Chavez o framtiden

När det blir dags för val i Venezuela samlas reportar från hela världen o de som är intresserade av att få en balanserad bild av fenomenet Chávez brukar göra en intervju med sossen Teodoro Petkoff (TP), redaktör för tidningen Tal Cual o en av landets mest kända intellektuella. Jag träffade honom själv för sex år sen för o få ett bättre grepp om Chávez inför en bilaga jag skrev om den venezolanska revolutionen till tidningen Arbetaren. Det var skoj, o upplysande. Idag kör argentinska El Clarin en intervju med honom inför söndagens val o eftersom svensk venezuelabevakning brukar vara stereotyp tar jag här risken att stämmas för upphovsrättsbrott o gör en snabböversättning av stora delar av den. Reportern är Telma Luzzani (TL) o bakgrunden är alltså att Chávez suttit sen 1998, blivit ett nytt hopp för en global vänster o med all sannolikhet väljs om på söndag. Försök läsa allt som ett sorts gigacitat så kanske El Clarin är snälla;-). I eder tjänst./m

TL: Regeringen säger att Venezuela är på väg mot en "deltagande demokrati" och oppositionen säger att landet är på väg mot "castrokommunism" - vem har rätt?

TP: Ingen kan förneka att här pågår en process mot folklig empowerment. En rad viktiga former för folkligt organiserat deltagande har skapats o några av dessa har redan institutionaliserats, som grannskapsråden och kooperativen. Men det handlar bara om beslutsformer på lokal nivå och de löper en klar risk att sluta som kanaler för att realisera regeringspartiets vilja. Venezuela har en lång sådan politisk tradition och Chávez parti, Den Femte Republiken (MVR), är bara ännu ett exempel i denna. Det finns alltså en intressant motsägelse mellan partiet och de sociala rörelserna, eftersom MVR envisas med att påtvinga andra sina ledare och sin politik.

TL: Chávez säger att han håller på att skapa en nytt koncept för utbildning och sjukvård - stämmer det?

TP: Ja, det stämmer och det skapar en väldig oro här. Till exempel används nu utbildningsväsendet som ett ideologiskt instrument för att lära eleverna något man kallar "den bolivarianska revolutionens värden", men det har visat sig att dessa så kallade värden ännu återstår att definiera. Regeringen är så inneffektiv så de 130 000 lärare som ska lära ut dessa "värden" ännu inte har utbildats i dess innehåll så de undervisar bara samma sak de alltid undervisat.

TL: Men så har väl alla stater gjort. En borgerlig demokrati formar ju också eleverna med rad borgerliga "värden".

TP: Visst, men ni i Argentina har till exempel en mångfald i tänkandet trots att allt sorterar under ett utbildningsväsende. I de borgerliga demokratierna är det så, men här finns en ambition att skapa ett enhetligt tänkande - som i Sovjet eller på Kuba. Jag föredrar ett system med fria lärare i stället för ett där det slås fast att Hugo Chávez och den bolivarianska revolutionen är de venezolanska medborgarnas centrum.

TL: Kan det gå våldsamt till på söndag?

TP: Det hoppas jag inte.

TL: Många talar om att det finns mycket vapen i omlopp.

TP: Absolut, det här landet har fler vapen per tusen invånare än något annat land i Latinamerika.

TL: Skulle du definiera Chávez regering som en vänsterregering?

TP: Det är svårt att göra en bestämd definition. Hans retorik är en sorts blandning av nattstånden stalinism och fascism. I hans sätt att regera finns klara drag av fascism, som vålds- och hjältekulten. I Chávez marginal har det skapats en ny sorts höger; "la boliburguesia", den bolivairianska klassen, som i dag lever på korruption i den växande byråkratin. De summor som omsätts i handeln med olja är miljardstora, liksom i handeln med vapenutrustning och de olika statliga kontrakt som skrivs. Det vill säga klassiska problem för oljestater. Man måste komma ihåg att i vår centralbank och i olika fonder finns en större dollarreserv än i hela övriga Latinamerika tillsammans.

Chavez forever?

