Segerns sötma
Hugo Chavez klara seger i Venezuela inleder ett nytt kapitel i den "Bolivarianska revolutionen". Kort efter valresultatet meddelats höll presidenten tal o förklarade att "i dag startar en ny era och en expansion av denna demokratiska revolution" samtidigt som han sa att "Venezuela är på tydlig väg mot socialism". Vad det är för sorts socialism är det som nu lär visa sig. Ingen, inte ens hans motkandidat i detta val, ifrågasätter längre värdet av de sociala program regeringen startat o den inkludering av de breda massorna i det politiska systemet som Chávez lyckats med, men inget av detta bär en specifikt röd färg o liknande reformer har gjorts tidigare i Latinamerika av presidenter med både höger- o vänsterprofil. Det socialistiska hos Chávez ligger än så länge mest i retoriken o den är inte så vacker; mkt Kuba, Jesus o vapen. Man kan hoppas - o det finns en del som tyder på det - att denna seger gav Hugo Chávez så gott självförtroende o insikt om sin faktiska makt att han nu på allvar börjar mogna o ser värdet av en seriös o stark opposition. Att han fattar att varje socialism som föraktar pluralism o flerpartisystem - de så kallat borgerliga värdena - för eller senare kollapsar. Inte nödvändigtsvis som maktappartat, men som demokratisk socialism. Här finns en bra karta av åsikter om Chávez o det är nåt nästan komiskt över hur Roger Noriega, central i Bushadministrationen 2001-2005, är ute o cyklar medan Margareta Lopez Maya, venezolansk historiker, sammanfattar ovanstående problematik o hopp på helt rätt sätt: "Chávez determination to reach power, to deepen democracy - giving Venezuelans full participation and social equality - is worthy of the highest praise. ... I see Chavez as a politician of the transition - as long as he keeps the process polarised, the country divided, we will not be able to achieve the new system we seek. But maybe Chavez will surprise me again and manage to transcend himself and become a statesman."
posted by magnus linton at 5:54 AM
15 Comments:
hej igen, ellinor statsvetaren här! tack för ditt svar och viljan att svara på några frågor från två smått förvirrade uppsatsskrivare=) är det okej om vi återkommer om någon vecka? har en del att förkovra oss i innan vi kan formulera kloka frågor. tack på förhand!
sure thing. hör av er.
Jag har en liten reflektion om Chavés, angående citatet av historikern du lyfter fram:
"I see Chavez as a politician of the transition - as long as he keeps the process polarised, the country divided, we will not be able to achieve the new system we seek."
Många verkar sympatiskt inställda till Chavéz, men ogillar hans provokativa och konfrontativa stil, t. ex. historikern ovan. Och visst kan det tyckas onödigt att kalla Bush "djävul" i FN och därmed polarisera världen. Och uppenbarligen väcker han heta känslor och splittrar Venezuela i en del som älskar honom och en del som hatar honom. Men är detta egentligen problemet?
Själv är jag väl miljöskadad av forskningsvärlden, men jag ser nästan ett egenvärde i provokationen, och det som retar upp försvarare av det bestående. De flesta nytänkare och visionärer väcker heta känslor, och ibland aggressivitet från dem som (med rätt eller orätt) känner sig hotade. Vill man ändra på Venezuela's groteskt orättvisa samhällssystem och lyfta de marginaliserade grupperna, fördjupa den "deltagande demokratin" och öka arbetarinflytandet över företagen, så måste man nog agera som Chavéz: beslutsamt och utan att vika sig för den kritik som man oundvikligen kommer att utsättas för.
Minns hur det var en gång i tiden när arbetarrörelsen i Sverige växte fram, och högern förfasade sig över dessa grova, obildade sällar, som snart skulle få makten över landet. Hur skulle dessa kunna ta ansvar för landet, eftersom de inte ägde någonting, och därmed inte visste vad det innebar att sköta ekonomi? Många av den tidiga arbetarrörelsens pionjärer som t. ex. August Palm var säkerligen inte några sofistikerade tänkare i alla lägen. Precis som Chavéz. Det har alltid funnits ett folkförakt gentemot de breda lagren från den klassiska högerns sida. Dessvärre finns det drag av samma förakt från vissa liberalers sida när de förfasar sig över den Chavéz, som nu i ett fritt, rättvist och demokratiskt val vunnit en brakseger med över 60 % av rösterna.
Varför är det så svårt att acceptera att befolkningen i ett enda av världens över 150 länder kan eftersträva en radikal samhällsomvandling? Varför har liberaler så svårt att acceptera att den liberala marknadsekonomin inte är historiens slutpunkt och det mest perfekta samhällssystem som någonsin skådats?
a) erik den här längden är, som jag sagt, inte ok. nästa inlägg max en tredjedel, ok?
b) för egen del har jag inga problem att acceptera radikala samhällsförändringar om jag verkligen trodde de var radikala. problemet med latinamerikas vänster - chávez liksom alla andra - är att den är ekonomiskt radikal men kulturellt konservativ (för plankonomi, mot abort). jag vet inte vad du menar med "en radikal samhällsomvandling" men själv har jag aldrig trott att ett samhälle som fortsätter att styras efter kristna värden någonsin kan bli särskilt radikalt. chavez är djupt kristen, liksom resten. med sådana världsbilder kommer de kommer aldrig komma i närheten av den radikalitet som tex råder i holland, hur mkt de än hatar usa o marknadsekonomi.
''Chávez liksom alla andra.''
Abort är hursomhelst lagligt på Kuba, och Castro är ju som bekant inte kristen.
Men resten av Latinamerikas vänster är alltså mot abort?
