Friday, May 02, 2008

bättre bomber

om första maj började med fysiska vapen så slutade dagen med verbala. ägnade kvällen åt en diskussion på bokmässan om boken "parapolitica" - en djup undersökning av länkarna mellan politik o paramilitär, finansierad av svenska sida - där tre av författarna, några av colombias bästa intellektuella, avlossade ett tungt artilleri mot regeringen i allmänhet men staten i synnerhet. mauricio romero slog fast att den viktigaste insikten efter de traumatiska två våldsdecennier colombia genomgått är att staten inte, som regeringen alltid betonar, är ett offer för illegalt våld, utan dess främsta kreatör. latinamerika har de senaste tre decennierna erfarit en mängd olika diktaturer, men ingen av de formella fascistiska systemen har kommit i närheten av det antal brott mot mänskliga rättigheter som den formellt demokratiska colombianska staten begått. chile, argentina, uruguay, brasilien - diktaturerna är västanfläkter i jämförelse med vad som skett här. leon valencia menade att vad som saknas o verkligen skulle behövas i colombia är en civil höger, en obeväpnad höger - något som hittills aldrig existerat. claudia lópez, colombias just nu bästa tänkare, menade att det sjuka systemet enklast studeras i historiskt perspektiv; den politiska makten på landsbygden har inte på nåt sätt förändrats mellan 1930 och 1995, de platser liberaler o konservativa (de två partierna) dominerade på 1930-talet är samma platser de dominerar 1995 - o denna politiska barrikadering vid makten har bara varit möjlig på ett sätt; med vapen. o det enda, avslutade lópez, som "den knarkhandlande, väpnade, kidnappande gerillan åstadkommit under sin halvsekellånga existens är att skänka legitimitet åt denna väpnade höger."

11 Comments:

Anonymous Anonymous said...

Att mer höger skulle behövas i landet är nog det absolut konstigaste jag hört ärligt talat. De extrema klassklyfor som finns i Colombia är givetvis en del av problemet och kan inte på något sätt lösas av att man satsar på högern. Totalt ologiskt.

Det låter också lite som om det politiska våldet i landet inte existerat om det inte vore för gerillan, vilket är precis lika märkligt. Det fanns naturligtvis ett extremt mått av våld i Colombia långt före FARC, som i grund och botten snarare vuxit fram i den politiska situation som gjort sig gällande i landet.

Visst är inte FARC några änglar, men inläggets avslutnin måste jag säga är riktigt lustig, lite som en lågstadielärare när de ska lösa problem med mobbning, "låter vi dem bara hållas så slutar de nog av sig själva", eller "titta, han slår tillbaka, då är bägge lika dumma".

Är det så vi ska behandla våldsamma nazi-grupperingar i Sverige och är det så vi ska göra om de växer sig starkare och på allvar börjar döda oliktänkande; låta dem göra som de vill och möjligen satsa på moderaterna, för det är ju en obeväpnad höger som är lösningen? Märkligt...

/Granma

7:11 PM  
Blogger magnus linton said...

vet inte om jag skriver väldigt illa o förvirrande, men det är nästan komiskt hur många vänsterister som missuppfattar mina bokstäver. hade ett freak hängande på den här bloggen under lång tid som varje gång jag skrivit tio positiva grejer om chavez o en negativ bara såg den senare. verkar likadant med dej så helt kort: leon valencia o claudia lópez är två av colombias allra mest kända o tyngsta vänsterintellektuella, men de råkar vara demokrater. valencia menade inte att det behövs mer höger, men att varje demokratiskt land behöver politiska ståndpunkter av olika färg, o att dessa måste vara civila, inte beväpnade. det var inte sagt som nån generallösning på landets alla problem, utan bara en önskan. precis som all civiliserad vänster här inget hellre önskar än att farc lägger ner vapnen. din spinn till svenska lågstadielärare apropå lópez statemant vet jag inte riktigt hur man ska förstå, mer än att du tycks ha nån sorts förståelse för dagens farc. bara idioter har det. ingen här är mer tacksam för farcs existens än högern, o om det en gång fanns ett skäl att starta gerillan (vilket jag håller med om) så var det länge sen det legitima i farcs verksamhet försvann. om du tror att det är farc, inte den civila vänstern, som "slår tillbaka" mot högarn så har du nog en del studier att göra i fallet colombia.

6:23 PM  
Anonymous Anonymous said...

