Hugo, Rafael & Alvaro - sju slutsatser

Stora nyheten tisdag är att Colombia inför Internationella brottsmålsdomstolen stämmer Venezuela för stöd till terrorism, en anklagelse grundad på vad regeringen här säger sig funnit bevis för i den dator som tillhörde den nu dödade Farc-ledaren Raúl Reyes. Tre hundra miljoner dollar ska Chávez ha skickat till Farc, o i datorn ska också finnas bevis för Farc:s stöd till Chávez då han satt fängslad efter den misslyckade statskupp han försökte genomföra i Venezuela 1992. Colombias regering hävdar att datorn innehåller bevis för att även Ecuadors president Rafael Correa har haft långtgående politiska affärer med av EU terroriststämplade Farc. Såväl Chávez som Correa har bestämt avfärdat påståendena o menar att de bara är ett desperat försök av Colombia att i efterhand rättfärdiga sin attack mot Farc på ecuadorianskt mark i lördags. På El Tiempos (http://www.eltiempo.com) sajt ligger presskonferensen där regeringen offentliggör vad man säger sig ha funnit i Reyes dator.

Nyheten är bara den senaste i det förlopp som orsakat den värsta diplomatiska krisen mellan de tre länderna i modern tid; såväl Ecuador som Venezuela har brutit banden med Colombia (ambassadörerna har tagits hem o Colombias ambassadörer i de två länderna har sparkats ut) o båda har nu mobiliserat militär vid respektive gräns till Colombia eftersom man hävdar att landet styrs av en USA-stödd marionettregering som vill destabilisera regionen genom att dra in grannarna i den interna colombianska konflikten. Gårdagens stora nyhet var att Rafael Correa medgav att hans regering haft kontakter med Farc, men att det uteslutande handlade om ansträngningar att försöka få loss ett antal kidnappade, bland dem högstatusfången Ingrid Betancourt, o att Colombias regering var informerad om att dessa förhandlingar pågick. Hugo Chávez har de senaste veckorna lyckas få flera av Farc:s kidnappade frigivna o enligt Correa var detta en fortsättning på det lyckade arbetet. Sent i går kväll hävdade Colombia att allt detta var lögn, o alltså att man har bevis för att Correa förhandlingar med Farc hade politisk, inte humanitär, karaktär.

Chávez har i månader gjort allt för att provocera president Alvaro Uribe genom att kalla honom ”maffioso”, ”knarkhandlare”, ”lögnare”, ”USA:s attackhund”, etc vilket Uribes svarat på genom att behandla Chávez som ett barn, dvs inte svarat alls, något som gjort den venezolanske presidenten ursinnig bortom kontroll. Konfliktens bakgrund är grovt sett att Chávez menar att han kan få ett stor antal av de kidnappade frigivna o att han varit mycket nära detta mål vid flera tillfällen (vissa har alltså redan realiserats) men att regeringen Uribe hela tiden sätter käppar i hjulet genom att just när ett genombrott är på väg så slår Uribe till mot Farc. Det har, bevisligen, skett förr o om Correa har rätt skedde det alltså på nytt i lördags. Ingrid Betancourts familj har tappat allt förtroende för Uribe o håller med Chávez i att ”den colombianska regeringen vill inte ha fred”. Betancourts mamma har sen länge deklarerat att hon tror att hennes dotter hade varit frigiven i dag om Colombia haft en annan president. Uribe menar att Chávez inte förhandlar med utan stödjer Farc på en rad olika sätt, framför allt två; a) genom att generöst låta Farc göra i princip vad som helst på venezolansk mark, något som är allt viktigare för gerillan sen man blivit militärt trängd efter regeringens (o paramilitärens) attacker i flera landsändar o därför behöver retirera till platser där man får vara ”ifred”, som de venezolanska gränsområdena. b) Farc kämpar nu desperat (de senaste frigivningarna är ett klart tecken) för att återfå politisk respekt i världen o Hugo Chávez, som internationellt krävt att Farc ska tas bort från svarta terroristlistan, är deras främsta redskap i detta mål. Att gerillan stämplades som terroristorganisation i USA o EU var ett hårt slag mot rörelsen, särskilt som beslutet underbyggdes av solid bevisning för uppenbara o omfattande humanitära brott, framför allt kidnappningarna – aktioner som Farc inte förstås inte förnekat.

