allra helst europé

var på tjurfäkting i söndags o skrev denna krönika som går i dagens dn.

grönt ljus

maria wetterstrand, sveriges bästa politiker, tar förnuftet till fånga o vill nu öppet (är säker på att hon i det tysta haft den övertygelsen i många år) slopa mp:s tokkrav om svenskt eu-utträde, o om partiet bara blir av med jämtlandsskäggen kommer det förstås snart vara mp:s officiella hållning. fint, man kan rösta grönt igen. lustig motivering bara; att "eu på allvar visat att man kan o vill göra något i klimatfrågan". klart eu kan o vill - om det fylls av progressiva krafter som mp. ifall smart folk som mw slutar o vilja lämna den enda starka globala aktör som kan sätta kraft bakom viktiga politiska krav så kan eu användas till vad som helst fantastiskt. skumt att det tagit så lång tid för många att fatta, inte minst de som kallar sig gröna.

stor stor stad

här kan man lyssna dagens obs-krönika.

nya led

sorry att allt är så sent på den här bloggen men gatojkarna i vårt kvarter klipper varje natt av kablarna till tel o webb som de sen säljer för några pesos för o köpa crack o vi blir utan kommunikationsmöjligheter. här krönikan om fidel (finns också på dagensarena.se):

----

BOGOTÁ. Att Kuba är ett döende system har länge stått klart för alla nyktra, nu även för Fidel. Gårdagens avhopp är givetvis en sorts insikt i – Castro är inte idiot – hur totalt förödande globaliseringen varit för statiska system som det kubanska. Kubanerna alfabetiserades en gång för alla på den tid då revolutionen ännu inte helt spårat ur och en sådan landvinning kan inte annulleras. Castros val att inför dem som tvingats leva i öns ideologiska mytologi kliva ner bland de dödliga är ett bra sätt att dels bättra på sitt eget eftermäle, dels rulla igång det ofrånkomliga; mötet med världen. Hade hans stab hållit kulisserna runt honom intakta så han fått dö som president hade allt sett oändligt mycket värre ut.

Fidels egen dotter Alina Fernández, i dag flykting i Miami, slog förvisso fast att nyheten är tom och kommer betyda absolut ingenting för de misshandlade kubanerna, och det är bara att hoppas hon har fel. Kubas förvandling från lovande revolution till gigantiskt fängelse gjordes möjlig av två ideologiska väggar som båda snart vittrat sönder – Vita Husets isoleringspolitik och kommunismen själv – och oavsett vem som efterträder är det ett faktum att gårdagens nyhet med all sannolikhet snabbar på tre akuta generationsskiften, av vilka bara ett utspelar sig på ön.

När den kubanska svartmarknaden för ett par år sen exploderade förklarade Fidel utvecklingen med moraliskt förfall och krävde förbud för de små privata verksamheter som tillåtits, medan yngre regeringsmedlemmar nyktert erkände att den svarta marknaden var ett resultat av för låga löner. Över 60 procent av dem som i dag sitter i det kubanska parlamentet är födda efter 1959 och två efterträdarkandidater – Carlos Lage och Felipe Perez Roque – är mer än två decennier yngre än bröderna Castro. Båda är beresta och har sett för mycket av världen för att förklara varubrist med bristande praktik i kommunistisk tillbedjan.

Om det kubanska ekonomiska systemet även med kommunistiska mått är världshistoriskt ineffektivt så gäller detsamma, i politiska termer, för den linje som förts av Washington. Alla diktaturer måste legitimeras och för Castro har blockaden – inget resande, ingen handel, inga diplomatiska förbindelser – varit det eviga levebrödet. USA:s hårda linje har under ett halvt sekel inte lett till några som helst politiska framsteg, tvärt om, och knappast förhindrat regimen från att skaffa resurser; i dag får Kuba lika stort stöd från Venezuela som Israel får av USA. När Barack Obama för ett halvår sen gjorde ett utspel om att åtminstone häva reseförbudet till Kuba var det bara ett litet tecken på den öppning som, paradoxalt nog, börjar bli brett representerad i det som en gång var den rabiata kubanska Miami-högern. Viktigaste frågan att börja med – lätta på reseförbudet – var för tio år sen tabu i det lägret. Så ej längre. I dag är Floridas kubaner inte bara i mycket högre utsträckning demokrater i stället för republikaner utan också aktivt för ”den reform som sen kommer lösa upp hela Kuba-politiken” – hävt reseförbud.