Hugo Chávez tycks inte ha några problem att än en gång vinna ett val. Enligt alla mätningar är Venezuelas hopplösa oppostition akterseglad igen, även om den skärpt till sig. Det senare är verkligen välkommet för Chávez har lovat att om han vinner på söndag så blir det snart en folkomröstning som om han vinner den - Chávez brukar vinna folkomröstningar - ger honom möjlighet att sitta kvar till 2021. Huh. Den bästa bok om Chávez av alla som kommit det senaste året är Cristina Marcano och Alberto Barrera biografi "Hugo Chávez Sin Uniforme". Ger mycket bra bakgrund till tragedin Venezuela o hur Chávez kunnat få sånt grepp om landet. Recenserade den i P1:s Obs i somras. Läs här.

konflikt lördag

puh. äntligen klar med mitt o kajsas radiorep om argentinas arbetarockuperade företag. vacker men komplicerad historia som om inget skumt händer kommer i konflikt nu på lördag. lustigt med radio, man blir liksom offer för de bra prator man lyckats få på upptagningen o måste hålla sig till dem så själva storyn ibland blir lite lidande. synd, men i guess det är så det är med radio. mer känsla, mindre teori. vill göra mer radio men inser att det skrivna är oslagbart för maximal precision.

En till

Så står det klart att den latinamerikanska vänstervågern rullar vidare: i natt segrade Rafael Correa, en 43-årig vän till Hugo Chávez, i indianlandet Ecuador. Vad det konkret betyder är långt ifrån klart för Correa är helt ny på den politiska scenen. Hans motståndare har - det är numera rutin i den desperata högern - kallat honom "kommunist" o "extremist" men Argentinas största tidning El Clarin tar det nu på morgonen lugnare; Correa är en medelklassgrabb som vaknade politiskt genom volontärarbete bland landets förtryckta indianer. Hans seger, o avsett vem han visar sig vara, provocerades fram efter att så mycket inkompetens, både från vänster o höger, trängts i parlamentet på sistone o präglats av en ekonomisk elit o en korrumperad vänster som bara rört sig längre o längre "bort från vad landets folk behöver". Correa har lovat att inte skriva på ett så kallat TLC, frihandelsavtal med USA, o inte heller förnya det kontrakt som låter Washington använda militärbasen Manta. Själv säger Correa att han ideologiskt o i konkret politik står mkt närmare Brasiliens Lula, Uruguays Tabaré Vazquez o Chiles Bachelet än Venezuelas Chávez. Han är med andra ord, om han får etikettera själv, en oprövad sosse snarare än en revolutionär.

El Pais har en bra artikel (på spanska) här. BBC en på engelska här.

Rojas fantasier

I P1:s Konflikt sändes 11/11 ett bra program om utvecklingen i Latinamerika o man måste verkligen säga att Mauricio Rojas nuförtiden inte gör mkt mer än stärker sin roll som svensk politiks mest ryggradslösa djur. Tanka ner här. I världen är Latinamerika i dag mer marginaliserat än någonsin sa Rojas o det kan man kanske hålla med om om man blundar med ett öga, men Rojas fick aldrig frågan om varför det är så, det vill säga vilken sorts politik det är som lett till detta elände o marginalisering. Svaret är ju att det är precis den stenhårda marknadsliberalism han själv som boss på Timbro förespråkat en total globalisering av. I Joseph Stiglitz två böcker Globaliseringen och dess kritiker och Making globalization work kan man läsa om varför nyliberalismen slog så snett i just Latinamerika. Mkt klargörande. Fast när denna yra påbörjades var Rojas revoultionär marxist o jag vet inte om det var hans skam över sin roll som revolutionär eller nyliberal som gjorde att han så nogsamt undvek ämnet i radion. Hur som använde jag tokerierna i en debatt med Nathan Sachar i Expressen. Läs här. Det är en slö men allt vanligare analys att framställa det nya Latinamerika som en plats med "två sorters vänster" som är helt väsensskilda - representerade av Chávez å en sidan o Lula å den andra (tror jag skrivit om detta tidigare) - o saknar beröringspunkter. Alla som finns här i Latinamerika får varje dag läsa motsatsen i tidningarna, till exempel i dagens Pagina 12 där Lula, själv nyss omvald, hoppas på både Chávez o Kirchners (enligt Rojas o Shachar hans fiender) omval: "Vi som alla snart är omvalda kommer fortsätta det arbete med latinamerikansk integration som bara är påbörjat". Rojas uttalanden har helt förlorat, eller kanske aldrig haft, kontakt med verkligheten.

O här för den som orkar en krönika om Evo Morales första tid vid makten som i fredags gick i radions Obs.