Varje demokratiskt land behöver absolut olika ståndpunkter, det är självklart, men du har inte på något sätt skrivit om hur man ska komma dit. Det är väldigt enkelt att sitta och säga en massa saker om vad ett land behöver, eller som du oftast gör, skriver om vad som är fel. Kan du inte försöka förklara vad de faktiskt bör göra och hur bör de gå till väga? Typ, vad du faktiskt ställer dig bakom.

Jag har inte på något sätt skrivit ett brandtal för FARC, vilket du märker om du läser en gång till. Men jag tror att konflikten i Colombia, liksom alla andra typer av konflikter, rotar sig i en utstuderad intressekamp. Högern har vissa intressen, majoriteten andra. Högern försvarar sina intressen med vapen, så mycket bör vi nog kunna vara överens om.

Visst kan man tycka att FARC ska lägga ner vapnen. Om både FARC och den beväpnade högern, som slår fan så mycket hårdare, bägge la ner sina vapen och allt blev frid och fröjd, vore det fantastiskt. Och säkerligen skulle man då i Colombia kunna bygga en deltagande demokrati och ett bra politiskt klimat. Men hur kommer man dit? Vad gör man? Vad ska man göra? Hur ska man lösa de konflikter som faktiskt är roten till det onda? Problemen har ju inte uppstått i ett vakuum.

Som situationen idag ser ut får ju faktiskt den Colombianska regimen ganska stort stöd i världen, inte minst norrifrån. Och här hemma i Sverige lägger man väldigt mycket krut på att tala om vad FARC gör, men mycket lite energi på att lyfta fram de brott som begås från regimens sida. Och visst står FARC för mycket skit, men det är inte FARC som är det största problemet i Colombia.

Även om du är en mycket frekvent kritiker av regeringen låter det ofta på dig som det primärt är FARC som står i vägen för fred i landet och så tror jag inte är fallet.

Gällande att "slå tillbaka", så finns det många punkter man kan diskutera FARC på, men hur lätt har det varit, och hur lätt är det att vara organiserad i Colombia? Hur begär du att folk ska reagera då människor ständigt mördas? Återigen, berätta vad du vill ska hända och vad du vill att colombianerna ska göra. Det är inte enkelt. Verkligen inte så enkelt som du verkar tycka att det är. Jag säger inte att FARC är en bra representant för folket, inte heller att FARC agerar som de direkt utsatta skulle vilja, men tror heller inte att FARC är riktigt så överallt hatade som du vill ge sken av.

Det finns många olika meningar om vad FARC bör kallas och vilken inställning olika grupper bör ha till dem, t.ex. råder oenighet om huruvida de ska kallas en gerilla eller en armé, en terroristorganisation eller inte. Att det inte är fråga om några helgon står dock klart. Men har folket (och då menar jag folket, inte FARC) rätt till väpnat motstånd mot regimen? Det vore intressant att höra din syn på den saken.

En besläktad fråga är såklart synen på regimen. Valdeltagandet har ofta varit dåligt och hur rösterna faller beror nog en hel del på vilka politiska alternativ som finns och vilka möjligheter till politiskt gräsrotsarbete som finns. Det är ju ingen lätt sak att opponera sig i ett land som Colombia, och både fackföreningsfolk och journalister mördas hela tiden. Vidare finns stora problem med människors möjlighet till politiskt deltagande av materiella och sociala skäl, som i så många andra länder i Latinamerika. Vilka krav och vilken politik ska man driva för att lösa de problemen? Och hur ska man förhålla sig till regimen när repressionen kommer? Att regimen har blod på sina händer har nog ingen någonsin tvivlat på, även om många internationellt inte har brytt sig. Hur många stöder egentligen Uribe, när allt kommer till kritan?

Gällande ditt sätt att framställa mig som ”vänsterist”, ”idiot” eller ditt sätt att jämföra mig med ett så kallat ”freak” som brukar hänga på dina sida, kan jag bara beklaga att du inte kan hålla en lite mer ödmjuk inställning än så på din blogg. Men kan du med gott samvete ta dig rätten att idiotförklara dina läsare, sitter du säkert inne på en massa intressanta kunskaper. Dela gärna med dig av dem.