Men om Castros successiva bortgång katalyserar nya vindar på Kuba och i USA så är kanske den viktigaste förändringen mer global. Inte bara i Latinamerikas utan i hela världens vänster har Castro – mycket tack vare just blockaden – förblindat den vänster som inte klarat att lägga kommunismen i graven. Sorgligaste exemplet kom 2006 när Ignacio Ramonet, chefredaktör för inflytelserika vänstermagasinet Le Monde Diplomatique, gav ut sin intervjubaserade Castro-biografi och hade en unik chans att med den kubanska erfarenheten som fond diskutera framtiden. Men nej. Vördnaden för Den Store Revolutionären blev i stället bottenlöst pinsam och inget nytt blev sagt. I Sydamerika – hur skruvat det än låter i ett europeiskt perspektiv – har Kuba fortfarande ett enormt symbolvärde och ibland talar i övrigt friska demokrater om Kuba som en ”modell”. Det är givetvis helt irrationellt och ska ses i en närmast religiös kontext, men är likväl förödande för en global vänster eftersom det innebär öppet mål för den höger som i bunt vill avrätta alla växande progressiva krafter i Latinamerika.

Som den auktoritära vänsterns sista megaikon är Fidel med gårdagens nyhet inte borta, men degraderad. Händelsen öppnar en historisk möjlighet och vinner Obama skulle det innebära ett fantastiskt generationsskifte. I alla led.

fint fidel

castro hoppar. fint. min kommentar kommer pa dagens arena i morn.

latinoläsa

har fått ett par mejl med frågor om lästips från folk som ska resa till latinamerika. här några förslag sorterade på språk (tar bara med sånt som har ett kontinentalt perspektiv, du som ska till ett speciellt land kan ju kommentera o fråga mer specifikt):

engelska:
# michael reid. forgotten continent (yale). helt ny o skriven av the economists man i latinamerika. argumenterar för de så kallat "icke-populistiska" lösningarna gentemot chavez, morales, correas o ortegas projekt. menar att de stora vinnarna på kontinenten är de som flyttat till storstäderna o att limas och sao paulos arbetarklasser kommer vara betydligt gladare än caracas om tio år.
# vijay prashad (red). dispatches from latinamerica - on the frontlines against neoliberalism (south end press). antologi med många av de marxistiska intellektuella - emir sader, raul zibechi, sue branford, etc - som på senare tid varit engagerade i laatinamerikas nya vänster. bra som motvikt till reid.
# sylvia chant. gender in latin america (lab). lysande genomgång av genusproblematik i latinamerikansk kontext. insiktsfullt om machismo, madonnakult, abort, prostitution, katolsk maskulinitet, moderskapsideal, etc.
# jorge castaneda. utopia unarmed - the latin american left after the cold war (vintage). kom redan 1993 men ger en djup o mkt bra bakgrund till det latinamerika vi ser i dag, dessutom underbart berättad.

svenska:
# jon lee anderson. che guevara (leopard). den bästa politiska journalistik som någonsin skrivits o handlar inte bara om ches fantastiska öde utan också till stor del om latinamerika, dess historia, problem o politik. finns i pocket. ett måste.
# kalle holmqvist. den nya världen (murbruk). helt ny liten reportagebok om venezuela, bolivia o chile o "det nya latinamerika". har inte hunnit läsa än o gissar den är helt okritiskt hyllande av morales o chavez o förutsägbart sågande av chiles socialdemokrati (holmqvists förra bok om venezuela var lite trög på det sättet), men är säkert mkt läsvärd som motvikt till allt tokigt som skrivs om "populismen" på svenska högerns ledarsidor.
# john charles chasten. latinamerikas historia (historiska media). lättkonsumerad historiebok. översatt från engelska. finns dessvärre ej i pocket.

spanska:
# rafael osíos cabrices. el horizonte encendido (debate). reportage från många delar av kontinenten av ung venezolansk journalist.
# josé seoane (red). movimientos sociales y conflicto en america latina (clacso). sida-stödd antologi om olika folkrörelsers mer eller mindre framgångsrika organisationsförsök de senaste decenniet. akademisk, men intressant.
# susana checa (red). realidades y coyunturas del aborto (paidos). få saker är så upplysande om latinamerika som att följa abortfrågans utveckling över kontinenten. bidrag från feministisk kamp i olika länder kring en fråga som är viktigare än alla andra. dock svår att få tag på i sverige, gissar jag.

o så lite specifikt om mitt älskade colombia för jag ser att david öhnell är på väg hit:

