vänsterläxa
skoj att det blev lite seriös diskussion om colombia. lyfter upp allt till ett nytt inlägg så för nytillkomna gäller alltså att detta är fortsättning på tråden "bättre bomber".
m: tack, o jag förstår din uppgivenhet o frustration över många saker; att paramilitärer tagit av sig uniformerna o nu agerar civilt men i grunden på samma sätt som tidigare, att folk på landet inte ser nån förbättring, att politikerna är korrupta, att det nyliberala genomslaget gått så långt att en fast anställning är nåt unga människor inte ens kan föreställa sig, att uribe utan att världen ingriper kan peka ut vem som helst som gerillasympatisör o att den personen sen blir mördad. det senare - dvs bland annat vad regeringsföreträdare sa om 6 mars - är verkligen helt otroligt att det kan passera. men min bild - som givetvis inte är mer värd än din bara för att jag är här just nu, har jag aldrig menat - är ändå att din eländesskildring haltar på några ställen.
allt har inte blivit sämre, o jag tror inte vänstern tjänar på att bara blunda för det som faktiskt gått framåt. fattigdomen har tex minskat rätt dramatsikt i colombia de senaste åren, vilket är ett resultat av progressiv socialpolitik (främst i bogotá o medellín) OCH ett förbättrat investeringsklimat till följd av staten tagit tillbaka vissa delar av landet från gerilla o paramilitär. jag var till exempel nyss i tumaco, som du vet en av de mest våldsdrabbade regionerna i landet, o i flera byar jag besökte har våldsnivåerna sjunkit drastisikt sen 2005 då barnen passerade flera lik om dan på vägen till skolan. o vad var, enligt byborna, den enskilt största förklaringen till förbättringen av folks liv? att en polisstation placerats i byn. samma berättelse har jag mött på massor av håll i landet o det blir lite slött o bara vifta bort sånt o säga att folk inte vet vad de röstar på. ibland tror jag faktiskt de vet det; de röstar på polisstationen, dvs uribe. föreställningen att colombia är ett brutalt kaos som behöver en "hård hand" är inte bara en högerextrem idé, utan nåt som omfattar stora delar av de fattiga på landsbygden o i stan. träffar dem varje dag. därmed givetvis inte sagt att uribe är bra, men den demokratiska vänstern här har börjat fatta att vissa saker måste man fixa om man ska regera. bogota är ett bra exempel, o det var bland annat därför man segrade igen. snyggt.
ang polon så har du förstås rätt i att det är ett urbant elitprojekt med begränsat genomslag på landsbygden, men så är det väl med all progressiv politik numera; saker börjar i stan, sen sprider det sig. mr är t ex inte längre en sak för välavlönade ngo-byråkrater i bogota, utan allt mer ett viktigt redskap för massakrerade minoriteter. jag är givetvis för en ordentlig jordreform, men tror också att vänstern, kanske främst den latinamerikanska, ibland har en överdriven tro på vilken makt som ges åt fattiga via jord i dagens samhällen. vad gäller polon så menar jag att man måste ha ett långsiktigt perspektiv; så sjuka o hopplöst sofistikerade samhällen som det colombianska ändras inte över en natt. att det är mycket farligare att vara vänsterpolitiker än högerpolitiker på dagens landsbygd är en sanning med modifikation; under förra årets regionalval dödades betydligt fler högerkandidater än liberaler o vänster - o det var farc som stod för den allra största delen av det våldet.
ang statistiken om mördade fackligt aktiva stämmer det ju som du säger att det stigit i år jämfört med mot förra året. men om du accepterar den statistiken - regeringens - så vet du att siffrorna före uribe låg oändligt mycket högre. år 2000 dödades 155 fackligt aktiva, 2001 dödades 205, 2002 (året då uribe valdes) 196, o sen sjönk det dramatiskt o 2005 var det nere på 40, 2006 60, 2007 26, o i år alltså redan 22. nu ska man ju ta regeringens siffror med en nypa salt eftersom uribe fifflar med dem, men jag tycker det blir för enkelt att bara ta statistiken till hjälp när man vill säga nåt som passar ens ideologi (uribe=dålig) o bara glömma bort den när siffrorna talar emot ens egen övertygelse.