Med vänlig hälsning

2:03 PM  
Blogger magnus linton said...

tack granma för seriöst inlägg. sorry om det gick lite fort där men ditt försök att få valencia o lópez att se ut som högerspöken gjorde att jag suckade ner dej bland vänstertomtarna. ber om ursäkt för det.

som kritiker, inte politiker, koncentrerar jag mig på vad som är fel med samhällen; i sverige, colombia, venezuela, usa... det betyder inte att jag inte ibland också lyfter fram positiva saker o i colombia tycker jag det bästa som hänt på jag vet inte hur länge är det nya demokratiska vänsterpartiet polo democratico, som nu med enorm framgång styrt bogota i många år. polon är det kanske viktigaste beviset för en stor sak: det GÅR att driva vänsterpolitik i colombia utan att bli mördad. om vänstern nu bara kan vaska fram en bra kandidat o uribe fortsätter att gå ner sig i den allt mer uppenbara korruptionen kan vänstern - liberalerna är på dekis - vinna presidentmakten i valet 2010. eller 2014.

visst försvarar högern intressen med vapen, men den sortens försvar görs successivt omöjligt i o med globaliseringen av mänskliga rättigheter. i dag finns internationella ögon o professionella mr-organisationer i varje colombiansk byhåla o det vore naivt o säga att det eliminerar våld, men den sortens stora organiserade högerterrornätverk som härjade i det här landet i slutet av 1990-talet tror jag aldrig kan komma tillbaka. intressekampen - orättvisorna - är inte större i colombia än i säg brasilien eller bolivia, så varför saknas blodbaden i de länderna? svaret lyder förtsås: knarkmaffia. problemet i det här landet är att drogpengarna driver allt, menar verkligen allt, in i en otäck cirkus där våldet är det eviga resultatet. jag vet ingen som kan nåt om colombia som inte anser att en legalisering - stor fråga, visst, o den konkreta processen för hur det skulle gå till kräver förstås ett globalt politiskt organ o massor av diskussion - är helt nödvändig, men ingen vågar (kan) säga det högt. eftersom jag saknar karriär o förlora säger jag det politiker, ambassadörer, chefredaktörer, intellektuella o alla andra tänker: det här löser sig aldrig så länge förbuden fyller farcs o paramilitärernas kassakistor. intervjuade en avmobiliserad paramilitär häromdan o han gick sen två år i ett statligt program för "återintegrering i samhället" - lite datakurser, samhällskunskap, etc, ungefär sånt de brukar sätta svenska arbetslösa i - för vilket han får motsvarande 800 kr i månaden. varje dag ringer comandanten (en gammal vän) från en grupp som skyddar kokaodlingar i området o erbjuder honom (han har attraktiv vapenkompetens) fem miljoner pesos (17 000 kr) om han återvänder till den väpnade gruppen. de flesta av hans vänner som för några år sen avmobiliserade sig har redan återgått till att sälja skydd o mord. till mig sa han att han trots allt tänkte stanna i det civila, men det har jag svårt o tro på. tusendubbla det ödet så har du realiteten här.

till saken: farc lever av knark, paramilitären lever av knark, uribe lever av knark, allt våld här lever av knark - utan ett grundskott mot det problemet är alla åtgärder bara kosmetiska. mkt tung insikt, men så är det.

så vad göra, vad "ställa sig bakom"? a) ett stöd till landets nya demokratiska vänster (funkar ju inte för revolutionärerna, eftersom de föraktar reformism, men för oss nyktra). deras partiledare är frihetlig socialist o drev för ett par år sen (när han satt i konstitutionsdomstolen) igenom legalisering av vissa droger. b) agera globalt för en civilisering, inte en militarisering, av kampen mot narkotika, d v s inse att droger kommit till världen för att stanna o därför måste hanteras med effektiv o intelligent socialpolitik, inte som en farsot som med rätt militär o polisiär dos kan utrotas. c) aktivt säga nej till allt våld, både till vänster o höger (eller för att återgå till din lågstadieliknelse: tror du bästa receptet mot mobbaren är att aga honom? i dont). d) verka för ännu mer internationell närvaro i colombia; det som fått mordstatistiken att sjunka på landsbygden är inte så mycket uribes politik som utländsk närvaro. mer sånt. well, där ett par saker att börja med.