This comment has been removed by a blog administrator.
helt riktigt. castro har infört fri abort o är inte kristen - mkt bra. trist bara att han ägnat decennier åt att sätta homosexuella i arbetsläger. huh.
Kan man inte ifrågasätta var den verkligt omvälvande samhällsomvandlingen sker och vem det upprör när SVT fyra veckor i rad visar bilder på välnärda kineser och indier till skräckmusik? Allt i miljöns namn. Liberaler skräms av Latinamerikas vänstersväng, vänstern skräms av att asiaterna förbättrar sin levnads standard. Antiamerikansk retorik och löften om populistiska reformer var Indira Gandhi 30 år före Chavez med, även hon ansågs vara radikal av vänstern och provocerande av högern. Så det som händer i Venezuela är varken speciellt nytt och ärligt talat inte speciellt radikalt. Been there done that.
Jo, men min fråga kvarstår, är resten av Latinamerikas vänster/vänsterledare mot abort?
Undrar bara.
August:
Ja, i princip. Antingen uttalat emot eller så ignorerar de helt enkelt frågan.
Genusrelaterade frågor överhuvudtaget står inte så högt upp på agendan hos latinamerikas mainstreamvänster, tyvärr.
kan man lugnt säga. befrielseteologin, en speciell latinamerikansk korsning av marxism o katolicism, spelar stor roll i detta. ingen av de nya så kallat progressiva ledarna på kontinenten har vad jag vet - möjligen med undantag för uruguay, please upplys mig den som vet mer - lyft ett finger för att lätta på de grymma abortlagarna. faktiskt inte ens chiles bachelet som både är kvinna o läkare o borde ha god insikt i vilka helveten det skapar för tiotals miljoner unga kvinnor. kampen för fri abort är i latinamerika en i grunden liberal kamp. i min bok americanos finns ett kapitel om colombia där radikala människorättsaktivister nyss haft en fantastisk framgång. texten är skriven före deras seger. här en kortare version som gick i arena förra året.
Om Uruguay - de hade ju ett lagförslag om att avkriminalisera abort nyligen, men det blev inget av med det eftersom presidenten hotade att upplösa parlamentet om det skulle gå igenom. Om jag inte minns alldeles fel. Ett blogginlägg i serien "Latinamerika och aborterna" kommer om det inom kort, när jag har hunnit läsa på lite mer.
I ultrakonservativa Chile är det ju politiskt självmord att ens nämna abort, så jag gissar att Bachelet är mån om sin post. Hon har ju dock tangerat området litegrann och gjort det lättare att få tag på preventivmedel, dagen-efter-piller och sånt. Alltid något, men långt, långt ifrån tillräckligt.
Några förtydliganden:
1/Chavéz som person är egentligen inte intressant, eller ens huvudfrågan. Intressantare är de gräsrotsrörelser som agerar i bl. a. Venezuela men även Brasilien (t. ex. MST) eller Argentina, som syftar till att införa/stärka deltagande demokrati, öka andelen arbetarägda företag etc. Chavéz betydelse ligger snarast på det utrikespolitiska planet, samt att han utmanar USA:s hegemoni.
2/Till skillnad från Magnus Linton har jag inga problem med att människor är kristna, eller för den delen muslimer. Jag är själv ateist, och ogillar starkt påven och den katolska kyrkans konservativa politik. Men det hindrar inte att jag respekterar de kristna som driver föredömliga sociala projekt i bl. a. Latinamerika, och som är betydligt bättre och praktiskt agerande socialister än vänsterliberla fåtöljfilosofer och postmodernistiskt influerade intellektuella som bl. a. Magnus Linton, som mest pratar. Svenska Kyrkan och Socialistiska Partiet har t. ex. tillsammans med nätverket "Ingen människa är illegal" utfört ett föredömligt arbete tillsammans i kampen för flyktingamnesti. Mer samarbete mellan socialister och kristna, och mindre ateistisk eller religiös sekterism är den modell jag tror funkar bäst! Alla kristna är inte fanatiska abortmotståndare, om någon till äventyrs har fått för sig detta av att läsa Magnus Lintons skriverier.
please erik, låt inte ditt arbetarklasskomplex göra dej dum. jag begär inte att du ska läsa några postmoderna tänkare men du kan väl i alla fall sätta dej o fundera på vad det kan vara som gör att du utan vidare tror att alla är intresserad av just din åsikt om allt mellan himmel o jord.
Utmanar USA:s utrikespolitiska hegemoni är väl att ta i så det knakar. Han utmanar på sin höjd borgerliga ledarskribenter eftersom de som misstycker gärna använder Chavez som ett slagträ för att påvisa det ena och det andra utan att någonsin ha besökt landet eller ens vara förmögna att tala språket. Venezuela är betydligt mer beroende av att sälja sin olja till USA än vad USA är beroende av att köpa den från Venezuela, särskilt som Chavez bekostar sina socialaförbättringar med en olja som stigit kraftigt i värde. Utan olja, ingen Chavez. En verklig utmaning till USA:s utrikespolitiska hegemoni är när Kina knyter band i Afrika och för alldel även Venezuela i kampen om natur resurserna, men Venezuela är då knappast viktigare för den globala utvecklingen än Sudan. Venezuela har mig veterligen inte lyckats knyta några band med länder utanför Sydamerika som inte redan var på kant med den amerikanska regeringen, för andra länder så har Chavez inte något att erbjuda. I bästa fall kan han samla ett Sydamerika som för USA hamnar långt under både EU, Japan och övriga Asien vad det gäller betydelse.
Post a Comment
<< Home