du skriver korrekt att din upplevelse är att folk på landet inte ens vill odla koka, men blir tvingade till det. exakt. men av vem? farc, åtminstone i södra colombia. i tumaco är detta mönster otäckt tydligt, o de första rapporterna om att farc nu - har väl lärt sig av paramilitärerna - börjat såga ihjäl folk levande med motorsåg för att statuera exempel berättades för oss där. har själv väldigt svårt att tro att detta skulle kunna vara sant, men personen jag reste med (colombian o tydligt vänster) sa att han trodde på vad byborna sa. annan sak som var tydlig där är - som du påpekar - besprutningarnas förödande konsekvenser. min uppfattning var att alla där, inklusive allt näringsliv, är emot besprutningarna. sanslöst att detta kan fortsätta, men vinner obama tror jag det är slut på stora delar av plan colombia.
ang svensk media o latinamerika är vi överens. sorgligt. ledarsidorna är bottenlöst pinsamma i sin okunskap om både colombia o venezuela. bland det mest tragiska i de svenska ledarsidornas historia är nog det man skrivit om chavez. vet inte riktigt vad man ska göra åt det, mer än att sluta läsa.
granma: tack för inlägg. har inte mycket o invända utan håller i princip med. vad som dock stör mig är att många till vänster liksom inte orkar tala klarspråk om farc. jag håller givetvis med om att det stora problemet i colombia är att en liten svinigt rik elit äger nästan allt o vägrar dela med sig. ägarstruktur. intressekonflikt. den feodala ordningen på landsbygden. kyrkan. medierna. de svenska medierna. visst, allt det där är gigantiska problem o det första är förstås roten till det mesta. men bara för att farc inte är det STÖRSTA problemet begriper jag inte varför man från vänster inte kan prata om det. ett vanligt sätt för en socialist att diskutera colombia är just detta "farc är förstås inga änglar, men..." o jag är lite trött på att få (alltså liberaler o höger borträknade) tycks intresserade av att säga som det är: farc är ett GIGANTISKT problem. inte det största, men ett av de säg fem största problemen - om komplexa saker nu gick o rangordna så enkelt. den latinamerikanska vänstervågen är ett mycket intressant fenomen (med alla sina problem), o om man tittar på vad som hänt i bolivia, även om det just nu ser svårt ut det mesta, så är ju hela morales historia en helt makalös grej. på bara några år tog de makten. jag satt i ett skjul med evo o pratade en hel dag 2004 o jag måste säga att det var otroligt svårt att föreställa sig honom som president då. sen likadant med alvaro garcia linera. sjukt imponerande man. nu styr de. visst flyter intressekonflikterna upp o den parlamentariska makten visar sig plötsligt vara en väldigt liten del av makten o kanske rasar projektet samman, men det är ju ändå en närmast sanslös framflyttning av positionerna för bolivias indianer o progressiv medelklass. är övertygad om att vänstern skulle kunna ta makten även i colombia - om det inte vore för farc. att låtsas att ALLA problem beror på uribe är säkert skön tröst för många, men det blir för enkelt. eller: jag tycker det blir intellektuellt slappt att göra farc till en perifer problematik, när de uppenbart är en så central del i all dynamik här. vad gäller egna erfarenheter av möten med farc-representanter tror jag man ska vara försiktig med slutsatser. sendero luminosos ledare abimael guzman är så vitt jag vet av alla som träffat honom också en väldigt vänlig, charmig, bildad o teoretiskt imponerande man... well well granma, jag tror ärligt talat vi är överens om mkt mer än att colombia är komplicerat.