ang stöd för uribe/farc: min bild är inte att uribe är hela världens gullegris, utan att de flesta regeringar/analytiker har rätt klart för sig vilka sanlösa brott mot mänskliga rättigheter som begås här, o att kongressen är nerlusad med sofistikerade mördare. tlc - frihandlesavtalet som högern här hoppas på - gick ju i graven av just det skälet; brotten mot mr o parapolitik var helt avgörande, o usa:s kongress är väl informerad. läs alla rapporter om colombia som produceras varje år, det är (med rätta) rätt skoningslösa alster. men det är vad som gäller utanför gränserna, ser man inrikespolitiskt tror jag vänstern i europa inte riktigt fattar att uribe har enormt stöd även bland de fattiga, åtminstone betydligt större än farc (detta kan jag förstås inte bevisa, men det är min uppfattning efter att ha talat med kanske tre fyra hundra bönder/arbetare/"informella" under mina år här, o det givetvis sagt i total förståelse om att sympati för farc inte är nåt man utan vidare "uttrycker"). när det gäller europeisk vänsters idéer om ev stöd till farc på landsbygden tror jag det är en sak som måste klargöras; här "stöder" en bondefamilj den väpnade grupp som för tillfället regerar området, det är inget man väljer utan nåt man helt pragmatiskt förhåller sig till för att inte bli trakasserad. när uribe är på plats stödjer man honom, när farc är på plats stödjer dem, o när auc tagit över stödjer man dem. höger eller vänster är en icke-fråga. för den sociala organiseringens skull är det därför helt avgörande med internationell närvaro; det finns fantastiska exempel på hur kombinationen utländska ngo:s-colombianska sociala rörelser-internationell juridik skapat fredliga o skyddade öar där verklig politik/organisering nu kan bedrivas o sakta börja växa. mkt positivt.

well granma, finns massor av mer o säga, men jag måste försöka tjäna lite pengar nu. håller på med en rapport om colombiansk palma/biodiesel som snart är klar o där en del av ovanstående berörs. vad har du själv för erfarenhet av colombia, spenderat mkt tid här?

9:37 PM  
Anonymous Anonymous said...

Tack för ett mycket intressant svar! Jag hinner dock inte djupläsa ikväll, har jobbat och ska upp tidigt, men jag återkommer snarast.

//G.

10:31 PM  
Blogger Erik Svensson said...

Jag måste säga att jag faktiskt aldrig har mött den vänster i Sverige som påstås stödja FARC. Läser man Magnus inlägg om Colombia och polemik mot de som ifrågasätter hans teser så får man lätt intrycket av att Magnus anser sig ensam om att ha genomskådat FARC:s brutalitet, och det finns ett antal okritiska revolutionära idealister bland svenskar som diggar FARC. Men så är det ju inte.

Själv är jag av den uppfattningen att FARC är en obehaglig blodbesudlad gruppering som jag inte har någon större sympati för. Men det innebär inte, som Granma klokt påpekar, att FARC är det största problemet i Colombia, verkligen inte! Ska man räkna lik och försvnna journalister, mördade fackföreningsledare m. m så är ju FARC ett litet problem jämfört med högergrupperingarna och deras skumma kopplingar till armén och Alvaro Uribe.

Det ursäktar ju inte FARC:s väldokumenterade övergrepp, men sätter dem i proportion till det totala våldet i Colombia. Jag är övertygad om att FARC skulle kunna krossas militärt av regimen, sannolikt till ett fruktansvärt humanitärt pris för civilbefolkningen som kommer emellan. Men det skulle inte lösa problemen som finns i grunden: orättvisorna, klassklyftorna, bristen på rättsäkerhet, "försvinnanden", mord på fackföreningsledare m. m. Alla dessa problem skulle finnas kvar även efter att FARC försvunnit, det är jag övertygad om.

Lika lite som konflikterna i Palestina och Libanon löses genom att Israel skulle "förinta" Hizbollah och Hamas, vilket de ofta hotar med att göra, lika lite beror Colombias problem i grunden på FARC. Fixeringen vid FARC av svenska medier är ett mycket större problem än det (påstådda) vänsterstödet i Sverige för denna gruppering.

8:49 PM  
Blogger magnus linton said...

hej erik. ser att du fortsätter att slåss med din framfantiserade väderkvarn magnus linton. har aldrig påstått att svensk vänster i bred mening skulle stödja farc, än mindre att jag skulle vara ensam om att ha upptäckt vilka dårar de är. det finns en liten klick kommunister som vill "kontextualisera" colombia på ett sätt jag tycker blir osmakligt, men som väl är låter de betydligt mer än de tänker. en sak bara: att krossa farc militärt går inte, det hade du förstått om du spenderat lite tid här.

1:43 AM  
Anonymous Anonymous said...

