abort o knark

I senaste numret av det borgerliga colombianska veckomagasinet Semana görs en spaning över vad som kommer spela stor roll i det underbara men våldsdrabbade landet det närmaste året o om Carlos Gaviria, den demokratiska vänsterns man som var Alvaro Uribes motkandidat i förra valet vänstas komma tillbaka i nästa, skriver de: "Han kommer konsolidera en rörelse som blir väldigt stark och han kommer ha stora framgångar." Det låter, om Semana har nån koll, hoppingivande. För en tid sen sa jag på den här bloggen att jag intervjuade Gaviria för två år sen i samband med en bok jag skrev o då fann en frihetlig socialist man sällan möter i Sverige o att jag skulle lägga ut en råutskrift av samtalet. Här är det:


Hur ska du som abortförespråkare kunna bli president i detta så katolska land?

--- Situationen har ändrats radikalt. Det finns en idé – och möjligen är den fortfarande dominerande – om att moral har sitt ursprung i katolska kyrkan. Kyrkan har fortfarande har enorm makt här, och varje gång folk samlar sig för att ta ett steg framåt – det kan handla om dödshjälp, cellforskning, homorätt, abort eller något annat – så kommer en reaktion från de kristna. Så är det ju överallt. Visst har kyrkan fortfarande mycket makt, men det är en makt som håller på att rämna.

--- När jag började undervisa juridik för fyrtio år sedan var det fullständigt omöjligt att offentliggöra en åsikt om att man var för fri abort. Man blev förföljd. Så är det inte längre, och jag tror en viktig orsak är den nya konstitutionen från 1991. I den finns en rad viktiga saker fastslagna – om individens rätt till autonomi, om vad personlig utveckling betyder, om kyrkans separation från staten, religiös tolerans, vad ett pluralistiskt land egentligen är för något etc. Den uttrycker en mängd friheter. Den har fyllt en viktig pedagogisk funktion som revolutionerat folks medvetanden. Främst har den tvingat debatter att bli rationella. I dag kan man prata om tex abort med rationella argument, det gick inte för tio år sedan.

--- Men abortfrågan kommer inte vara central i min kampanj. Inte minst för att det finns andra problem här som är betydligt allvarligare, utan också för att det främst är en fråga för kongressen, inte presidenten. Klart att presidenten kan ta en rad initiativ i saken men den kommer inte dominera en presidentvalskampanj.

--- Jag tror inte på att gömma åsikter. Jag har varit för fri abort i 40 år och kommer inte låtsas som något annat i en kampanj. Jag tror på förnuft, på att det går att övertyga folk med goda argument.

Vilka är skälen till den värderingsförändring du pratar om?

--- Det har länge pågått en process av frigörelse från de religiösa dogmerna. En moderniseringsprocess om man så vill. Ett skäl är förstås att kyrkan själv gjort bort sig så grovt i en mängd skandaler och på så sätt demonterat sin egen makt. Dess trovärdighet i moralfrågor är inte stor längre, och människor har i dag inte samma villkorslösa relation till vad som sägs från Vatikanen som man hade förr. Men framför allt beror det på att en mängd sociala befrielserörelser på allvar slagit igenom i Colombia de senaste åren – kvinnorörelsen, gayrörelsen och indianrörelsen. De har upptäckt att de har väldigt mycket mer gemensamt med liknande rörelser i andra länder än med vissa skikt i det colombianska samhället och det internationella samarbetet har gett dem vingar. Jag tror sånt samarbete är viktigare för rörelser i Syd än i Nord.

Vilken är enligt dej den viktigaste kraften i denna ”moraliska utveckling”?

--- Givetvis finns många faktorer. Men jag tror globaliseringen är den viktigaste, inte den ekonomiska men den kulturella. Under de senaste 30 åren har Colombia – liksom många länder i Latinamerika – öppnat sig mot omvärlden på ett sätt som aldrig tidigare i historien. Många studenter gör i dag sina examensarbeten i Europa eller USA och kommer hem med helt andra värderingar. Tidigare var informationskonsumtion ett privilegium för en liten elit, så är det inte längre. Man kan tycka att det är småsaker, men det är det inte – det åstadkommer sakta men säkert väldigt stora förskjutningar i människors föreställningsvärldar.

Vem kvinnornas bästa vän – vänstern eller liberalerna?