så har vi käre gamle erik svensson: hej hej, hur är det där i lundaskogen? så fint att du blir kompetent på att uttala dej om colombia genom o sitta o glo på svenska våren. jag kanske skulle knacka på hos grannen här o be henne säga nåt lite vad som helst om sverige - nåt om roxette, volvo o drottning silvia - o sen be henne göra en käck analys om våra svenska politiska trauman. tror du det skulle bli intressant läsning? o vad får dej att tro att dina icke-kunskaper är läsvärda men inte hennes? man behöver inte vara på en plats för att uttala sig om den, men man bör kunna något om den om man gör anspråk på andras uppmärksamhet. farc kan inte krossas militärt av samma skäl som koka-produktion inte kan det. fundera en stund så förstår du kanske. konspirationen om att uribe inte vill ha fred för att han är ondskan själv o egentligen tänder på att mörda journalister får du leka med nån annan. ang kontextualisering så menar jag förstås att en kontext, vanlig när kommunister pratar colombia, blir antiintellektuell när vissa fakta medvetet glöms bort o andra förstärks för att allt då passar bättre in i en politisk struktur man bestämt sig för gäller, oavsett hur världen förändras. ex på sånt finns gott om i svensk vänsterpress rapportering om colombia, tex i flamman eller mana. läs dem.
m: tack, o jag förstår din uppgivenhet o frustration över många saker; att paramilitärer tagit av sig uniformerna o nu agerar civilt men i grunden på samma sätt som tidigare, att folk på landet inte ser nån förbättring, att politikerna är korrupta, att det nyliberala genomslaget gått så långt att en fast anställning är nåt unga människor inte ens kan föreställa sig, att uribe utan att världen ingriper kan peka ut vem som helst som gerillasympatisör o att den personen sen blir mördad. det senare - dvs bland annat vad regeringsföreträdare sa om 6 mars - är verkligen helt otroligt att det kan passera. men min bild - som givetvis inte är mer värd än din bara för att jag är här just nu, har jag aldrig menat - är ändå att din eländesskildring haltar på några ställen.
allt har inte blivit sämre, o jag tror inte vänstern tjänar på att bara blunda för det som faktiskt gått framåt. fattigdomen har tex minskat rätt dramatsikt i colombia de senaste åren, vilket är ett resultat av progressiv socialpolitik (främst i bogotá o medellín) OCH ett förbättrat investeringsklimat till följd av staten tagit tillbaka vissa delar av landet från gerilla o paramilitär. jag var till exempel nyss i tumaco, som du vet en av de mest våldsdrabbade regionerna i landet, o i flera byar jag besökte har våldsnivåerna sjunkit drastisikt sen 2005 då barnen passerade flera lik om dan på vägen till skolan. o vad var, enligt byborna, den enskilt största förklaringen till förbättringen av folks liv? att en polisstation placerats i byn. samma berättelse har jag mött på massor av håll i landet o det blir lite slött o bara vifta bort sånt o säga att folk inte vet vad de röstar på. ibland tror jag faktiskt de vet det; de röstar på polisstationen, dvs uribe. föreställningen att colombia är ett brutalt kaos som behöver en "hård hand" är inte bara en högerextrem idé, utan nåt som omfattar stora delar av de fattiga på landsbygden o i stan. träffar dem varje dag. därmed givetvis inte sagt att uribe är bra, men den demokratiska vänstern här har börjat fatta att vissa saker måste man fixa om man ska regera. bogota är ett bra exempel, o det var bland annat därför man segrade igen. snyggt.
ang polon så har du förstås rätt i att det är ett urbant elitprojekt med begränsat genomslag på landsbygden, men så är det väl med all progressiv politik numera; saker börjar i stan, sen sprider det sig. mr är t ex inte längre en sak för välavlönade ngo-byråkrater i bogota, utan allt mer ett viktigt redskap för massakrerade minoriteter. jag är givetvis för en ordentlig jordreform, men tror också att vänstern, kanske främst den latinamerikanska, ibland har en överdriven tro på vilken makt som ges åt fattiga via jord i dagens samhällen. vad gäller polon så menar jag att man måste ha ett långsiktigt perspektiv; så sjuka o hopplöst sofistikerade samhällen som det colombianska ändras inte över en natt. att det är mycket farligare att vara vänsterpolitiker än högerpolitiker på dagens landsbygd är en sanning med modifikation; under förra årets regionalval dödades betydligt fler högerkandidater än liberaler o vänster - o det var farc som stod för den allra största delen av det våldet.
