Por favor, Bachelet!
I Chiles största tidning El Mercurio fanns i går en nyhet som var både glädjande o sorglig; president Bachelet har bestämt sig för o benhårt försvara kvinnors rätt till dagen-efter-piller. "Som president kommer jag aldrig stoppa huvudet i sanden som andra gjort för att inte se problemen", sa hon i samband med bekräftandet av en ny förordning som påbjuder staten att distribuera pillren – o genast blev hon verbalt misshandlad av kyrkans åldermän. De senare är ju – vilket är närmast sinnesförvirrat men inte desto mindre sant - inte bara emot aborträtt utan också preventivmedel.
Att Bachelet nu står med rak rygg mot reaktionärerna är förstås bra, men det faktum att denna heta diskussion bara gäller dagen-efter-piller visar hur generellt illa ställt det är i landet när det gäller kvinnors rätt till reproduktiv hälsa. Chile är tillsammans med El Salvador o Nicaragua ensamt på kontinenten om att ha ett absolut abortförbud (att avbryta en graviditet är aldrig tillåtet, inte ens efter våldtäkt eller för att rädda kvinnans liv) o med tanke på att Chile allt oftare aspirerar på platsen som ”Latinamerikas modernaste nation” är det givetvis en enorm pinsamhet. Dagen-efter-piller i all ära, men när Chile numera har en president som är såväl socialist o ateist som kvinna o läkare är det inget mindre än en skandal att det går så sakta framåt i abortfrågan. Skärpning. O det fort.
För andra latinamerikanska fram- o motgångar i ärendet kolla Vida Latinas skitbra blogg.
Att Bachelet nu står med rak rygg mot reaktionärerna är förstås bra, men det faktum att denna heta diskussion bara gäller dagen-efter-piller visar hur generellt illa ställt det är i landet när det gäller kvinnors rätt till reproduktiv hälsa. Chile är tillsammans med El Salvador o Nicaragua ensamt på kontinenten om att ha ett absolut abortförbud (att avbryta en graviditet är aldrig tillåtet, inte ens efter våldtäkt eller för att rädda kvinnans liv) o med tanke på att Chile allt oftare aspirerar på platsen som ”Latinamerikas modernaste nation” är det givetvis en enorm pinsamhet. Dagen-efter-piller i all ära, men när Chile numera har en president som är såväl socialist o ateist som kvinna o läkare är det inget mindre än en skandal att det går så sakta framåt i abortfrågan. Skärpning. O det fort.
För andra latinamerikanska fram- o motgångar i ärendet kolla Vida Latinas skitbra blogg.
posted by magnus linton at 6:31 AM
19 Comments:
Jo, trots att jag inte gillar svepande religionskritik så håller jag definitivt med om att det är ett framsteg när ett katolskt land som Chile väljer en kvinna, socialist och ateist till president, det ger hopp inför framtiden.
Vilket får mig att tänka lite på budskapet i "The God Delusion" av den kände evolutionsbiologen Richard Dawkins (som en gång skrev "The Selfish Gene"). Jag kan tycka att Dawkins ibland går för långt i sin religionskritik och blir dogmatisk i sin ateism men i ett har han en viktig poäng: ateister måste våga "komma ut ur garderoben" precis som homosexuella en gång gjorde för att bli erkända och accepterade av samhället. Säger någon att han/hon är kristen/jude/muslim/hindu/buddhist så möts man med respekt av de flesta. Men skulle någon drista sig till att säga att "jag är ateist" så betraktas personen ifråga som antingen sinnessjuk eller jämförs med barnamördare eller pedofiler i sin cyniska världsbild...Religionsfriheten inkluderar än så länge bara friheten att välja religion; inte frihet FRÅN religion.
Håller självklart med dig i sakfrågan men alla latinamerikanska politiker med överlevnadsinstinkt måste hantera denna fråga varsamt. Öppna upp för debatt och nya perspektiv etc. Att gå för hårt fram är att ge reaktionära krafter en genväg till makten.
Ateismen kan definieras som "frihet från religion" men den är samtidigt en sorts icke-tro, dvs. ateisten tror att Gud inte existerar.
