Friday, June 06, 2008

usa i colombia

veckomagasinet cambio kom ut i dag med raka besked om att usa planerar bygga en militärbas i colombia o att högerregeringen med all sannolikhet inte har nåt att invända. bakgrunden är att rafael correa, ecuadors president, lovat stänga usa:s bas manta i ecuador o vita huset måste börja leta nya platser att ställa sina ramper för att behålla global kontroll när man nu förlorar ytterligare ett fortfäste efter panama. hur mkt vapen chávez kommer köpa om usa ställer sig direkt vid gränsen - ökenområdet la guajira, strax intill venezuela, är aktuellt - vågar man knappt tänka på. o vem skulle kunna klandra honom? nedan min krönika på tema usa:s förändrade relation till latinamerika som sändes i obs 23/5.

----

När USA:s presidentrace nu utkristalliseras vilar dom latinamerikanska kolumnisterna på hanen i fråga om attacker, reträtter och strategiska förflyttningar. Vad kommer egentligen hända i relationen till den allt kaxigare gamla bakgården efter skiftet i Vita huset? Mer eller mindre frihandel? Fler eller färre militärbaser? Mur eller inte mur mot Mexikos flyktingar? Öppna eller dolda interventioner? Eller kanske, för första gången i historien, inga såna alls? O så de gamla vanliga frågorna: Kuba? Kokainet? Oljan?

I colombianska magasinet Número frågar sig Clara Nieto om det nånsin går o reparera all skada George Bushs våldsamma maktmissbruk åstadkommit, en militär praktik småbönder i Anderna fått smaka på under den vällovliga rubriken ”kriget mot narkotikan”. Aningen mer optimistisk är den argentinske författaren Tomás Eloy Martínez, som i en krönika menar att USA:s fatala stöd till latinamerikanska massmördare genom åren inte så mycket berott på illvilja som på en skrämmande inkompetens. Det stora problemet, skriver han, är inte att kunskaperna om Latinamerika i USA:s maktcentra alltid varit begränsade, utan att de varit o är lika med noll.

Den Bush-era som nu avslutas i ett slags geopolitisk misär har ändå – trots allt – haft en uttalad Latinamerika-politik med fokus på tre teman; handel, migration o säkerhet. O när de nya kandidaterna nu allt mer desperat kämpar för seger i november håller de, enligt Andres Oppenheimer, kolumnist i flera tidningar, bland andra argentinska La Nación, på o spåra ur i populism i sin relation till grannen i Syd. Obama är emot frihandelsavtal med flera länder i Sydamerika för o inte skrämma bort dom inhemska blåställsrösterna, medan McCain snabbt övergav sin invandrarvänliga linje så fort han blev presidentkandidat, allt för o blidka de eskalerande latino-fientliga stämningarna i Nordamerika.

Båda är problematiska hållningar med tanke på att 41 miljoner latinamerikaner i dag bor i USA o så kallade hispanics sen länge är den största minoriteten, o en betydligt viktigare väljargrupp än afro- o asiatamerikaner. Över tre miljoner latinobarn, avkommor till papperslösa, bor i dag i USA o den kandidat som inte tar dessa familjers svåra situation på allvar i form av en kontrollerad men storskalig amnesti får, menar Oppenheimer, svårt o bli vald. Mellan 2003 o 2006 ökade antalet rasistiska brott mot latinos med 35 procent, o i dag är 65 procent av samtliga offer för etniskt motiverat våld i USA latinamerikaner.

Situationen är alarmerande o fick i veckan Jorge Bustamante, FN:s rapportör för migranters rättigheter, att jämföra förföljelsen av papperslösa i USA med nazitysklands brutalitet mot judar, en tillspetsning mexikanska La Jornada fann lite skruvad men ändå på sin plats. Modern amerikansk invandringspolitik, skriver tidningen, kör ingen till gaskamrar men är extremt cynisk i det att den varken har mänskliga rättigheter eller lagen som riktmärke, utan bara är en iskall regulator för USA:s ekonomiska behov av ett rättslöst trasproletariat.

Men, skriver Raúl Zibechi, redaktör på uruguayanska tidningen Brecha, i en av årets mest återpublicerade essäer, den stora nyordningen i relationen mellan USA o Latinamerika är strikt militär och under snabbt genomförande helt oberoende av valkampanjer, ballongfester o retoriskt fulländade tal om ”change”.

När Colombia – USA:s allierade i Latinamerika – i mars slog till mot Farc-gerillan på ecuadoriansk mark var det första gången på mycket länge som Washington gick till militär attack i regionen. Den colombianske högerpresidenten Alvaro Uribe, skriver Zibechi, har gjorts till Vita Husets främsta militära redskap i regionen i syfte att säkra att oljeflödet från Latinamerika inte styrs om till andra delar av världen. 1973 importerade USA 36 procent av sitt oljebehov, en siffra som nu stigit till 56 procent och i dag är Venezuela USA:s fjärde viktigaste oljekälla, Colombia den femte o tillsammans med Ecuador o Mexiko exporterar regionen betydligt mer olja till USA än Saudiarabien. Med radikaliseringen av regeringarna i Ecuador o Venezuela, parad med Vita husets upptagenhet på annat håll, har det ekonomiska och politiska greppet om regionen avsevärt försvagats, en strategisk storförlust som nu kompenseras militärt med en aldrig skådad satsning på Colombia som allierad krigsmaskin.

Raúl Zibechi ställer upp en lång räcka fakta till stöd för sin tes. Under förevändning om ”krig mot terrorism” o ”krig mot narkotika” har lojala Colombia bokstavligen fyllts till bredden med vapen, högteknologisk krigsmateriel och specialtränade insatsstyrkor. 2004 låg landet, enligt brasilianska tidningen Military Power Review, långt efter Brasilien, Argentina, Peru och Chile i militär styrka, men det är ett förhållande som drastiskt förändrats sen USA:s kongress fattat beslut om nu totalt 5 miljarder dollar i militärt stöd till Colombia. I år passerar landet Brasilien som vapenmakt, ett land som till ytan är sju gånger större och har fyra gånger så stor befolkning, o USA:s enda riktigt säkra allierade intar därmed platsen som Sydamerikas mäktigaste militärnation 2008. I dag är Colombia i vapen räknat starkare än sina två röda grannar tillsammans och i antal trupper är överläget jämfört med Venezuela nu 6:1, o med Ecuador 11:1.

Förvandlingen är, skriver Zibechi, remarkabel. Det är förvisso sant att det nya röda Latinamerika på många sätt frigjort sig ekonomiskt o politiskt från USA o att dom segersäkra demokraterna aviserat såväl en liberalisering av Kuba-politiken som en civilisering av latinamerikabiståndet, men den viktigaste pågående händelsen – menar Raúl Zibechi – är återjusteringen till ett känt maktförhållande; där olja finns, finns USA:s militära överläge.

1 Comments:

Anonymous atw said...

oroande!

7:16 PM  

Post a Comment

<< Home