Magnus, att tillbringa tid i Colombia betyder inte nödvändigtvis att man sitter inne med svaren. Jag bor inte i Colombia just nu, men är född där, har levt det mesta av mitt liv där, både i staden och landsbygden, på både lugna ställen och i konfliktområden, och tvingats med våld därifrån. Det som man kan få intryck av att folk i allmänhet tycker på ett ställe stämmer inte alls om man åker till ett annat.
Du har rätt i att man "stödjer" den gruppen som för tillfälle har kontrollen över området. Det skulle du också göra om någon riktade ett vapen mot dig. Men sedan när man pratar med folk, utan att behöva prata om grupperna, bara prata om hur de lever, kommer en annan syn fram. Folk är less på fattigdomen. Folk är less på att behöva odla koka. Less på besprutningarna, på att behöva ta sina barn 20 timmar med båt till doktorn på grund av att de blivit förgiftade när de druckit vattnet med glifosat, eller för att de har fått fula utslag på huden. Folk i städerna är less på att inte hitta jobb. Less på att pengarna aldrig räcker till. Less på att inte kunna komma in på universitetet eller skittrötta för att de både jobbar och pluggar och kommer hem 23.00 för att gå upp 5.00 igen. Till råga på allt är folk less på att inte ha ett arbetskontrakt. 80-talisterna verkar inte ens veta vad det är för något. Man får gå till "el rebusque"-. Sedan att man under dessa omständigheter ändå går och röstar på högern och Uribe har mer med okunskap att göra, när man helt enkelt inte har tid att sätta sig in och analysera situationen, och inte heller har verktygen att göra det. Jag känner akademiker som fortfarande inte riktigt förstår varför ett frihandelsavtal är så kontroversiellt. Man ser inte riktigt konsekvenserna. Vanliga människor som har gått ut "bachillerato" (gymnasiet) och går ut och jobbar direkt hänger inte med när man talar om inflation penningpolitik och privatiseringar. Dessutom råder en föreställning bland colombianer om att det är "naturligt" att våra politiker är korrupta. Det har man sett i åratal, man VET att de är det. Att de får pengar för allehanda grejer. Och att det INTE händer något med dem när de ertappas. Man har under lång tid haft en föreställning av att nästan gå ner på knä inför politikerna ändå. Man kallar dem "doctor" före namn och efternamn och visar på en underdånighet som inte borde finnas där. Den vanliga colombianen på gatan som är upptagen med att få ihop sitt levebröd räknar inte med att kunna KRÄVA något från staten. Inte ens bra vägar. Om det inte är så att man säljer sin röst för lite tegelstenar, kontanter eller just det, ett arbetskontrakt. Får man något så är det bra, men annars så vet man att staten är polis och militär. Det har aldrig funnits ett skyddsnät att tala om. Allt har man betalat för själv. Sjukförsäkring, utbildning etc, är saker man tar hand om själv om man kan. Detta skadar naturligtvis själva processen att ställa politiker till svars, många generationer har aldrig fått något, varför ska man kräva något?. När jag har diskuterat parapolitiken med vänner, grannar och bekanta så låter det alltid som att "ja ja, det visste man ju". Sedan gäller det att överleva vidare.
Angående det du säger att det "GÅR" att bedriva vänsterpolitik utan att bli mördad... jag är glad att Polo finns. Och jag hoppas verkligen att det fortsätter att gå bra för dem. Men som sagt, jag är colombian och funderar bara på hur långt de ska få gå. Med UP på 80-talet som hade stort stöd gick det som det gick. Total utplåning. Än så länge har man inte mördad något stort namn inom Polo, man har dödat de som kan tänkas rösta på dem, organisatörer till den 6 mars-demonstrationen, fackligt aktiva, studenter etc. Carlos Gaviria var en väldigt bra kandidat redan 2006, men ... just det, folk röstar på den som erbjuder något...
Och kom ihåg att inför valet till borgmästare talade Uribe till folk att inte rösta på "gerillans sympatisörer" alltså på Polo. Nu senast kallar han mr-aktivister och vänsterledare från Polo för "farsantes" (lögnare) (El País 6 maj 2008). Det är bra att det går bra för Polo, men det är inte sant att det bara "går" att bedriva vänsterpolitik, de flesta som är med i Polo är folk som är härdade. Carlos Gaviria själv levde i exil i Argentina en tid. Väldigt många är tvångsförflyttade, och lever inte idag där de egentligen började sin politiska karriär. Många är hotade och måste vidta säkerhetsåtgärder. Det är mycket farligare att vara med där än att vara en vanlig högerpolitiker. De som är med i Polo är helt enkel hårdnackade personer som inte ger sig så lätt. Och det är bra att det finns sådana, men det rimmar illa med att det bara "går" att bedriva vänsterpolitik.
Sedan säger du att tack vare internationell närvaro och globaliseringen av de mänskliga rättigheterna så kommer inte samma terror som härjade under 90-talet. Jag levde mitt i den terrorn som du beskriver. Då var situationen ungefär som den är idag, folk försökte överleva, gick och röstade på först César Gaviria, sedan Ernesto Samper (som hade sin egen skandalprocess med "proceso 8000" där det bevisades att han fick pengar från Calikartellen - gissa vad som hände med Samper? - ingenting, han fortsätter som politiker och förlorade tillfälligt sitt visum till USA!) och sedan Andrés Pastrana. Att man sedan valde Uribe var verkligen "el colmo de los colmos" - bara för mycket!. Han som hade legaliserat paramilitära grupper i form av Convivir i början av 90-talet. Och som kom till makten med förslaget att beväpna civila som skulle vara till stöd för militären. Under Uribe har tonen skärpts mot oliktänkande, nu är det inte bara så att man försvinner, mördas, torteras i hemlighet, nu säger själva presidenten att man är en "lögnare" och "guerillasympatisör" och är man vänstepolitiker så är man också "en guerrillero i slips". Globaliseringen av mänskliga rättigheter kommer inte att förhindra (och har inte gjort det heller, kolla bara på hur många fackligt aktiva som mördats bara i år - du själv skrev om det)att klimatet radikaliseras ännu mer. På 90-talet kom det också en massa rapporter från tunga organ om den colombianska statens brott. Human Rights Watch " Las Redes que unen" - om hur man skapade paramilitära grupper med hjälp av säkerhetstjänsten och USAs CIA var tung läsning redan då (den kom ut 1996 om jag inte minns fel). Vad har hänt? Ingenting.
När jag kom tillbaka efter en tid 2006 och 2007 blev jag än mer besviken. Terrorn är densamma. Och ännu mer öppen -descarado. På kvarterets bar -cantina- kan det sitta paramilitärer och dricker och håller koll på vad folk gör. Och alla vet att de är paramilitärer. Sedan kommer tre poliser och slår sig ned vid samma bord som paramilitärerna. Och beställer öl. Är inte det terror på högsta nivå? Den här scenen utspelades i augusti 2007 i en medelstor stad. Inte ens på landsbygden.
På 90-talet visste man att de delade militärkasern, uniformer, etc men ärligt, jag såg dem aldrig tillsammans dricka öl i en stadskvarter. Synen blev bara för mycket för mig. Men folk har blivit vana. Och det är det värsta.