# steven dudley. walking ghosts - murder and guerilla politics in colombia (routledge). ett nytt o bra försök o förklara varför det vackraste av latinamerikas länder också blev det blodigaste.
# mark bowden. killing pablo (penguin). bowden är en av många latinamerikaintresserade gringo-författare som skriver som en gud. mordet på pablo escobar, "the worlds greatest oulaw", är en gastkramande historia.
# alfredo rangel (red). el poder paramilitar (planeta). bara en av tiotals böcker som kommit det senaste året om det paramilitära fenomenet i colombia. har inte hunnit läsa mer än ett kapitel. mkt bra.
# alfredo molano. the dispossessed (haymarket). alfredo molano är colombias bästa skildrare av det egna landet o dess brutala motsättningar. denna bok är en upptagning av vittnesmål från några av landets nu 3,8 miljoner interflyktingar - colombias största trauma. en av flera av hans böcker som finns på engelska.
# fredrik jansson (red). colombia - möten med landet, folket och konflikten (murbruk). helt ny antologi med korta texter, snarast artiklar, av colombiaintresserade svenskar. samlar allt från stalinistiska farc-hyllningar till kristna riksdagsledamöters fromma förhoppningar. lite pinsam vänsteristisk slagsida, o en salig blandning av allt möjligt som legat i skrivbordslådor - men samtidigt en mkt välkommen bok.

resa lätt är svårt

fick just följande mejl. svar nedan.
----
Tja Magnus.

Jag och en polare ska efter en del spanskastudier resa runt i Sydamerika i höst i ungefär ett halvår.

Det är några grejer jag undrar (kommer säkert fråga mer senare):

1. Är det lätt att åka tåg/buss från Ecuador till Peru och vidare till Bolivia?

2. Är det dyrt att leva i Venezuela? Deras valuta borde väl vara ganska dyr med tanke på oljan?

3. När jag var på Kuba förra sommaren var det första gången jag besökte ''tredje världen'' och i början agerade man ju som en riktig noob. En sak som jag dock aldrig riktigt ''lärde'' mig var hur man skulle förhålla sig till tiggeri och det faktum att man själv har asmycket pengar medan de flesta kubaner har det ganska knapert. Det kändes ju riktigt obehagligt att springa runt och ge ut allmosor, men samtidigt gjorde jag ju det själv ofta dricksvägen i hopp om att det skulle vara ett mer ''kamouflerat'' sätt att ''hjälpa till'' lite. När jag intervjuade/hade längre samtal med folk på ex ngn bar bjöd man ju på en drink och dylikt, men när det uppstod andra situationer var det ofta svårt att veta hur man skulle förhålla sig... Hur förhåller du dig till allt detta?

Bara en sådan grej som att köpa ngt till en familj man bott hos tycker jag kan kännas lite smått obehagligt även om jag gör't själv... Man känner sig ju hela tiden som en pajas, hur man än gör.

Hoppas du hajar vad jag menar. Inser själv att frågan kanske är lite korkad men wtf. Vill gärna höra din ''åsikt'' i ämnet. Känner verkligen att det är svårt att veta hur man ska förhålla sig (antar att det är olika i olika länder också?).

/August ''nybörjarn'' Torngren Wartin
----
hej august. yep, är svårt att vara de facto-rik i den fattiga världen, särskilt på kuba. här ett par korta svar:
1) har aldrig åkt ecuador till bolivia över peru men är helt övertygad om att det inte är några problem. peru är ett extrem väl utvecklat turistland o bussnätet är välfungerande i alla latinamerikanska länder.
2) venezuela är mkt billigt just nu. tänk dock på följande: eftersom chavez har fryst växelkursen o inflationen skenar så måste du växla svart - alla gör det - för att inte förlora gigantiska summor. bankkursen är helt artificiell, när jag var där senast fick vi dubbelt så mkt för våra colombianska pesos på gatan. bankomater funkar inte heller längre för utlänningar i venezuela så du måste ta med dej en jävla massa dollar eller euro om ni ska vara där länge. helt sjukt detta, men när det gäller finansiella funktioner är landet på väg i graven.
3) tiggeri är svårt o ha en klar linje inför. jag försöker låta bli att bara passivt ge bort pengar men i stället köpa så mkt som möjligt i den lägre skalan av ekonomin, dvs informella sektorn; dricka juice i gatustånd, putsa skorna då o då, köpa tidning av kvinnorna på gathörnen i stället för på snabbköpet, inte tvätta kläder själv utan lämna till nån som vill tjäna pengar på det, ofta köpa godis o nötter tuggummi o annat som jag faktiskt VILL ha när sånt erbjuds (vilket det ju gör hela tiden), ge normal dricks (inte tokmycket) om nån ger mig nån service jag faktiskt har nytta av, etc. de gånger jag hyrt bil har jag tex alltid tackat ja till den tvätt som ofta erbjuds av gatugrabbar. här i bogota konsumerar vi massor av ved till vår öppna spis (bor kallt) o då köper vi alltid av en halvt utslagen man som numera har en rätt stadig inkomst på sin vedförsäljning på bara mej o min tjej. allt detta gäller förstås inte på kuba där den sortens försök att överleva är förbjudna, men i övriga latinamerika försöker jag förhålla mig så. tiggeri är förnedrande för alla inblandade o en praktik man gärna vill undvika att underhålla, men ibland kan man ju inte låta bli. generellt brukar jag mer försöka stödja sånt som ser ut att ha nån sorts långsiktighet o kvinnor mer än män då jag lever i den kanske sexistiska föreställningen att de är mer ansvarsfulla o att pengar de får oftare går till barn o skolböcker o mat medan mäns pengar mer tenderar gå till sprit o droger.