Därmed är ateismen precis som alla andra livsåskningar en tro i form av en icke-tro. Ateisten befinner sig därmed heller inte på neutral mark (något en del tycks tro) i frågor om livets mening, universums existens, vilka vi är etc.
Oavsett vad vi tror gör vi alla anspråk på en livsåskning som vi tror är sann (annors vore det ju fullkomligt meningslöst att titulera sig om ateist, kristen, hindu osv.)
Angående Dawkins, hans religionskritik har en del poänger men också ett flertal svagheter.
Se exempelvis boken "Dawkins God - memes, genes and the meaning of life" av A. Mcgrath.
En sak som jag dock stör mig på med ateismen är att dess förespråkare
oftast inte lever som de lär.
Här har den amerikanske filosofen Richard Taylar har ett intressant resonemang som tydliggör min invändning:
Människor som menar att sinnena uppkommit utan någon bakomliggande orsak använder dem för att få information om världen omkring dem och anser den informationen vara sann. Men då begår de ett misstag. De utläser en mening ur det som de själva hävdar har uppkommit utan något syfte. Sinnen som uppkommit utan avsikt blir förmedlare av sanningar utanför dem själva.
Logiken i ateisternas försannhållande av sin egen livsåskning vilar tveklöst på en skakig grund.
Det beror antaligen på att ateister sällan löper hela linan ut när det gäller konsekvenserna av sin livsåskning. Värdeontologisk nihilism är ju inte så trevligt att lever efter konsekvent =). Eller?
elliv: visst handlar politik mkt om taktik o i en katolsk kontext gäller det att vara försiktig, men min erfarenhet är att många av de så kallat progressiva ledarna låter bli att ta opinionsbildartäten i frågan inte så mkt för att de är "taktiska" utan för att de helt enkelt är troende (i chavez fall handlar det om genuin tro o i lulas fall tror jag mest det är populism, här en krönika jag nyss gjorde i obs om bl a den religiösa populismen). de nya ledarna är - liksom hela den latinamerikanska vänstern - ekonomiskt radikala men kulturellt konservativa. ett undantag är carlos gaviria i colombia (låt oss hoppas han efterträder uribe) med vilken jag nyss la ut en intervju här.
Vi får se vad som händer på denna fronten i Venezuela, där frågan iallafall diskuteras öppet i parlamentet.
http://www.catholicnewsagency.com/new.php?n=4228
Jovisst handlar det lite om politisk överlevnadsinstinkt, men VARFÖR är makten i sig så viktig, om man inte använder den till att göra vettiga saker, till exempel legalisera abort?
Bra inlägg, Magnus! Och tack för länken...
erik: håller inte med om att det i norra europa inte går o kalla sig ateist med bibehållen respekt från samhället, i min värld (hemma) är det snarast kristna som inte vågar stå för sin tro av rädsla för att stämplas som idioter. här i latinamerika är världen emellertid rätt exakt helt omvänt, dvs precis så som du beskriver den.
daniel: håller med om att ateismen är en tro precis som andra o har därför alltid kallat mig agnostiker (mindre dogmatiskt), men resten av det du (taylar) säger hajar jag inte - varför skulle nåt som "uppkommit utan syfte" (vad som nu menas med det) inte kunna ha mening? jag bryr mig inte så mkt om ifall folk kallar sig religiösa eller ateister men jag bryr mig jävligt mycket om att miljontals människor (mest kvinnor) o djur torteras till döds varje år o jag har ännu inte hört ett enda förnuftigt (dvs sekulärt) skäl till att det skulle behöva vara så men tusentals oförnuftiga (dvs religiösa) försvar av den ordningen. det är det som äcklar mej.
Magnus:
Förtryck av kvinnor (eller människor överhuvudtaget) och djurplågeri/dålig behandling av djur är självklart fel (för mig innebär det dock inte att det är moraliskt fel att äta kött) och det är en hållning man kan ha på både sekulär och kristen grund.
Förnuftig kan man vara både som sekulär och kristen, men enskilda individer som inte tänker kommer tyvärr nog alltid finnas.
Jag tror dock det kan vara värt att påpeka att vissa känsliga frågor som t.ex. abort, dödshjälp och liknande inte bara handlar om "torrt förnuftstänkande". Det handlar också om moral, livssyn och människovärde. I sådana frågor måste det finnas utrymme för olika ställningstalanden tycker jag. Även om de mest extrema åt varje håll är bisarra.