ang statistiken om mördade fackligt aktiva stämmer det ju som du säger att det stigit i år jämfört med mot förra året. men om du accepterar den statistiken - regeringens - så vet du att siffrorna före uribe låg oändligt mycket högre. år 2000 dödades 155 fackligt aktiva, 2001 dödades 205, 2002 (året då uribe valdes) 196, o sen sjönk det dramatiskt o 2005 var det nere på 40, 2006 60, 2007 26, o i år alltså redan 22. nu ska man ju ta regeringens siffror med en nypa salt eftersom uribe fifflar med dem, men jag tycker det blir för enkelt att bara ta statistiken till hjälp när man vill säga nåt som passar ens ideologi (uribe=dålig) o bara glömma bort den när siffrorna talar emot ens egen övertygelse.
du skriver korrekt att din upplevelse är att folk på landet inte ens vill odla koka, men blir tvingade till det. exakt. men av vem? farc, åtminstone i södra colombia. i tumaco är detta mönster otäckt tydligt, o de första rapporterna om att farc nu - har väl lärt sig av paramilitärerna - börjat såga ihjäl folk levande med motorsåg för att statuera exempel berättades för oss där. har själv väldigt svårt att tro att detta skulle kunna vara sant, men personen jag reste med (colombian o tydligt vänster) sa att han trodde på vad byborna sa. annan sak som var tydlig där är - som du påpekar - besprutningarnas förödande konsekvenser. min uppfattning var att alla där, inklusive allt näringsliv, är emot besprutningarna. sanslöst att detta kan fortsätta, men vinner obama tror jag det är slut på stora delar av plan colombia.
ang svensk media o latinamerika är vi överens. sorgligt. ledarsidorna är bottenlöst pinsamma i sin okunskap om både colombia o venezuela. bland det mest tragiska i de svenska ledarsidornas historia är nog det man skrivit om chavez. vet inte riktigt vad man ska göra åt det, mer än att sluta läsa.
granma: tack för inlägg. har inte mycket o invända utan håller i princip med. vad som dock stör mig är att många till vänster liksom inte orkar tala klarspråk om farc. jag håller givetvis med om att det stora problemet i colombia är att en liten svinigt rik elit äger nästan allt o vägrar dela med sig. ägarstruktur. intressekonflikt. den feodala ordningen på landsbygden. kyrkan. medierna. de svenska medierna. visst, allt det där är gigantiska problem o det första är förstås roten till det mesta. men bara för att farc inte är det STÖRSTA problemet begriper jag inte varför man från vänster inte kan prata om det. ett vanligt sätt för en socialist att diskutera colombia är just detta "farc är förstås inga änglar, men..." o jag är lite trött på att få (alltså liberaler o höger borträknade) tycks intresserade av att säga som det är: farc är ett GIGANTISKT problem. inte det största, men ett av de säg fem största problemen - om komplexa saker nu gick o rangordna så enkelt. den latinamerikanska vänstervågen är ett mycket intressant fenomen (med alla sina problem), o om man tittar på vad som hänt i bolivia, även om det just nu ser svårt ut det mesta, så är ju hela morales historia en helt makalös grej. på bara några år tog de makten. jag satt i ett skjul med evo o pratade en hel dag 2004 o jag måste säga att det var otroligt svårt att föreställa sig honom som president då. sen likadant med alvaro garcia linera. sjukt imponerande man. nu styr de. visst flyter intressekonflikterna upp o den parlamentariska makten visar sig plötsligt vara en väldigt liten del av makten o kanske rasar projektet samman, men det är ju ändå en närmast sanslös framflyttning av positionerna för bolivias indianer o progressiv medelklass. är övertygad om att vänstern skulle kunna ta makten även i colombia - om det inte vore för farc. att låtsas att ALLA problem beror på uribe är säkert skön tröst för många, men det blir för enkelt. eller: jag tycker det blir intellektuellt slappt att göra farc till en perifer problematik, när de uppenbart är en så central del i all dynamik här. vad gäller egna erfarenheter av möten med farc-representanter tror jag man ska vara försiktig med slutsatser. sendero luminosos ledare abimael guzman är så vitt jag vet av alla som träffat honom också en väldigt vänlig, charmig, bildad o teoretiskt imponerande man... well well granma, jag tror ärligt talat vi är överens om mkt mer än att colombia är komplicerat.