Ecuadors andra

Alla som satt sin fot på en nattklubb i Ecuador eller Bolivia vet att scenen är patetisk: på dansgolvet vrider sig överklassens vita barn till passerad rock i försök att härma koder de tror gäller i Europa men som ingen europé sett till på decennier. När stället stänger brölar de ut i natten och in i sina stadsjeepar vid vilka det andra folket huttrat i timmar för att få serva med vindrutetvätt, tuggummi eller Marlboro. Sen skiljs världarna åt; indianerna till kåkstaden, de vita till villan. Nästa natt samma sak. År efter år.

Klyftan mellan indian och vit är Latinamerikas just nu hetaste fråga och inför söndagens val i Ecuador kör argentinska Clarin en intervju med ett understatement till rubrik: ”Ecuador är ett mycket rasistiskt samhälle”. Jo tack, inget snack. Men är indianernas erövring av parlamentet, som skett i Bolivia, den bästa vägen till en hållbar uppgörelse med strukturell rasism?

Inte självklart. Clarins intervjuobjekt – ekonomen Pablo Dávalos, aktiv i en av Ecuadors indianorganisationer – konstaterar att den som har ett indianskt namn eller utseende inte bara misshandlas socialt utan också har beskurna chanser att över huvud taget överleva: 90 procent av landets indianer lever i armod. Men partipolitiken – enda demokratiformen väst respekterar – har fungerat illa för Ecuadors ursprungsfolk och Dávalos är glad att många indianer denna gång vänder parlamentet ryggen och mobiliserar i andra fält. I Bolivia har förvisso en aymara lyckats bli president – men inte tagit makten. För den ligger, säger han utifrån sin professur i ekonomi, ”långt från parlamentet”.

Nollnolltalets stad

Landade nyss i Sao Paulo, södra halvklotets största stad, o blev lycklig. Kom sent o gick rakt ut i Vila Madalena never ending nattliv o fann kvareter med stämningar som i New York som det en gång var; öppet men oordnat, billigt men bra, alternativt men före. På många sätt är detta en galen o sjukt segregerad plats (som hela Brasilien), men ingen tvekan råder om att det är ett masskoncentrat med framtiden för sig. För femtio år sen fanns inte många här, nu tjugo miljoner. O runt skybaren på Hotel Unique - en av alla väldesignade skrytbyggen som trängs överallt - ligger stans skyline o andas lugnt av en o endast en sak: självförtroende. Allt är nytt här. Det mesta snyggt.

Rio är stan som drar turister till Brasilien o det är obegripligt. Inte för att det är nåt fel på beacher o sockertoppar, men för att den är stillastående; liten, trött, mätt. Eller som min vän Henrik, boende i Rio sen många år, sa häromdan: "Folk här jobbar inte, de lever på samlade på pengar. Rio är en plats dit man flyttar för att avsluta sitt liv, till Sao Paulo kommer man för att börja ett." O det märks. Sao Paulo är en megastad i permanent rörelse o en kulturell isbrytare medan Rio är ett hopplöst bakvatten dit okritiska turister allt för länge rest för att tömma sina fickor i en miljö som sen länge slutat anstränga sig. Rio var, som New York, förra seklets stad. Sao Paulo är nollnolltalets.

Lula+Chavez=sant

När Venezuelas president Hugo Chávez och Brasiiens Lula igår invigde en ny bro över den väldiga Orinoco-floden var det inte bara en mediashow för att boosta Chávez i hans pågående presidentvalskampanj (val i december), utan också en händelse som står för nåt större som svenska medier sällan berättar: den omsesidiga sympatin mellan de två.

Den tre kilometer långa bron var förvisso klar redan i juli o kritiker har säkert rätt i att invigningen för prestigeprojektet skjutits på av valtaktiska skäl, men när Lula o Chávez nu skakar hand på bron de samarbetat om o som knyter deras ekonomier närmare varandra handlar det om mer än symbolspråk. Hugo Chávez, stereotypt stämplad som populist i bred press, är den viktigaste kraften i den just nu mest progressiva processen i Latinamerika: den kontinentala integrationen. På många sätt är han uppenbart klumpig o barnsligt polariserande, men med sin enorma oljeplånbok gör han också väldigt bra saker o är en konstruktiv partner för de ledare som gjort fattigdom till sin huvudfiende, som Lula.