Skulle också vilja påpeka att Jesus faktiskt var hyffsat radikal i den kultur han verkade inom. I Bibelns texter tycker jag det framgår ganska tydligt att han visade kvinnor kärlek, respekt och gav dem utrymme i motsats till de ledande skikten i det judiska samhället. I den patriakala kultur han verkade inom var detta radikalt även om det i vår tid och vår kultur såklart inte uppfattas som särskilt
uppseendeväckande.
Jag tror att Taylors poäng är lite det som framgår i din fråga, alltså varför skulle nåt som "uppkommit utan syfte" inte kunna ha mening?
Saker och ting kan givetvis ha en mening på det individuella planet. Människor tillskriver sådant en mening som vi tycker är viktigt, värdefullt osv.
Taylor syftar nog mer på det mer övergripande planet, dvs. att om människan "råkade bli till utan syfte" (dvs. det som ateisten tror) så finns det heller ingen övergripande mening med det som existerar. Dvs. den mening vi i så fall tillskriver något blir bara en konstruerad mening.
Själv tycker jag verkligheten talar ett helt annat språk - det finns massor med information som ter sig meningsfull. Exempelvis innehåller en människocell en digitalkodad databas som har ett större informationsinnehåll än alla de 30 banden av Encyklopaedia Britannica tillsammans. Det totala antalat celler i människokroppen är ungefär tusen miljarder.
Jag kan helt enkelt inte längre tro att all denna information blivit till utan att ett intelligent medvetandet haft en finger med i spelet (det vi brukar kalla Gud).
Sen finns det förstås sjukt många andra skäl till varför jag tror på Gud. Min erfarenhet av ateister är att deras Gudsbild ofta är sjukt negativ och ibland nästan hatisk. De ser Gud som någon sorts förtryckare som vill dem illa. Det är tragiskt eftersom det jag menar att det är precis tvärtom.
daniel: tycker inte taylor verkar särskilt skarp (fattar fortfarande inte varför nåt som ev tillkommit slumpmässigt måste sakna värde, låter mer som en besvärjelse från hans sida för att krysta fram ett gudsbevis) o det är just den bristande skärpan jag inte står ut med hos troende. du skriver att svåra frågor som abort handlar om så mkt mer än "torrt förnuftstänkande", nämligen "om moral, livssyn och människovärde" - men på vilket sätt hanterar du så viktiga frågor som moral o människovärde med något annat redskap än förnuftet? jag hatar inte gud (om det finns nåt sånt), men jag tycker en diskussion om etik blir totalt meningslös om den inte bygger på förnuftiga resonemang o kända fakta (det är varken torrt eller enkelt utan oerhört sofistikerat). din fascination för det fantastiska informationsinnehållet i en människocell gäller ju tex i nästan lika hög (i vissa fall kanske högre) grad för många djur o när du ska förklara för mig varför det är oproblematiskt att döda den senare men ett mkt grovt etiskt brott att döda den förra så måste du väl begripa att jag vill ha ett argument för det som bär på nåt analytiskt värde? hur står du ut med att bygga ett sånt svar på nåt annat än förnuft?
Daniel:
Det är bra att du kommer ut ur garderoben du också, och uppträder som en öppen försvarare av s. k. "Intelligent Design":
"Jag kan helt enkelt inte längre tro att all denna information blivit till utan att ett intelligent medvetandet haft en finger med i spelet (det vi brukar kalla Gud)."
Evolutionsteorin ger ju förklaringen till just detta, alltså hur biologisk komplexitet kan utvecklas genom en kombination av slumpmässiga mutationer och en deterministisk kraft som naturlig selektion (notera att detta inte är detsamma som att säga att det uppstått genom en "slump", eftersom selektionen inte är slumpmässig process, till skillnad från mutationer). Det står givevis var och en fritt till att istället tro på någon alternativ förklaring, t. ex. en medveten och personlig gud. Men själv tycker jag att bevisen för att evolutionen har skett, och att denna har orsakats av det naturliga urvalet är betydligt bättre.