--- Vänstern. Utan tvekan. Här måste man vara försiktig med orden; det colombianska liberala partiet är inte liberalt i någon egentlig mening. De frågor de driver och de värderingar de försvarar är rakt igenom kulturkonservativa. De står kyrkan mycket nära. Vad som kan kallas liberala hjärtefrågor har i det här landet drivits av vänstern.

--- Piedad Cordoba (feministisk radikal, min anm) är för var dag som går mer frustrerad i det liberala partiet och partiet är för var dag mer frustrerat av att ha henne där. Hon är ensam i det liberala partiet och jag tro hon snart kommer engagera sig i den demokratiska vänstern.

--- Jag tror vi är ganska nära, åtminstone en avkriminalisering i vissa fall. Varje gång det blir debatt tas ett kliv framåt. Riktningen är en. Allt är en tidsfråga. Konstitutionen 1991 är mycket modern och skiljer sig enormt från den förra, o det viktigaste inslaget är kanske författningsdomstolen. Varje gång saker kommer upp där blir det stora offentliga debatter. Den har en enormt stor opinionsbildande effekt. Och stegen som tas är mot modernisering. Alltid.

Kan du skissa den här historiska kontexten?

--- Den colombianska katolicismen är svårt efterbliven. Inom katolska kyrkan finns ju en mängd riktningar och krafter och alla är inte konservativa, men här i Colombia har kyrkan traditionellt stått mycket nära den ekonomiska och politiska eliten. Den har använt sin makt för att försvara en mängd privilegier som skapat och vidmakthållit orättvisor i landet. Den extrema positionen i abortfrågan är bara en. Av de reformdebatter som pågått inom katolicismen i världen har inga nått till Colombia.

--- Juridik har också en stor kraft när det gäller att ändra mentaliteter – inte minst när lagar tas bort. När förbud upphävs. Många förbjudna beteenden anses förkastliga inte för att människor har reflekterat över varför de är förbjudna utan bara för att de är det. Lagar blir dogmer. Det gäller inte bara för abort utan för tex – som jag också engagerat mig i – konsumtion av droger. Så länge det är förbjudet att konsumera droger har folk dåligt samvete kring det, men när förbudet hävs försvinner tabut och folk kan mer öppet börja reflektera över fenomenet – hade förbudet några goda skäl för sig? Är det praktiken eller förbudet som är problemet? Jag tror att väldigt många beteenden här betraktas som förbjudna bara för att de är förbjudna, men så fort förbudet försvinner uppstår ett klimat som är mycket friskare för att avgöra om förbudet var välmotiverat eller ej. När jag satt i högsta domstolen och föreslog en avkriminalisering av personligt innehav av marijuana och kokain blev det folkstorm. En total skandal. Jag fick inkvisitionen på mig. Sex år senare låter det helt annorlunda, och i dag skriver till och med El Tiempo (Colombias Dagens Nyheter, min anm) att den enda möjliga vägen för att komma till rätta med drogproblemen är vägen via legalisering. Till slut vinner alltid de förnuftiga argumenten. Så ser även frågan om abort ut, för fyrtio år sedan var det ett enormt brott mot den allmänna opinionen att vara för fri abort. Idag är det annorlunda. I morgon kan det vara en majoritetsuppfattning.

--- När det gäller aborter är det starkaste argumentet folkhälsan. Det är lagen – ingenting annat – som skyfflar ner massor av kvinnor till underjordiska förhållanden där de riskerar sina liv och många dör. Om allt det lyftes upp till ytan och de kunde utföras under kontrollerade och hygieniska former skulle massor av liv räddas. Likadant som med drogerna. Det är lagen och inget annat som avrättar människor.

Hur ser enligt dej kyrkans roll ut i politiken i den här frågan?

--- Den har spelat en mycket negativ roll. När klimatet mellan konservativa och liberaler hårdnade i det här landet – alltså det som är upprinnelsen till alla problem vi har i dag – kring 1948 (La Violencia) spelade kyrkan en avgörande roll. De spred idén om att liberalismen var livsfarlig och smittsam och därför nödvändig att förfölja – och det främsta skälet till det var ju att liberalerna var ateister. Det blodsbad som följde legitimerades av kyrkan – det vill säga morden på liberalerna – just av skälet att de var ateister, dvs livsfarliga. Sen med Frente Nacional lugnade sig kyrkan lite och sen började liberalerna allt mer likna de konservativa och det blev svårt att utmåla de liberala ledarna som ogudadktiga och livsfarliga. I dag är det nästan ingen skillnad. Visst finns en tradition inom katolicismen som spelat en annan roll – befrielseteologin – men den dominerande linjen har varit förfärlig.