well august, detta i alla hast. hoppas det blir en grym resa. en fråga bara: du frågan om venezuela, ecuador, peru o bolivia. ser ut som ni hoppar över den givnaste pärlan på den andinska strängen - colombia. är det så? mkt sorgligt i så fall, men kanske begripligt om ni fortfarande är svaga i spanskan. colombia är en dröm jämfört med de andra länderna.

tevetrams

som väntat blev det olidligt o se på colombianska tevenyheter efter den stora marschen i måndags. i stället för seriös rapportering om en mycket viktig händelse som verkligen förtjänade värdig bevakning satte sig alla kanaler i presidentens knä o tevetittarna fick sitta o sjunga nationalsången tillsammans med stämningsfulla bilder från alla "fredsälskare som fyllde gatorna" mitt under bästa nyhetssändningstid. rena venezuelanivån.

har ju varit lite frånvarande här på sistone o inte heller hunnit uppdatera hemsidan men nu har jag i alla fall lagt in en del texter som inte fanns där tidigare. in kejs det intresserar ligger där nu: Biobränslemord (OBS 080125), Banankrig (DN 071227), Vänstervågen närmar sig Colombia (Frihet 8/07), Kvinnorna som trotsar våldet (DN 071119). är kallt i bogota i dag o nu återgår jag till läsning av francisco goldmans bok "the art of political murder" nu. recension kommer snart i dn.

bogota vs farc

har just kommit hem från vad som lär bokföras som största demonstrationen i colombias historia: "nej till farc". var ett intressant evenemang o även om detta utan tvekan var medelklassens dag råder ingen tvekan om att farc - leninistiska gerilla som för länge sen förlorat sin kompass - inte har nåt stöd i det här landet. i alla fall inte i städerna, o det är ju där nästan alla bor numera. när kokainet kom in i bilden degenererade alla institutioner här, inte bara farc utan även näringsliv o stat, o därför har demonstrationen föregåtts av en stor debatt om huruvuda vänstermänniskor borde delta eller ej - det är ju inte farc, lyder resonemanget, utan de paramilitära grupperna (många i sofistikerat samarbete med militär o polis) som står för de allra flesta politiska mord (ca 70 procent) i colombia. det nya socialdemokratiska partiet PDA - till de mer intressanta i colombia hör att landet nu fått en stark demokratisk vänster - har osäkert velat inför demon o var länge skeptiska till marscherande eftersom hela evenemanget fått en air av stöd till högerregeringen, dvs den så kallade "uribismon" vars många företrädare nu sitter fängslade för samröre med de illegala högergrupperna. löjliga invändningar, tyckte många ledarskribenter o antydde att PDA nu visar att de aldrig kommer göra några stora succéer vid valurnorna framöver eftersom de inte fattar hur djupt hatet är mot farc i alla skikt i det colombianska samhället, arbetarklassen inräknad. inte så löjliga invändningar skulle jag säga med tanke på hur massprotester i latinamerika alltid utnyttjas av den för tillfället sittande statsapparaten. i venezuela är det fullständigt patetiskt o se chavez kommendera ut befolkningen i ett eller annat ärende o sen utnyttja folkmassorna i ett tydligt eget politiskt syfte men det tragiska - men mindre omskrivna - är att samma sak gäller här. i kväll kommer alla nyhetskanaler, presidenten, näringslivet, etc använda de makalösa folkmassorna - ja, det var verkligen imponerande - för sina egna snäva syften. göra billig politik av alltihop. farc förtjänar verkligen ett riktigt massivt fuck you, men bara i minnet av att det vedervärdiga våld de arbetar med fortfarande är en västanfläkt i jämförelse med andra sidan.

sorry sorry

händer som du ser absolutamente nada på denna blogg just nu men det beror på att jag sitter med en massa dödlinjer hängande över mig o inte hinner mer än o försöka ta hand om dem. stor demo här i morn som det säkert blir en massa skrivet om, tyvärr inte så mkt från min sida är jag rädd. ska ner o titta dock.