i hela Amerika med bredast stöd) o självfallet har Colombia rätt att försvara sig i Farc:s krig mot staten."

Jag tycker inte att det är "självklart" att Colombia har rätt att "försvara sig i FARC:s krig mot staten". Jag tolkar detta som att du tycker att kriget mot FARC är berättigat. Det tycker inte jag. Inte för att jag stödjer FARC. Utan för att den enda möjliga lösningen är en förhandlingslösning, involvereande FARC. Det finns ingen militär lösning, och varken FARC, regeringen eller de paramilitära styrkorna kan "vinna". FARC kan möjligen krossas, men till ett oerhört högt pris, inte minst för civilbefolkningen.

Enda lösningen, som jag ser det, är att terrorstämpeln på FARC hävs, och här har Chávez 100 % rätt. Först när terrorstämpeln är hävd, och förhandlingar inletts, kan det gå framåt. Det FINNS ingen militär lösning på den här konflikten,och Colombias "försvar" mot FARC är inte någonting som jag tycker att man har anledning att ha förståelse för. Detta "försvar" har inneburit oerhört hårda kränkningar av de mänskliga rättigheterna, och har sannerligen inte bara drabbat FARC.

11:37 PM  
Blogger magnus linton said...

erik: eftersom du aldrig nånsin lyckats tolka ett enda ord jag skrivit rätt så vet jag inte varför du skulle göra det nu. men ok, here we go again; har otaliga gånger hävdat att det inte finns en militär lösning på denna konflikt, bara en politisk. överens. men om du tror att det är vänster, radikalt, progressivt eller nåt annat fint i din bok om en stat inte försvarar sina medborgare mot en väpnad grupp som medvetet dödar, kidnappar o fängslar oskyldiga så tror du fel. det är ultrareaktionärt, o ditt inlägg kan inte uppfattas som annat än att du tycker ingrid betancourts o de andras lidande är nödvändig o tortyren av dem legitim politisk verksamhet. är du stalinist? farc kan själv häva terrorstämpeln vilken dag de vill; bara att släppa de kidnappade o sluta döda oskyldiga. är nåt djupt sjukt över människor som tycks tro att det är nån annans fel än farcs att folk sitter i lägren. colombia är ett otäckt samhälle vars grundläggande strukturer måste bekämpas, men varför med kidnappningar o bombade bönder? folk som inte har förståelse för att en stat inte bara har en rätt utan en SKYLDIGHET att förhindra att oskyldiga kidnappas skrämmer mig. dvs du. nu har du ju inte gjort dej känd för att kunna hålla två bollar i luften så jag gissar du läser det som om denna ståndpunkt måste betyda att jag är FÖR paramilitarism, FÖR uribe, FÖR usa… sure boy, spinn loss. fast anstränger du dej en sekund kanske du kan se att kritik av farc, liksom kritik av chávez, är helt förenlig med kritik av svaga o korrumperade stater. brukar kallas principer; att försvara rättstater, mänskliga rättigheter, demokrati. hört talas om sånt?

5:34 AM  
Blogger Erik Svensson said...

Det här är ju löjligt, och varför kan du inte skriva normal, styckesuppdelad text som går att läsa? Nåja, jag ska inte klaga på detta, men det är uppenbart att du går in i exakt den fälla som anklagar mig för att göra, alltså beskylla motparten för åsikter som han/hon inte har. Alltså:

1. Jag är inte "stalinist" och det vet du mycket väl, det är bara tröttsamt när du påstår det. Och jag har aldrig påstått att du stöder Uribe, bara för att jag ifrågasatt en del av dina påståenden om Chávez. Man måste kunna ifrågasätta dina skriverier om Chávez, FARC m. m. utan att med automatik anklagas för att okritiskt stödja Chávez, hylla FARC eller vara stalinist. Faktiskt.

2. Det är lika obegripligt när du påstår att jag skulle stödja FARC:s brutala kidnappningar, bara för att jag ifrågasätter den colombianska statens krig mot FARC. Hur sjutton kan du dra en sådan slutsats?

3. Man förhandlar med sina fiender, inte med sina vänner. Det är grunden för all diplomati. Därför är "terroristlistor" djupt problematiska, eftersom deras existens innebär att förhandlingsvägen per definition stängs (man förhandlar ju av princip inte med terrorister, eller hur?). Det måste vara tillåtet att ifrågasätta terrorlistor á la USA, och anse att de gör mer skada än nytta.

3. Jag ogillar såväl Hamas som Hizbollah, som FARC, men anser faktiskt att terrorstämplingen av samtliga dessa organisationer har gjort mer skada än nytta, eftersom de därmed inte går att förhandla med. Uppenbarligen tycker du att det är OK med sådana här listor, eftersom du anser att det är enbart är FARC:s ansvar att bli bortplockade från denna lista. Det är att göra det lätt för sig, ungefär som när israelerna kräver att alla terrorattentat ska upphöra innan de sätter sig och förhandlar med palestinierna. Ett enkelt sätt att säga att man inte är intresserad av en förhandlingslösning.