I Europa har rapportörer investerat mycket i en analys som delar upp den latinamerikanska vänstern i "två ansikten"; en "modern", "mogen" o "demokratisk" o å andra sidan en "populistisk", "omogen" o "antidemokratisk". Lula är i denna analys den främste representanten för den förra strömningen o Chávez sägs leda den andra (som också inkluderar Bolivia o Kuba). För den som är på plats här är det emellertid uppenbart hur skillnaden mellan dessa växer med rapportörernas önskningar o betonas så hårt att den inte går att känna igen. Viljan att låtsas som om Chávez o Morales är två isolerade freaks motsägs varje dag av den här kontinentens verklighet, denna gång av en bro. I morgon av nåt annat. Helt klart är att Bachelet (Chile), Chávez, Lula, Morales, Kirchner (Argentina) o många andra trivs mkt bättre ihop än vad europeiska mediekonsumenter får veta.

Hurra för Mexiko!

Men titta så vackert. HBT-rätt o sexualpolitik är just nu en av Latinamerikas snabbast växande frågor o Nicaraguas sjuka abortförbud häromveckan är lyckligtvis ett undantag i en annars progressiv o hedonistisk våg. Att Mexiko City nu får en partnerskapslag som första stad i landets historia - efter mycket snyggt folkrörelsearbete ligger också Colombia i framkant - är förstås positivt o mer lär det blir. Filipe Calderon, Mexikos nye konservative president som hyllats på många svenska ledarsidor, är förstås emot lagen o igår demonstrerade reaktionen till stöd för sin presidents linje o skrek att Mexiko nu inlett sin degenerering. Men som en av de protesterande desperat konstaterade: "Nu har en snöboll börjat rulla som är omöjlig att stoppa." Det har han förstås rätt. Härligt.

ps. här en tidningskrönika om den sexuella revolutionen i latinamerika som nyligen gick i radions obs. ds

fotbollsgråtarna

Inte förrän nu läser jag en lång debatt som gått i Sydsvenskan om chauvinisternas framgångar i Skåne. Utgångspunkten är - ursäkta om jag är yrvaken nu men jag läser sällan Sydsvenskan här - författaren Fredrik Ekelunds inlägg (4/10) där han förklarar att han liksom sverigedemokraterna o svensk arbetarklass nu "fått nog" av "invandrargängens" övertagande av Malmö o den växande "rasismen mot svenskarna" (!). Olle Svenning har brunförklarat Ekelund o sen har en hel drös inlägg kommit o inte blir man förvånad över att Henning Mankell och Aje Carlbom - fd kommunister går aldrig att lita på - skridit till Ekelunds försvar. Men det roliga - eller sorgliga - är inte vad som sägs utan vem som säger det. Boys. Fotbollsboys. Bara en kvinna av ett femtontal debattörer har orkat bry sig o det är nåt talande över att så många av debattenterna är kända fotbollsromantiker. Svenning o Ekelund är ledande i genren o två vänsterintellektuella som med jämna mellanrum levererar tårögda lyckoalster om fotbollens fina sociologi när de är dags för VM eller EM o för den som läser detta maskulina meningsutbyte är det omöjligt att inte fråga sig hur det så snabbt blev bröl i stället för bra - tills man fattar: det är fotbollen som spökar. Ekelund är Brasilienälskare o Svenning Brasilienätare. Oförsonligt. Som AIK o Djurgårn. Jag tror, på fullt allvar, att denna tuppfäkting inte handlar om så mycket mer än det. Landskrona är inte längre känt för Landskrona Boys utan för svartskallar. Det svider. Men fan vad skönt det är.

Que sandinismo?

Så var det färdigräknat i Nicaragua o allt står klart: sandinisterna är tillbaka o deras chef heter, nu som då, Daniel Ortega. Men vad är egentligen en sandinist o vem är Daniel Ortega - i dag?

Latinamerikanska tidningar har varit fulla av hastigt skissade porträtt av mannen som en gång var Olof Palmes kompis o alla tycks på det klara med att han är, som Clarin skriver, "mer Alan García (Perus nyvalda högersosse) än Hugo Chávez (Venezuelas oljerevolutionär)". Oscar Raul Cardoso menar att "bara i en postmodern fantasi, där allt är relativt, kan Ortega kallas vänster" o Pagina 12, Argentinas största vänstertidning, slår fast att Ortega står "till höger om Lula" (som annars brukar vara vänstervågens högra referens).