Det torde t. ex. vara svårt för någon tänkande och kritisk människa att förneka att jordens ålder är c. a. 5 miljarder år, och att människan är närmast släkt med de stora människoaporna, att döma av fossil och DNA-sekvenslikheter. Den alternativa förklaringen, att människan har skapats för några tusen år sedan som en avbild av Gud har tämligen få bevis som stöd.
Erik Svensson:
Jag har inte så mycket problem med evolutionsteorin som kristen. Den förklarar först och främst HUR livet verkar ha uppstått, men absolut inte VARFÖR. Sen finns det förstås sådana som Richard Dawkins som hävdar att det "finns inget behov av att ställa varför-frågan, darwinismen har svaret". Men bara om man begränsar sig till att en naturalistisk förklaring är helt tillräckligt som förklaring till allt. Men det kan man inte veta, det är en hållning man väljer att tro på. Jag väljer att inte begränsa mitt sanningssökande till en naturalistisk världsbild eftersom jag inte tycker att det är en tillräckligt förutsättningslös och öppen inställning.
När vi läser skapelseberättelsen som en vetenskaplig mer eller mindre exakt beskrivning, läser vi den på ett sätt som Bibelns författare överhuvudtaget inte kunde föreställa sig eftersom den moderna vetenskapen överhuvudtaget inte existerade då. Då blir det problem, för då fastnar vi i ett limbo mellan den moderna vetenskapen och det antika judiska historieberättandet.
Jag tror helt enkelt inte att Bibelns skapelseberättelse måste tolkas bokstavligt, utan att den kan också tolkas mer bildligt, även om jag tror att den innehåller historiskt sanna beskrivningar också.
Jag skulle också vilja påpeka att det inte finns något som säger att Gud inte skulle kunna ha skapat livet genom att "låta naturen göra jobbet". Och även om Gud ingripit direkt övernaturligt när livet uppstod på jorden är det ju ändå helt omöjligt för naturvetenskapen att bevisa sådant eftersom det ligger utanför dess område.
Men detta är en jättefråga inom kristenheten och många kristna intar väldigt olika hållningar i förhållandet mellan neodarwinistisk evolutionsteori och synen på skapelsen.
Det finns en väldigt bra brittisk site: www.creationandevolution.co.uk som jag tror kan fungera som ögonöppnare även för icke-troende.
Jag är faktiskt inte så insatt i ID-teorin och kan inte uttala mig om den.
Magnus:
återkommer med svar snart.
Magnus:
Jag håller med dig om att en diskussion om etik blir meningslös om den inte bygger på förnuftiga resonemang och kända fakta.
Frågan blir då: Vad menar man med "förnuft"? Menar man en strikt "means-end-rationality"
(har jag för mig det heter), alltså en strikt deduktiv rationalitet där "förnuftigheten" ligger i det logiska förhållandet mellan premiss och slutsats; om man syftar på en sådan rationalitet, ja då finns det inget sätt att avgöra rationaliteten i t.ex. tron på Gud eller tron på mänskliga rättigheter. En sådan
rationalitet är alltför smal och impotent.
Men om rationaliteten också har med vår förmåga att bedöma rimligheten i premisserna, ja då ändras läget.
Men en sådan rationalitet är också svårare att "fånga" eller beskriva. Man kan känna igen den och använda sig av den, men det går kanske inte att övertyga någon annan, som gör en annan bedömning. Kan till exempel en stark intuitiv erfarenhet av att "Gud finns" gälla som ett gott skäl
att tro på Gud? För att räknas som ett "gott skäl", måste ett "gott skäl" för mig kunna presenteras så att det blir ett lika gott skäl för någon annan? Det här är minst sagt kniviga frågor. Och filosofer är oense.
Men allt fler filosofer anser att goda skäl är personrelativa dvs. något framstår som ett gott skäl
relativt till vad jag tror i övrigt och vad för erfarenheter jag har. Detta innebär inte att "goda
skäl" totalt relativiseras. I ljuset av ny information kan det som tidigare var ett gott skäl visa sig vara ett otillräckligt skäl. Det finns en underliggande rationalitet, men den är mycket svårfångad.