Att legalisera knark - det kan man absolut diskutera. Det borde man. Men diskutera också landsbygdsutveckling. Min erfarenhet från kokaområden är att väldigt många inte ens vill odla koka, men måste göra det, dels genom hot (för att behålla sin mark) eller ekonomiskt tvång, eftersom det helt enkelt är det enda man kan leva på. Det går inte att leva på yuca -casava- och bananer. Och på andra ställen är problemet att det finns en sockerkartell, en potatiskartell, en riskartell etc, som gör att bonden antingen säljer till de låga priser som kartellen kräver eller så får man inte sälja alls.
Man skulle komma tillrätta med mycket av knarkproblemet om man utgick från bonden. Hur utvecklar man landsbygden så att folk kan ha ett drägligt liv utan att behöva odla koka. Det är klart att det inte är lätt att genomföra dessa reformer, men det är det som måste göras. Om man bara legalisera så sjunker priset, det blir svårare att dra in inkomster för dessa karteller, men precis som för andra produkter kommer det fortfarande att finnas de som vill kontrollera "marknaden" och som kommer att ha redskap att göra det. Därför är det väsentligt att genomföra en jord- och jordbruksreform.

Uribe är kanske inte allas "gullegris" - och det är väldigt bra att den amerikanska kongressen inte godkände TLC - men det är inte många regeringar som sätter press på Uribe. Ett inlägg i DNs Ledare för någon vecka sedan kritiserade demokraterna för att de inte är tillräckligt frihandelsvänliga och lyfte just detta fall, att man inte velat skriva under ett TLC med Colombia (!!). Här i Sverige har man också godkänt att sälja vapen till honom (!). USA har inte ändrat sin politik heller, förutom själva TLC, finns inte många andra exempel att lyfta. Colombia är fortfarande USAs främsta partner i Latinamerika, nu ännu mer när så många andra har gått åt "fel" håll. EU har inte heller gjort så mycket märkvärdigt. Man borde t ex inte heller skriva på några handelsavtal med Colombia. Vi får se vad som händer där. Annars rapporterar tidningar som om Uribe inte fanns. Där finns bara FARC. Terroristerna, de onda. Och sen då? Chávez har fått en massa rapportering och alla vet nu typ att Venezuela är kidnappat av den här mannen. Men Colombia... att han vill bli återvald en tredje gång har man inte heller sagt så mycket om.
De enda som uttalar sig högt om Uribe är grannländerna, Ecuador, Venezuela och Argentinas Kirtchner.
Uribe har de senaste åren skickat sin utrikesminister som enbart intervjuas om den tiden han satt kidanppad. Medan Francisco Santos på sitt senaste besök i Sverige skulle enbart svara på frågor som hade med miljö att göra.(Det hörde jag av en källa som blev bjuden på tillställningen med honom). Och det tillåter man alltså i Sverige. Man låter Francisco Santos passera utan att nämna brott mot mr. Hur skulle man ha agerat om Chávez sagt att han enbart skulle prata miljöfrågor, eller om Kinas ledare säger att han enbart prata sport?
Uribe är kanske inte mångas "gullegris" men pengar är definitivt väldigt mångas "gullegris" och det kommer före Mänskliga Rättigheter. Det gjorde på 90-talet och det gör det idag också.
Nu blev det visst ett långt inlägg.
Hälsningar,
M