Allt det är riktigt. Daniel Ortega har som Lula o en rad andra av de nya så kallat progressiva ledarna i Latinamerika insett att att vinna val gör man genom några strategiska allianser åt höger o genom att inte stöta sig med kyrkan. Häromdagen skrev jag om hur Orega lagom till valet blev svuren abortmotståndare o bedyrade sin djupa tro o detta var förstås en västanfläkt i jämförelse med att hans vicepresident är en gammal contraskrigare o nu liberal bankman, Jaime Morales. Makten, som det heter, framför allt.

I Pagina 12 intervjuas Morales o svarar självsäkert på vilken som blir den nya regeringens politik o förhållande till USA: "Vår respekt för privat egendom är absolut, och under inga omständigheter kommer vi driva en statligt inriktad politik." (Frågan är ställd eftersom både Chavez o Bolivias Evo Morales gjort sig kända för framgångsrika jordreformer, delförstatliganden av kärnnäringar). O om nån hade missat hans bakgrund förtydligar han: "Jag har aldrig tillhört FSLN, jag har varit befäl i Contras, jag blev bara indjuden av FSLN att kandidera som vicepresident, och vad gäller USA så tycker jag att det är ett fantastiskt land." Ortega själv, nu president i ett av Latinamerikas fattigaste länder (bara Haiti o Bolivia har det värre), hävdar att han är en ideologisk vän till Hugo Chávez, men cynikerna menar att det bara är för att Chávez ska ge honom ett par bra oljedealar (vilket Venezuela ger till de flesta som tycker som Chávez).

Men trots alla dubbla budskap, en hycklande undergivenhet för kyrkan o allianser med gamla Contras finns de som - förutom väljarna som uppenbart gör det - tror att Ortega är det bästa alternativet just nu för det sargade Nicaragua. Raul Alfonsin, fd president i Argentina, skriver utan att ta ställning till kandidaterna i sig att det stora med valet i Nicaragua var att det gick så föredömligt till rent institutionellt, att valdeltagandet var mycket högt o så uppmanar han USA (som trots högerresan inte gillar Ortega) att fortsätta ha "vuxna" relationer med landet. Carlos Tunnermann, politisk analytiker på tidningen Nuevo Diario, säger optimistiskt men tillbakalutat: "Folk här tror att Ortega kan lösa våra problem. När han hade makten på 1980-talet körde han ekonomin i botten, men så hade han också ett helt krig emot sig. I mindre motvind kan han kanske lyckas." O Luis Bruschtein skriver i en uppgörelse med allt som påståtts i internationell press för att smutskasta Ortegas - "kompis med diktatorn Castro", "pedofilanklagad", "försnillare", "blivande knähund åt Chávec", etc - att "de kan påstå vad de vill om Ortega, men de kan inte ta ifrån honom det faktum att en majoritet i ett mycket demokratiskt val har givit honom sitt förtroende." Sant.

ps. om de olika turerna inom sandinisterna läs raul zebichis välgörande essä "the crisis and re-birth of sandinismo". ds.

stackars nicaragua

världens sorgligaste land - nicaragua - går till val på söndagen o det blir ingen rysare. förmodligen vinner den ideologiskt nergångne sandinisten daniel ortega o den latinemarikanska vänstervågen får ännu en ny kropp att förhålla sig till. är han kompis till chavez eller lula eller liknar han mer reaktionären fujimori? ingen som vet. raul zibechi, uruguayansk författare o en av mina favoritanalytiker i fråga om latinamerika, skriver på irc en bra essä om "the crisis and re-birth of sandinismo" o konstaterar att av det som en gång var sandinisterna finns inget kvar i daniel ortega. han är en "mafioso". zebichi låter mest röster från avhoppade vänstersandinister komma till tals o det är nyttig läsning. partipolitik har ju en tendens att ruttna av sig själv o för att finna det nya blodet i det här landet får man som vanligt leta bortom parlamentet: kvinnorörelsen, bonderörelsen, enskilda fack o inte minst den 2005 startade Global Action Committee, en organisation som kämpar mot Washingtonledda frihandelsavtal. Mónica Baltodano, del av det "nya sandinistpartiet" MPRS (som inte har några stora chanser i detta val men kanske i nästa), var med i fsln under 1980-talet men hoppade av när korruption tog över o i dag säger hon självkritiskt: "our revolution failed to sufficiently develop democratic mechanisms" o om de får chansen igen kommer de aldrig "return to quashing freedom of expression, nor should we pointlessly get involved in international conflicts" samt att "the revolution's eagerness to nationalize was mistaken" liksom "the disregard for macroeconomic equilibria because in the end, inflation is paid for by the low-income sectors." essän ger nog den bästa möjliga bakgrunden till söndagens val o ligger ute både på spanskao engelska. läs.