4. Jag stöder lika lite colombianska statens krig mot FARC som Israels invasion av Libanon 2006, och jag tolkar din förståelse för colombianska statens brutala krig som att du också stödjer Israels invasion av Libanon? Hizbollah är ju också terrorstämplad, då är alla medel tillåtna för en stat att försvara sig, eller hur?

5. Slutligen tycker jag att det är häpnadsväckande att en person som poserar som anarkist (du!) försvarar en STATS agerande i ett smutsigt krig mot en gerillarörelse som förvisso inte är vacker. Måste du verkligen försvara Colombias agerande bara för att du avskyr FARC? Kan du inte istället göra som jag: ogilla både FARC och den colombianska arméns övervåld?

1:43 PM  
Blogger magnus linton said...

1) vet absolut ingenting om dej, förutom det du skriver på denna blogg o det ger inte skäl till nån respekt. dina paranoia för postmodernitet kombinerad mer försvar av auktoritära socialister är en mix som alltid slutar i brunt. göran skytte är bästa exemplet i sverige. sa bara att du inte lyckats begripa ett enda ord jag skrivit tidigare så varför denna gång.

2) du skrev att du ”tycker inte att man har anledning att ha förståelse för” att staten försvarar sina medborgare. dvs: polis o militär ska sitta med armarna i kors när farc kidnappar oss som är här. körde just genom ett farc-dominerat område där folk nyligen kidnappats o kan säga att jag var JÄVLIGT tacksam att militären var på vägen. det betyder inte att jag försvara de attack som gjordes i ecuador. försök fatta det nu.

3,3,4,5) jag tycker lika illa om usa:s krig mot terrorismen som du. har flera gånger påpekat att den logiken kan få förödande konsekvenser i denna här regionen, vilket vi nu är på väg att uppleva. jag ogillar både farc o staten här. dina spekulationer är med andra ord, som vanligt, helt frikopplade från vad jag sagt o tycker.

slutligen: vet inte varför du är så besatt av att diskutera med mig erik. du skriver förvirrade spaltkilometrar om mig o mina åsikter samtidigt som du kämpar med att låtsas som om du inte bryr dig om dem. det blir väldigt patetiskt, o jag kan bara se nån sorts tragisk psykologiskt förklaring till att du jämt hänger i mina byxben. eftersom jag inte gillar att censurera ens maniska haverister så ber jag dej bara: stanna på din psykoblogg o låta denna vara ifred. please.

4:15 PM  
Blogger Erik Svensson said...

Varför jag fortsätter diskutera med dig? Ja, kanske för att jag innerst inne tror på någon slags rationell diskussion, där argumenten kan brytas mot varandra och och sakligt utvärderas, istället för någon slags postmodernistisk retorik där "allting flyter" eller diverse innehållslösa floskler utbytes. Jag konstaterar att du vägrar att diskutera min kritik av dina skriverier, utan måste ta till argument som "försvar av auktoritära socialister", och komma med svepande anklagelser om att jag är "stalinist" eller gillar Göran Skytte (!).

Det inger knappast respekt. Jag har kritiserat såväl stalinister, maoister, Göran Skytte och Jan Myrdal på min blogg. Men det innebär inte att Magnus Linton ska få någon slags frikort, utan även dina argument bör kritiskt skärskådas. Uppenbarligen har du svårt att hantera att folk inte håller med dig, och är då tvungen att beskylla dina meningsmotståndare för att vara auktoritära socialister eller stalinister. Lågt och antiintellektuellt. Dansa vidare bara, och strunta i den intellektuella diskussionen.

7:24 PM  
Blogger magnus linton said...

folk som tror att postmodernismen är en myt har jag lika svårt att ta på allvar som skinnskallar. vad tror du tex bloggboomen är om inte postmodernism i ett nötskal? gissar att jag ska vara smickrad över att du ägnar så många timmar av din tid åt mig o hade du inte tyckt att jag sysslar med fakta o rationalitet hade du förstås hängt på annat håll. ljug gärna för dej själv erik, men du kanske skulle göra det mindre offentligt för att inte framstå som så dum. jag har hanterat meningsmotståndare sen jag började skriva, o det har aldrig varit ett problem. det meningslösa i att diskutera med dej är att du aldrig diskuterar det jag påstått, utan bara sånt jag inte påstått. blir lite för korkat för mig att ägna tid åt folk som bara läser sina egna projiceringar. försök frigöra dej från mej nu.

3:24 AM  

Post a Comment

<< Home