Ecuadors andra
Alla som satt sin fot på en nattklubb i Ecuador eller Bolivia vet att scenen är patetisk: på dansgolvet vrider sig överklassens vita barn till passerad rock i försök att härma koder de tror gäller i Europa men som ingen europé sett till på decennier. När stället stänger brölar de ut i natten och in i sina stadsjeepar vid vilka det andra folket huttrat i timmar för att få serva med vindrutetvätt, tuggummi eller Marlboro. Sen skiljs världarna åt; indianerna till kåkstaden, de vita till villan. Nästa natt samma sak. År efter år.
Klyftan mellan indian och vit är Latinamerikas just nu hetaste fråga och inför söndagens val i Ecuador kör argentinska Clarin en intervju med ett understatement till rubrik: ”Ecuador är ett mycket rasistiskt samhälle”. Jo tack, inget snack. Men är indianernas erövring av parlamentet, som skett i Bolivia, den bästa vägen till en hållbar uppgörelse med strukturell rasism?
Inte självklart. Clarins intervjuobjekt – ekonomen Pablo Dávalos, aktiv i en av Ecuadors indianorganisationer – konstaterar att den som har ett indianskt namn eller utseende inte bara misshandlas socialt utan också har beskurna chanser att över huvud taget överleva: 90 procent av landets indianer lever i armod. Men partipolitiken – enda demokratiformen väst respekterar – har fungerat illa för Ecuadors ursprungsfolk och Dávalos är glad att många indianer denna gång vänder parlamentet ryggen och mobiliserar i andra fält. I Bolivia har förvisso en aymara lyckats bli president – men inte tagit makten. För den ligger, säger han utifrån sin professur i ekonomi, ”långt från parlamentet”.
Klyftan mellan indian och vit är Latinamerikas just nu hetaste fråga och inför söndagens val i Ecuador kör argentinska Clarin en intervju med ett understatement till rubrik: ”Ecuador är ett mycket rasistiskt samhälle”. Jo tack, inget snack. Men är indianernas erövring av parlamentet, som skett i Bolivia, den bästa vägen till en hållbar uppgörelse med strukturell rasism?
Inte självklart. Clarins intervjuobjekt – ekonomen Pablo Dávalos, aktiv i en av Ecuadors indianorganisationer – konstaterar att den som har ett indianskt namn eller utseende inte bara misshandlas socialt utan också har beskurna chanser att över huvud taget överleva: 90 procent av landets indianer lever i armod. Men partipolitiken – enda demokratiformen väst respekterar – har fungerat illa för Ecuadors ursprungsfolk och Dávalos är glad att många indianer denna gång vänder parlamentet ryggen och mobiliserar i andra fält. I Bolivia har förvisso en aymara lyckats bli president – men inte tagit makten. För den ligger, säger han utifrån sin professur i ekonomi, ”långt från parlamentet”.
posted by magnus linton at 5:22 PM
2 Comments:
Intressant fråga, det där gäller även väldigt många länder i Afrika, där relationen mellan vita/svarta (Zimbawe) och asiater/svarta (Uganda) sett ut på ett liknande sätt. Så hur gör man, om man inte vill begå samma misstag som i dessa länder? Om man nu konstaterat att makten inte finns i parlamentet, det enda sättet för väldigt små och ekonomiskt svaga länder att ge parlamentet makt är att i praktiken isolera sig från omvärlden.
man måste vara på båda ställen tror jag. det sorgliga är när en rörelse börjar tro att parlamenet är allt o glömmer resten. är lite på väg att hända i bolivia vilket skrämmer mig.
Post a Comment
<< Home