de smartaste

men herrejävlar så glad man kan bli av att bara läsa en tidning. inte förrän nu - slö post - landar nya arena i mitt hem på andra sidan el atlantico o jag har kraschat i bar centrals femtio meter långa djupsoffa o bara läst o läst o läst o artiklarna tar aldrig slut o tankar liksom bubblar ikapp med gasvattnet här o jag som skulle skriva om helgens val i nicaragua o läsa ian burumas nya bok o jogga bland transvestiterna i bosques de palermo o sen äta middag hos fucking boring sam. aj, men det här var ju bara för sjukt bra. har själv inte lyft ett finger för arenas räkning sen i mars så det är inget självskryt utan mer en smärtsam insikt om att tidningen bara blir bättre ju längre jag är ifrån den. det är nåt talande över att så många smarta nyfikna hjärnor med bra stilkänsla o rätt gnällighet o ett klassperspektiv som aldrig blir tjockskalligt allt mer kommit att samlas i arenas spalter o nu fyller det här numret med en skön textlyster jag ärligt talat inte ser så samlat nån annanstans i svensk press; sara stridsberg, rasmus fleischer, lasse raattamaa, ulrika dahl, moa matthis, anders ehnmark, klas gustavsson, katrine kielos, natalia kazmierska, nisha besara, arlene judith klotzko, mats engström, ulrika lorentzi, petra östergren, malin ullgren o en massa fler. ett tag fick jag för mig att det tänktes för lite i sverige o sas för lite o bråkades för lite (särskilt inomfeministiskt) o att det berodde på att landet är så löjligt litet o stelfruset i norr att den intellektuella scenen inte är större än - säg - calgarys studentvärld. men det här numret ger ju verkligen hopp om att det fortfarande finns insikter om att än återstår ett helt gäng paradigm att trasa sönder. särskilt glad bli man av moa matthis o ulrika dahls hårda men givande diskussion om "dåliga flickor". öppnar insikter. o kazmierskas så skönt komponerade rapport om michel houellebecqs desperata men underabara längtan bakåt. eller östergrens svep över sexualfientlig - ja, det är en befogad term - vänster. men roligast var det o höra de tre ungsossarna spåna om vad socialdemokrati är för nåt o man får väl hålla med nisha besara om att det är så här enkelt: "socialdemokrati är att genomföra ett välfärdssamhälle." liksom instämma i klas gustavssons tillägg (fast det ligger väl i begreppet): "samhället ska hålla ihop, ingen ska slås ut." o katrines lite högre krav, nämligen att den måste ge svar på frågan: "hur skapar man ett samhälle som inte parasiterar på kvinnors kärlekskraft?" (o här ska man, förstås, inte läsa "kärlekskraft" som nåt essentiellt). jag vet inte om den politiska rörelse som fixar detta har byggt ett socialdemokratiskt samhälle, men den har i alla fall byggt ett BRA samhälle. här i argentina kan man inte prata om ett välfärdssamhälle men om en "välfärdserfarenhet". bara argentina, uruguay o costa rica har sådana o för den som inte varit här kan jag meddela att det märks. alla är knappas MED, särskilt inte efter krisen 2001, men det finns en så pass stor känsla av social gemenskap o ömsesidig respekt för alla att landet är som skinande dag jämfört med ett så nattsvart o efterblivet o ultrakapitalistiskt o genomamerikaniserat (argentinas förebild är europa, inte usa - för megagrannen i norr gäller tvärtom) helvete som brasilien. hundra tusen mord om året o en illiterat o genomvidrig överklass - det är brasilien. i buenos aires är trottoarer, parker, museer, torg, etc - almänningarna - fortfarande en plats för alla o där ingen jagas bort. än. det är stort. tänk att nåt så litet kan vara så stort. vill man vara riktigt grov kan man kan se skillnaden mellan vänster o höger som skillnaden mellan argenitina o brasilien. valet är så självklart att man får vara idiot för o välja det senare. eller höger. förlåt deliriet, men arena kåtade upp mej. hejdå.