2:30 PM  
Anonymous Anonymous said...

Jag tror inte att Uribe och den colombianska högern på något sätt är omvärldens gullegrisar, men väl att alltför många både personer och regeringar undviker eller struntar i att kritisera. Om inte annat kritiserar man mycket lite. Vad som ligger bakom detta och att FARC i media förvandlats till det största hotet tror jag är flera orsaker. Dels är de människor som mördas av paramilitären ofta små och osynliga, ofta fattiga, ofta inga stora namn; ”obetydliga”. Västerländsk media har ju för det mesta en mycket skev rapportering när det kommer till civilbefolkningen i länderna i syd, där breda politiska linjer tar upptid, men ett förspillt liv lätt passerar obemärkt i rapporteringen.

Vad som går fram och slår igenom är stora namn, t.ex. Ingrid Betancourt, som dels är en ansedd politiker och aktivist, dels fransk medborgare, vilket nog lyft fallet här i Europa. Nu är Ingrids öde givetvis fruktansvärt och inte det enda som tynger FARC:s skuldkonto, men jag menar likväl att det är ett talande exempel för hur media faktiskt fungerar. FARC har på något sätt blivit sinnebilden för kidnappningar och våld i Colombia, vilket kan tyckas vara rätt, men samtidigt ger en snedvriden bild av verkligheten.

Regimen har givetvis också, eller har åtminstone haft, bättre förutsättningar att presentera sin bild av verkligheten. I stort har konflikterna i Colombia reducerats till två poler, regimen och FARC, vilket såklart inte bara ger en dålig nyhetsrapportering, utan också cementerar bilden att det är de två polerna det står mellan.

Jag tror som sagt att det viktigaste när man analyserar konflikter är just att se till vilka olika intressen olika grupper representerar. Visst har Bolivia liknande klyftor. Och visst kan det vara så att Bolivia inte alls har samma våldsamma klimat, men landet står ju samtidigt på randen till inbördeskrig, i mycket en direkt konsekvens av landets stora klyftor och intressekonflikter Venezuela har ju haft samma klyftor, med skillnaden att de fattiga koncentrerats till städerna istället för på landsbygden. Också Venezuela har ju haft problem med paramilitära styrkor som härjade i landet för inte så många år sedan. Och man har ju fortfarande en liknande situation i landets västliga delar, inte minst vid gränsen till Colombia, där bönder ständigt mördas. Statskuppen i Venezuela var ju i sig ett reslutat av att de strukturer som genomsyrade, och i stort sett ännu genomsyrar, landet utmanades. Många venezuelaner är ju fruktansvärt rädda att landet ska falla i inbördeskrig om det vill sig illa.

Men visst, Bolivia och Venezuela har än så länge ett mycket bättre politiskt klimat än Colombia, det är helt sant. Och där tror jag absolut att knarket spelar en mycket viktig roll. Och jag håller med dig till 100% om att knark är något som aldrig kan bekämpas med i huvudsak militära medel, vad som måste förändras är helt enkelt människors livsvillkor. Om man kan lösa det genom en legalisering är jag osäker på. Det är ett intressant förslag, även om jag har svårt att se hur det skulle organiseras och är mycket rädd för vilka konsekvenser det på längre sikt skulle kunna få. Dels för folk i allmänhet, dels för vad som ska hända längs med landets gränser. Det löser ju i sig inte heller problemet med vare sig klyftorna eller ägandestrukturerna i landet.

