uppåt framåt

dagens el tiempo har apropå fernando lugos seger i paraguay ett helt uppslag om "aktualiseringen av den latinamerikanska vänstervågen" utan att lyckas säga nåt nytt. tidningen konstaterar för femtielfte gången den gamla tesen att vågen består av en radikal gren vars ekonomiska program fotas på en återgång till beroendeskolans pronciper (venezuela, bolivia, ecuador) o en annan sossegren som sagt ja o amen till öppna marknader o globalisering (chile, brasilien, uruguay, etc) o att det är svårt att säga vilket läger paraguay kommer ansluta sig till, men att det sannolikt blir det senare. mer intressant är moises naím, redaktör för knappast vänstervridna tidningen foreign policy, i sin kolumn på el tiempos ledarsida; det går mkt bra för latinamerika o ett avgörande skäl är att de nya vänsterpresidenterna lanserat kreativa o väl fungerande socialpolitiska program. lulas bolsa familia o chavez barrio adentro har fungerat extremt bra, liksom bolivias breda alfabetiserings- o primärsjukvårdskampanjer. de senaste fem åren har enligt naím varit de bästa i latinamerika på över tre decennier; ekonomierna på kontinenten har vuxit med i snitt sex procent, 30 miljoner människor har tagit sig ur fattigdom o kontinentens ökända orättvisor - latinamerika har världens största inkomstklyftor - har börjat minska. naím menar att fem orsaker ligger bakom, av vilka fyra är ofta upprepade i de solskenshistorier som nu börjar spridas om det allt mer lyckade latinamerika; de ekonomiska reformer som genomfördes på nittiotalet och satte ett definitivt stopp för hyperinflationen, dagens höga råvarupriser på de produkter (olja, kött, soja, koppar, gas, etc) kontinenten har säljer på världsmarknaden, ett fördelaktigt internationellt finansiellt klimat samt de ovan nämnda progressiva socialpolitiska megainsatserna direkt inriktade på fattigdomsbekämpning. lite förvånande, men inte mindre intressant, är naíms placering av så kallade "remesas" - de pengar latinamerikaner som jobbar i usa o eu skickar hem till familj o släkt - på listan av det allra mest avgörande. på tio år har remesas bara till mexiko stigit från 5 000 miljoner dollar till 24 000 o i dag skickar de latinamerikanska emigranterna totalt mer pengar tillbaka till kontinenten än de samlade multinationella investeringarna i latinamerika. en trend naím inte tar upp eftersom hans poäng är att teckna en positiv bild - på det hela taget väldigt lik den michael reid ger i sin bok forgotten continent (recenserad här) - är den märkliga backlashen i fråga om reproduktiv hälsa. såväl i ecuador, nicaragua, venezuela o chile går det bakåt i abortfrågan, den kanske största av alla utvecklingsfrågor. i de tre förra fallen för att presidenterna är tokreligiösa o deras partier o allierade står i moralkonservativt träsk, o i det senare för att reaktionär höger fortfarande har stort inflytande över konstitutionsdomstolen. i detta ärende har fernando lugo, präst, redan sällat sig till de blå. sorgligt nog.