så har vi käre gamle erik svensson: hej hej, hur är det där i lundaskogen? så fint att du blir kompetent på att uttala dej om colombia genom o sitta o glo på svenska våren. jag kanske skulle knacka på hos grannen här o be henne säga nåt lite vad som helst om sverige - nåt om roxette, volvo o drottning silvia - o sen be henne göra en käck analys om våra svenska politiska trauman. tror du det skulle bli intressant läsning? o vad får dej att tro att dina icke-kunskaper är läsvärda men inte hennes? man behöver inte vara på en plats för att uttala sig om den, men man bör kunna något om den om man gör anspråk på andras uppmärksamhet. farc kan inte krossas militärt av samma skäl som koka-produktion inte kan det. fundera en stund så förstår du kanske. konspirationen om att uribe inte vill ha fred för att han är ondskan själv o egentligen tänder på att mörda journalister får du leka med nån annan. ang kontextualisering så menar jag förstås att en kontext, vanlig när kommunister pratar colombia, blir antiintellektuell när vissa fakta medvetet glöms bort o andra förstärks för att allt då passar bättre in i en politisk struktur man bestämt sig för gäller, oavsett hur världen förändras. ex på sånt finns gott om i svensk vänsterpress rapportering om colombia, tex i flamman eller mana. läs dem.
posted by magnus linton at 8:05 PM
7 Comments:
Eftersom jag fick det i särklass snorkigaste svaret, får jag väl nöja mig med ett tämligen innehållslöst nytt blogginlägg från Magnus Linton. Säg mig Magnus: varför är det så känsligt att få kritiska frågor från bl. a. mig? Se det som att du tvingas förbättra din argumentation istället, och förklara vad du menar.
Du får gärna knacka på hos den där colombianska grannfrun och be henne yttra sig om Sverige. Jag har ingen anledning att döma ut hennes åsikter om Sverige på förhand, lika lite som du har någon anledning att döma ut mina högst subjektiva åsikter om Colombia/FARC. Jag konstaterar att du inte tror att det går att krossa FARC, och kanske har du rätt. Jag tror snarare att det skulle gå, men till ett fruktansvärt pris. Precis som det går att skapa ett narkotikafritt samhälle, om man vill göra om samhället till en totalitär stat a la Nordkorea. Med andra ord: någonting som kostar mer än det svarar.
Sedan en liten upplysning: skog finns det inte gott om i Lund, tyvärr. Det skulle för mig som naturintresserad vara ett av de starkaste skälen att åka till Colombia och dess fantastiska regnskogar, faktiskt.
Väldigt intressant att följa diskussionerna! Kollar bloggen flera gånger om dagen, och läser så fort det kommer ett nytt inlägg. Efter att ha läst din blogg under ett par veckors tid så har det dykt upp några frågor;
• Vad är den allmänna uppfattningen bland befolkningen i Colombia ang. framtiden? Tror man fortfarande att Uribes hårdhänta tillvägagångssätt mott FARC är rätt väg att gå, eller börjar stödet att rubbas? Hur upplever man att den eknomiska situationen har utvecklats, mer pengar kvar i plånboken när månaden är slut?
• Vad är din personliga uppfattning ang. liberaliseringen? Tror du att ett liberalt Colombia där multinationella företag ges ökade möjligheter att gå in och bedriva verksamhet kan leda till ett bättre* samhälle?
• Hur skulle du bedöma säkerhetssituationen för privatpersoner kontra företagsrepresentanter? Speciellt intressant med ett dynamiskt perspektiv. Min uppfattning är att Uribes politik har lett till ett betydligare säkrare Colombia, speciellt i städerna, men är utvecklingen på väg att stagnera och kanske till och med reverseras?
Själv pluggar jag Industriell Ekonomi i Lund, och har inriktat mig mot utvecklingsekonomier. Har börjat intressera mig för regionen Sydamerika, och speciellt Colombia-Venezuela. Har tidigare jobbat i Väst-Afrika, och fascineras av hur fel det kan gå när stora företag går in och ska etablera sig lokalt.