Primärt är såklart att människor ska kunna aktivera sig politiskt, att en fungerande fackföreningsrörelse ska kunna etableras och att de strukturer som genomsyrar landet ska kunna utmanas och brytas. Men detta är ju såklart inget nytt. Jag har rest i Latinamerika, men som mest tid har jag spenderat i Venezuela. Jag har länge intresserat mig för Colombia och dess situation, men ska dock villigt erkänna att jag inte har tillräckliga kunskaper för att presentera ett seriöst alternativ. Återigen upplever jag att det är så fruktansvärt svårt att finna bra rapportering om vad som faktiskt händer i Colombia. Mitt förtoende för svensk medias rapportering om Latinamerika har länge varit lika med noll.

En viktig uppgift känner jag är att hela tiden fokusera Colombia, dels att försöka presentera vad som faktiskt sker, dels arbeta för att skapa ett större intresse för landet. Som du skriver är det svårare att begå förbrytelser i ett land där internationell media hela tiden finns närvarande, men jag tror som sagt också det handlar om bryta med den gängse bilden av konflikten. För även om många nog är medvetna om vad regeringen gjort, framstår den sällan som det stora problemet. Inte minst USA, som ju har utförliga rapporter, är därvid ett problem.

Situationen har ju inte blivit mindre komplicerad med vänsterns framväxt i Latinamerika. Under oroligheterna mellan Colombia och Venezuela menar jag att man på många sätt använde FARC som ett slagträ mot Venezuela. Att som land eller rörelse förknippas med FARC är ju en ganska taskig sits och ett effektivt vapen, vilket inte minst framgår av man faktiskt försökte terrorist-förklara Venezuela med hänvisning till deras påstådda kopplingar till FARC.

Ditt möte med den f.d. paramilitären är i sig ett talande exempel för en problematik som nog gör sig gällande i olika grad världen över. Det är intressant att höra om hur radikalt annorlunda verkligheten och bilden av hur saker och ting faktiskt förhåller sig ser ut för olika grupper i ett och samma land. Så sent som i höstas mötte jag själv en representant från FARC. En trevlig och fantastiskt beläst människa, som politiskt höll en mycket hög teoretisk nivå och hade väldigt mycket intressant att berätta. Vilket för mig ställde konflikten i nya perspektiv.

Vi kan nog vara överens om att det är allt annat än enkelt...

//Granma

6:50 PM  
Blogger Erik Svensson said...

Magnus:

Tack för uppmaningen att bosätta mig i Colombia, men jag tror jag avstår. Jag tänker dock envisas med att fortsätta ha synpunkter på landet, precis som jag har på USA och andra länder som jag inte bor i.

Tror faktiskt att man ibland ser saker och ting bättre på lite avstånd, och det är långt ifrån säkert att den som befinner sig på plats sitter inne med de djupaste sanningarna. Vet av egen erfarenhet efter sex år utanför Sverige att t. ex. USA är betydligt lättare att analysera på avstånd än nar man befinner sig mitt i smeten, där man ofta blir "overwhelmed" och tappar sitt kritiska utanifrånperspektiv (det har iallafall jag drabbats av).

Alltnog: Jag förstår egentligen inte varför FARC inte skulle kunna krossas militärt? Det har ju skett tidigare i historien att man krossat olika vänstergrupper, ofta oerhört brutalt. Exempelvis utplånade Suharto's USA-stödda regim i Indonesien landets kommunistparti, och hundratusentals kommunistsympatisörer mördades.

Rimligtvis har FARC ett betydligt mindre folkligt stöd än det indonesiska kommunistpartiet, så det borde vara en enkel biff för Uribe att med USA:s hjälp förinta dem. Men Uribe et al. kanske behöver FARC för att ursäkta sina egna ljusskygga aktiviteter, mord och förföljelse av vänsteroppositionella och journalister?

Sedan skulle jag vilja att du utvecklar vad du menar med osmakliga kontextualiserandet av FARC från svenska kommunister sida. Jag frågar inte för att raljera, utanför att jag är ärligt nyfiken. Jag känner inte många kommunister och är själv heller inte kommunist, men jag är ärligt nyfiken. Kan du ge ett exempel på en länk eller en artikel där detta osmakliga kontextualiserande har skett?

I viss mån tycker jag att det borde vara varje intellektuells skyldighet att kontextualisera politiska konflikter, alltså att se det större sammanhanget och inte falla ner i svartvita schabloner som massmedia ofta gör, men jag antar att det inte är denna högst legitima verksamhet du syftar på i din kritik.

7:01 PM  
Blogger magnus linton said...

tack alla för inlägg. återkommer när jg hinner.

7:12 PM  

Post a Comment

<< Home