Jag förstår alltså "goda skäl" i en bred mening. Starka inutitioner skulle jag t.ex. räkna som goda skäl. T.ex. har jag en stark intuition att moralen är
objektiv. Jag tror inte detta på grund av några argument i teoretisk mening. Jag tror det därför att
hela mitt inre säger det. Jag kan sedan argumentera för den uppfattningen, t.ex. genom tankeexperiment, eller genom att sätta in den intuitionen i en större
kohererande världsbild.
Nu till frågan om djur och människor. Rent spontant finns det uppenbara skillnader mellan djur och människor. Det är visserligen en naturvetenskaplig sanning att nästan 99 % av människans gener är identiska med schimpansernas. Men av detta genetiska förhållande följer i princip ingenting vad gäller de andra vetenskaperna – samhällsvetenskaper och humanvetenskaper – eftersom människans psykiska och sociala värld till 99 % skiljer sig från schimpansernas värld.
Dessutom har jag svårt att se varför vi måste överföra principen om människans okränkbara värde och det moraliskt felaktiga i att döda människor även på djuren. Människovärdet gäller människan. Det finns inget som tvingar oss att applicera samma värde på djuren.
Vidare tror jag som kristen att människan är skapad till Guds avbild. Det är grunden för människans värde. I en kristen världsbild är Gud det enda som är värdefullt i sig själv.
Människan blir värdefull relativt Gud, dvs pga. sin likhet till Gud. Det är en likhet djuren inte har, och därför har de inte samma höga värde.
Då kanske du säger: ja men hur ska
jag som icke-religiös kunna tro på människans höga värde? Då skulle jag fråga: hur kan du tro på några
objektiva värden överhuvudtaget? En moralsyn som utgår från ett värdeneutralt universum kan inte grunda värde i något objektivt (och bestående). Moralen kommer till
syvende och sist bli relativiserad. Och med en sådan syn kan man fråga sig: varför skulle jag inte värdera
människan högre än djuren? Utan objektiv moral så är det svårt att komma med några objektiva
giltighetsanspråk, och då faller även djurrättskritiken.
Enda vägen blir då att försöka grunda moralen på medvetande eller förmåga att känna smärta/njutning.
Men varför skulle man acceptera ett moraliskt krav att bry sig om ANDRAS medvetanden/smärta eller njutning?
Varför inte bli en solipsistisk hedonistisk etisk egoist?
Med en sekulariserad livssyn är det svårt att hitta något ankare för moralen. Ett sådant sekulariserat "förnuft" kan inte utgör någon grund för moralen. Därför är det förnuftigare (i ordets bredare
mening) att inte vara sekularist. Bland annat därför att vi faktiskt har intuitioner som säger att
människor är mer värda än djur (det är därför en ateist kan vara med i amnesty och vara köttätare).
Man tror inte på människovärdet enbart utifrån sin världsbild, utan också utifrån en direkt intuitiv
moralisk erfarenhet av människans värde.
Sen är det givetvis sjukt svårt att förklara eller försöka beskriva vad denna intuition är.
sorry daniel men det här blir för korkat. du har alltså inget mer o komma med än att din "intuition" - "att
hela ditt inre" - säger dig saker? påven har som bekant en intuition som torterar kvinnor över hela världen o att legitimera den saken tycker jag är att ingå i en närmast fascistoid förnedring av hela mänskligheten. lust/smärta är ett väldigt bra moraliskt ankare. använd det.
Lust och smärta är självfallet relevant för etik. Men det är inte tillräckligt.
Ta människovärdet, har vi
rätt att kränka någras människovärde om det gynnar det stora flertalet? Vår moraliska intuition om mänskliga
rättigheter säger nej.
Eller ta frågan: vems njutning/smärtminimering bör JAG
sikta på i mina val? Allas eller bara min? Varför skulle jag välja så att jag maximerar alla människors
njutning (alt. minimerar allas lidande), om det innebär mindre njutning (mer lidande) FÖR MIG?
För att svara på den frågan måste du hänvisa till några moraliska principer som endast kan grundas i
intuitioner.
Kanske du säger: därför att andras
njutning/lidande bör vara lika mycket "värt" som din egen njutning/lidande. Men varför BÖR jag anse det? Svaret måste grundas i moraliska intuitioner.
Kanske du tolkar ordet intuitioner fel. Filosofer använder sig mycket av intutioner och många skulle
säga att det är den säkraste grunden vi har.