*Med bättre menar jag minskade ekonomiska orättvisor, minskad fattigdom och säkrare för gemene man.
grymt intressant diksussion!
/a
Tack själv för intressanta svar.
Jag undrar dock: den parlamentariska vänstern i Colombia, hur stor är den och hur ser dess ambitioner ut i ett större sammanhang, t.ex. gällande samarbeten med ALBA- länderna osv.? Har man mest fullt upp inom det egna landet, eller har man hunnit knyta ett stabilt nät med andra progressiva krafter på kontinenten? Och i vilken utsträckning vill man göra det?
//Granma
marcus: uribes projekt är rätt obehagligt i den meningen att han gjort allt bättre för människor som i rent cynisk mening betyder nåt; de som röstar, har pengar, utbildning o tillgångar. om de får det bättre kommer också de som på nåt sätt lever i anslutning till dem (hemhjälper, taxichaufförer, städerskor, informell sektor, servitörer, etc) få det lite bättre o så säkrar han makten. vinner valen, vinner mediebilden. de som lever utanför dessa cirklar, dvs fattigt folk på landsbygden, tror jag inte har fått det bättre i nån generell mening (dock på vissa platser). ang stöd för hårda nypor mot farc är min bild att han har stort stöd för det, åtminstone i alla urbana miljöer (mkt små samhällen inkluderade).
ang liberal ekonomi så har utländska bolag redan fritt spelrum här o jag tror colombia med venezuelas o bolivias aktuella reformer kring olja o gas som modell skulle kunna se till att mkt mer stannade kvar i landet, men för det krävs en annan president. tror delar av den ökade tillväxten beror på att utländska företag kan agera här, men att det beror mer på ökad säkerhet än på liberala ekonomiska reformer.
vad gäller uribes säkerhetspolitik så är den nog på väg att, som du säger, reverseras. avmobiliseringsprocessen är ett allt mer uppenbart fiasko. "de nya väpnade grupperna" är den stora diskussionen här nu, dvs unga fattiga som återvänder till skydds- o yrkesmördarverksamhet för att det finns så mycket pengar i det (tack var de höga kokainpriserna). hela uribes projekt blir för var dag också mer uppenbart trängt av alla politiska skandaler o han ser i dag ut som en förlorare, vilket han inte gjort på länge. det enda som får honom att toppstiga i anseende är när chavez attackerar honom, vilket (ofta på goda grunder) sker med jämna mellanrum.
granma: polo democratico är än så länge ett extremt tydligt inrikespolitiskt projekt. colombia är ett land som har fullt upp med sig självt (nyhetssändningarna har knappt en enda utrikesnyhet) o det gäller för allt, även vänstern. tror inte det finns några djupare kontakter med andra av kontinentens röda krafter, men när uribe under krisen var i luven på correa o chavez var polon givetvis de enda som kritiserade colombia i den chockerande nationalism som då började bankas fram överallt (var som usa efter 11/9). alba är ju en marginell bytesring som jag inte tror polon funderat mkt på (långt kvar till presidentmakten). ska man gissa om nåt fält mellan chávez o lula så tror jag lucho garcón, senaste borgmästarn här (än så länge vänsterns mest sannolika presidentkandidat 2010), är en bra temperaturmätare; han är en gestalt som politiskt påminner väldigt mkt om lula o väldigt lite om chávez. min favorit är dock gustavo petro, men han påminner mest om bolivias vicepresident, vilket förstås inte kommer gå hem i stugorna.
erik: jag har sett träd runt lund, fin skog i bok om jag inte minns fel, fast vem vet - jag kanske var på syra. vilken var din kritiska fråga?
Tack för svaret, skall läsa och begrunda ikväll.
Magnus:
Min kritiska fråga var den om varför Uribe inte skulle kunna utrota FARC. Jag har fått ditt svar på denna, men jag undrade bara varför du verkade ta så illa upp att jag överhuvudtaget ställde den...
Jodå, bokskog är fint, det finns det runt Lund, men tror ändå inte att dessa skogar kan konkurrera med regnskogarna i Colombia...
Post a Comment
<< Home