Uribe á la Fujimori

En vecka har gått sen det colombianska valet o i dag konstaterar Maria Jimena Duzán, kolumnist i El Tiempo, att det här var första gången i landets moderna historia som en sittande president vägrar erkänna sin motståndares seger. Vänsterns jordskredsseger i Bogotá var den största motgången regeringen Uribe haft på länge, o presidentens vägran att tala med den nya borgmästaren beror bland annat på Uribes skam över att han själv fyllde urnorna med socialisternas valsedlar.

Jag har själv en mängd vänner som hade tänkt rösta blankt, men när Uribe dagarna före valet gjorde ett pinsamt försök att koppla ihop landets demokratiska vänster med den degenererade Farc-gerillan var det droppen som fick bägaren att rinna över för hundratusentals bogotanos o det gick i stället – till Uribes förtret – alla o la sin röst på vänstern. Bakgrunden är att när det i opinionstesterna stod klart att högerns borgmästarkandidat låg långt efter vänsterns ingrep Uribe, enligt många analytiker helt författningsvidrigt, i valkampanjen o uppmanade stadens invånare att ”inte rösta på kandidater som stöds av gerillan”. Han syftade på det faktum att en gerillero i en av Farcs mediekanaler uttryckt stöd för Samuel Moreno, vänstens kandidat. Uribes fatala försök att via guilt by association, eller med ett barns logik, smutsa ner Moreno (som om en mördares röst på Reinfeldt skulle göra Reinfeldt till mördare) straffades stenhårt av huvudstadens väljare o nu drivs rättsprocesser mot presidenten för hans, enligt landets ledande opinionsbildare (Daniel Samper), ”skandalösa men ej förvånande inblandning i valkampanjen”.

Ännu hårdare än Daniel Samper är alltså Maria Jimena Duzán och dagens krönika har rubriken ”Det fujimoriska med Uribe”. Hon undrar var de allt mer auktoritära dragen i Uribes styre (han håller just nu, precis som Hugo Chávez, på att laborera med det politiska systemet för att göra det möjligt att bli omvald för en tredje period, än så länge konstitutionsvidrigt) ska sluta o svarar själv att det förstås är svårt att veta. Men, lägger hon till, det slående är hur allt börjar påminna om Fujimoris ”långa år i Peru”. Alberto Fujimori vann sitt första återval på militära framgångar mot en avskydd gerilla (Sendero Luminoso) kombinerade med en stark ekonomisk återhämtning. Samma gäller för Uribe. Vid sitt andra återval var Fujimori snärjd av alla skandalerna kring hans högra hand, banditen o maffioson Vladimir Montesinos, o använde valet o sin politiska makt för att försöka dölja de avslöjade bedrägerierna. Alvaro Uribe, skriver Duzán, har tack o lov ingen Montesinos vid sin sida, men ”i stället har han 40 nära medarbetare, inklusive sin egen kusin Mario Uribe, som nu sitter fängslade för samröre med paramilitära terrorgrupper”.

Ju mer trängd Uribe blir av den parapolitiska skandalen (se tidigare inlägg) desto mer populistisk o personfixerad blir hans politiska projekt, o det går inte längre en dag utan att colombianerna får se sin president klappa skolbarn på huvudet och dela ut mat till fattiga, ”som vore han en Moder Teresa”. Fujimoris stora fall började när han inledde sin tredje mandatperiod o, förstår man att Duzán gissar, detsamma kan mycket väl hända med Uribe.