Intuitionismen när det gäller matematik säger t.ex. att vi vet att 2+2=4 därför att vi intuitivt "ser" att det är så. Intuition är alltså inte detsamma som en nyck, ett känslomässigt infall en "hunch", nej det är djupare än så. Det är djupt liggande övertygelser som upplevs som djupt vettiga eller goda av oss. Vi "ser" att det förhåller sig på ett visst sätt. Tankeexperminet är till för att sätta oss i kontakt
med våra intuitioner.
Här följer ett exempel:
Den frikopplade vagnen: En tågvagn har lossnat och rusar i stark nedförsbacke mot en "återvändsgränd".
Bakom "stoppklossen" ligger ett stort sjukhus medflera hundra personer. Vagnen kommer braka in i
sjukhuset och många kommer dö eller skadas. Detta vet du. Men det finns en möjlighet: du kan växla om spåret
så att vagnen hamnar i en annan "återvändsgränd" bakom vilken ett litet hus står med en familj på fyra
personer. Du råkar veta att familjen är hemma och du förstår att de kommer dö/skadas om du växlar om
vagnen. Vad bör du göra? Mångas moraliska intuition säger att man bör växla om. Varför? Jo för att vi bör välja så att lidandet minimeras.
Nästa exempel: Rum 312.
På rum 312 i sjukhuset ligger tre patienter som snart kommer dö om de inte får en matchande donator. Två njursjuka och en hjärtsjuk. Kalle som helt ovetandes kommer in i sjukhuset kidnappas och sövs ner. Man har scannat befolkningen och det visade sig att han var den perfekta donatorn för alla tre. Man tar ut Kalles två njurar och hjärta och räddar så tre människor. Kalle dör. Mångas moraliska intuition säger att man inte får göra så.
Varför? Valet innebar att en dog istället för tre. Ska vi inte välja så att vi minimerar lidandet?
I det senare exemplet upplever vi att våra intutioner inte rimmar med ett strikt utilitaristiskt
handlingssätt. I verkligeheten verkar det inte som att moral kan reduceras till kalkyler om lidande/njutning. Visst är lidande och njutning relevanta för våra
moraliska bedömningar. Men moral grundar sig på mer än så. Och jag har svårt att se vad detta "mer" skulle vara om det inte är intuitioner. Sedan tror jag att
det går att argumentera för dessa intutioner på olika sätt, men den argumentationen beror till stor del på vad man tror om världen och människan. Det beror på om
man tror att det finns en Gud och en objektiv mening med våra liv eller inte.
Kanske dags att runda av diskussionen här...
jag har en rätt stark intuition - om vi nu ska lägga förnuft o kalkyler åt sidan - att miljarder djur inte vill bli skjutna på löpande band som de blir i köttindustrin. har inte du en sån? o varför väljer du i så fall att förtränga den?
Att köttindustrin på många håll behandlar djuren på ett vidrigt sätt tycker jag är fel. Jag kan också se miljömässiga och hälsomässiga skäl till varför människan bör minska på sin köttkonsumtion.
Jag har dock ingen intuition som säger mig att det är fel att döda djur för att köttet ska kunna ätas av människor.
Däremot har jag en intuition som säger mig att det vore helt fel att döda människor för att äta dem.
det där är ett sätt o resonera som filosofin lämnade för några hundra år sen. på 1700-talet var det en helt accepterad intuition att afrikaner kunde handlas med för att de var bättre på o göra visst kroppsarbete än vita - jag ser inte varför den intuitionen är sämre än de du ev håller dej med.
Den enda skillnaden mellan dig och mig är att jag gör skillnad mellan djur och människor. Det gör inte du.
Det känns dock lite olustigt att du hellre kämpar för att dödandet av djuren skall upphöra samtidigt som du betraktar dödandet av människofoster före v.18 som närmast en mänsklig rättighet.
skillnaden är nog större än så d. jag gör givetvis skillnad på människor o djur - men inte utifrån tro utan från vetande. det finns ibland goda skäl att döda både djur o människor o jag tycker den som inte orkar bry sig om o hitta (förnuftiga) principer för NÄR det är finns skäl för det ena eller andra är intellektuellt torftig o politiskt reaktionär.
Post a Comment
<< Home