Idag tisdag håller OAS, Organisationen för Amerikanska Stater, möte i Washington om krisen mellan de tre länderna, o det är utan tvekan ett mycket spänt läge. Krig är nog ingen som riktigt tror på – åtminstone inte på kort sikt – men inget kan uteslutas. Nedan ett par slutsatser.

a) Attacken var ett solklart övergrepp mot Ecuadors suveränitet o Correa har all anledning att vara upprörd. Enligt Uribe hade Colombia förvarnat o fått klartecken från Correa, men detta förnekas bestämt av Ecuador som menar att Uribe mörkade stora delar av vad som skulle ske. Å andra sidan är det nu bevisat – som Colombias regering länge hävdat – att Farc huserar utan problem i såväl Ecuador som Venezuela o att ländernas regeringar inte gör vad de enligt internationella avtal är skyldiga till i form av terroristbekämpning. Vem av Ecuador och Colombia som vinner den juridiska fajten där nationell suveränitet kommer ställas mot varje stat skyldighet att bekämpa terrorism är inte klart, men kommer förmodligen – o korrekt – utfalla till Ecuadors fördel. Bara att hoppas saken kan lösas med diplomati. Avgörande i utfallet blir vad en kommande oberoende undersökning av Raul Reyes dator visar; har Correa haft ett politiskt samarbete med Farc sitter han illa till, har han inte det så sitter Uribe illa till. Mycket.

b) Colombias utrikesminister Fernando Araujo kommer sannolikhet att sparkas inom kort. Araujo utsågs till den viktiga posten – vilken han uppenbarligen inte var kvalificerad för – efter att han förra året lyckats fly efter att ha suttit som kidnappad av Farc i sex år. Han kommer från an av de traditionella elitfamiljerna i norra Colombia, en region som i dag kontrolleras av paramilitärer, o är ett typexempel på Uribes misslyckade utnämningspolitik; av mer populistiska än politiska skäl utser han helst ministrar som har någon personlig erfarenhet av den colombianska konflikten. Idén har resulterat i en delvis inkompetent regering, o Araujo (som alltså varit helt avskuren från allt som hänt i världen under i stort sett hela nollnolltalet) är bara den mest uppenbara katastrofen. Colombiansk utrikespolitik genomlever nu sin största kris någonsin, o utnämningen av Araujo bär stor skuld i det uppkomna läget. Inget tyder på att han inte totalt kommer göra bort Colombia om han får spela en roll i de extremt känsliga förhandlingar som nu börjar.

c) Hugo Chávez genomlever efter sin förlust i folkomröstningen i december en intern kris där varje fokus på annat än venezolansk inrikespolitik är som gudasänt material för presidenten. Hans brutala verbala attacker mot Uribe (ordvalen går utöver allt som tidigare hörts i diplomatins historia) är både sanna o falska, och det som är falskt springer ur hans militärt leninistiska sätt att styra, dvs genom att motivera allt han gör via fokusering på revolutionens ”fiender”. Ingen tvekan råder om att Uribe är den colombianska oligarkins favorit, att han var med o rullade igång explosionen av paramilitära grupper i Colombia, att han kommer från en familj som haft band till narkotikakarteller och att han är USA:s främste allierade i Latinamerika. Men helt grundlösa är anklagelserna om att han skulle bedriva en expansionistisk politik o att attacken var ett bevis för det, dvs att det skulle finnas skäl för Uribe att aktivt vilja vidga konflikten. Är det nån som haft ett uppenbart intresse av att piska upp en hetsig stämning mellan Venezuela o Colombia så är det Chávez, vilket också är en brett omfattad uppfattning i den demokratiska colombianska vänstern. Colombia har absolut inget att vinna på detta, o Uribe vill inget hellre än att ha en fungerande relation till Venezuela. Att Farc huserar fritt – detta är inte en paranoid idé hos Uribe utan numera ett väl dokumenterat faktum, verifierat av flera av de kidnappade som släppts och många av mina reporterkollegor här – är förstås ingen petitess. Uribe är, som Chávez, demokratiskt vald (för närvarande den president i hela Amerika med bredast stöd) o självfallet har Colombia rätt att försvara sig i Farc:s krig mot staten. Det enda Chávez krigshetsande hittills åstadkommit är att stödet för Uribe nu, i alla sociala klasser, är uppe på historiskt höga nivåer.

d) Isoleringen av Colombia ekonomiskt – delar av den venezolanska gränsen är nu stängd o Chávez har styrt om sin import från Colombia till andra, mer politiskt närstående länder – kommer sannolikt betyda att Washington snart godkänner det omstridda frihandelsavtalet (TLC) mellan USA o Colombia, något som enligt den colombianska vänstern skulle vara förödande för stora delar av landets miljö, arbetare o ursprungsfolk. I april ska USA:s kongress på nytt behandla avtalet – en hjärtefråga för Uribe – o med den politiska (o ekonomiska) krisen växer stödet för TLC även inom tidigare kritiska delar av det colombianska samhället.

e) Viktigast i allt detta är de kidnappades situation. Ytterst skyldiga till den är givetvis ingen annan än Farc-gerillan, men i den delikata situation som råder är smart strategi helt avgörande o attacken i lördags framstår – här vilar ett blytungt ansvar på Uribe – som det totala mörkret för Ingrid Betancourt o de andra. Om det fanns en öppning tack vare Farcs politiska sympatier för Chávez o Correa i kombination med det folkliga hat mot Farc som kidnappningarna genererat (vilket gerillans ledare börjat ta på allvar) så har den nu stängts. Farc hade förvisso redan innan attacken meddelat att man inte tänkte göra några fler unilaterala frigivningar, men med det globala tryck som vuxit i samband med att de frigivna berättat om de fruktansvärda förhållandena för fångarna såg det ändå ut som om ett genombrott kanske skulle kunna bli verklighet. Om Correa talar sanning i det att han hade nyckeln till Ingrids frigivning borde han lätt kunna bevisa att det var så, o i så fall kommer det bli ett svårt nederlag för Uribe.

f) Det finns massor mer att säga om den här historien, och det enda positiva med den verbala och faktiska konflikten är att sanningar kommer fram. O det är ingen liten sak. När folk bråkar o har intresse av att smutskasta varandra produceras förvisso en hel rad lögner, men ännu fler sanningar. Ord står mot ord och alla tre presidenterna kommer inom kort tvingas svara på en rad frågor: Hur ser Correa på dokumenten i datorn? Chávez? Om detta är rena falsifikat producerade av den colombianska regeringen i syfte att rättfärdiga attacken kan det förmodligen bevisas och i så fall kommer det innebära total katastrof för regeringen Uribe. I går hävdade Venezuela att Colombias polischef, den man som framförde anklagelserna om Chávez tre hundra miljonerna i stöd till Farc, själv var djupt iblandad i narkotikaaffärer o att Venezuela hade bevis för det – hur lyder Uribes försvara i det fallet? O om det stämmer, varför har Venezuela inte offentliggjort det tidigare? O varför ljög Colombias regering inledningsvis om att attacken hade skett på ecuadorianskt territorium? Etcetera.

g) Om f är en av få positiv aspekter av konflikten så är de negativa betydligt fler. Värst är att länderna – framför allt Colombia och Venezuela – styrs av presidenter som är mycket lika varandra som personer, även om de i ekonomisk politik är varandras motsatser. Båda är besatta av att hålla sig kvar vid makten, båda är djupt religiösa patriarker o mycket nyckfulla i sitt omdöme, båda har ett brett folkligt stöd o förfinar nu sin nationalistiska retorik o båda är extremt militärt orienterade i sitt sätt att driva politik. Det enda man kan hoppas på är att OAS, FN, EU o andra mer ansvarsfulla och politiskt modernt orienterade institutioner snabbt kopplas in o lycka kyla av läget.