hedonism

ser att nya arena är ute med min essä om hedonism.

här min krönika

om kristet svineri i dagens dn.

post-tirofijo

få personer är i dag stoltare än colombias försvarsminister juan manuel santos, just intervjuad i noticias uno: santos har på bara ett par månader kunnat levera en hel räcka nyheter om nederlag för farc varav raul reyes död var den första o manuel marulandas det senaste. vad ska nu hända med farc, o därmed med colombia? ingen som vet, men av alla de röster som nu gör sig hörda är carlos lozano, chefredaktör på kommunistiska voz, nog den som har bäst insikter. marulanda, säger lozano, kommer lämna ett stort hål efter sig framför allt i beslutsstrukturen hos världens äldsta gerilla. med den colombianska militärens allt hårdare attacker mot farc har rörelsens möjligheter att internt kommunicera effektivt eliminerats, o en leninistisk ordning där orderna inte snabbt o tydligt går fram är förstås en katastrof. en massa fronter o flera personer blir nu inblandade i diverse beslut, även om farc meddelat att alfonso cano, en relativt ung krigare med gott om kontakter i colombias intelligantia, med fast hand ska ta över. lozano tror att den stora frågan, ett fångutbyte mellan farc o regeringen o i förlängningen en ev frigivning av ingrid betancourt, kommer bli mer komplicerad framöver eftersom fler gerillakockar successivt kommer göra anspråk på att få röra i soppan när storchefen gått i graven. vi får se. men en sak är klar: av det som hänt de senaste månaderna har absolut inget varit bra för ingrid, tvärtom.

manuel marulanda...

är död, var den stora nyheten i dag. säkert sant, även om ingen lagt fram några bevis o farc som vanligt är tysta. oavsett sanningen - svår att gissa dessa mediekrigiska dagar - var det komiskt hur nyheten förmedlades: efter att ha suttit o värpt den gigantiska nyheten i flera veckor gav juan manuel santos, försvarsminister, scoopet till sin släkting alejandro santos, chefredaktör för landets största veckomagasin, o i morn får vi alla läsa ledarkommentar om händelsen el tiempo, colombias största dagstidning - ägd av familjen santos.

hugo, alvaro & interpol

tio dar har gått sen interpol släppte nyheten att dokumenten i raul reyes dator inte blivit manipulerade av colombianska myndigheter o det börjar bli dags för ett par slutsatser. dagens nyheter körde en blåögd krönika (21/5, ligger tyvärr ej på dn.se) där kritiska frågor frånvarar eftersom budskapet om chávez stöd till farc harmonierar med kolumnistens önskningar. eller som Time, bättre påläst o därför förmögen att se hur lättlurad media nu trumpetar washingtons reaktionärer: "The fact that the FARC is listed by Washington as a terrorist organization means the laptop data provide cause for the U.S. to add Chavez's government to its list of international sponsors of terrorism, as many conservatives on Capitol Hill are now demanding." inte svårt att se mönstret från irak-krigets förspel o "bevisen" om husseins massförstörelsevapen. i dag är det, som bekant, svårt att ta bush o alla medier, många svenska, som stödde honom på allvar. ens om man försöker.

vad interpol visat är att laptopen inte manipulerats efter 1 mars, då colombias internationellt fördömda attack på ecuadorianskt territorium genomfördes - varken mer eller mindre. är alltså fortfarande mkt möjligt att datorn var ett plantat som redan från börjat ingick i den av usa uppbackade o i alla meningar högteknologiskt fulländade operationen. vad interpol sagt om dokumenten är bara de inte funnit bevis för att de ändrats efter bombningen, men ingenting om dess eventuella äkthet. dn:s rubrik "Cyniskt dubbelspel demaskerar Chávez" var bara en av miljoner slappa slutsatser som snabbt spreds över världen, Fox News skrev “Interpol: Chavez Supports Terrorists" o spanska El Pais lät sin högerextrema kolumnist Maite Rico (för vidare avklädning se Fransisco Goldmans nya bok "The Art of Political Murder" där Mario Vargas Llosas europeiska mediedrängar hängs ut) slog fast att "Chávez finansierar Farc", medan mer seriösa Reuters höll sig till fakta: Interpol “could not verify the computer contents.”

själv har jag läst en del av dokumenten o tror i stort sett på interpols o den colombianska regeringens version, dvs att dokumenten som presenterats är skrivna av farc respektive representanterna för venezuelas o ecuadors regeringar. men det är mer tro än vetande, byggd på att jag har svårt att se hur nån skulle kunna tro att den konspiration chavez antyder skulle kunna hålla tätt plus det faktum att chavez hittills presenterat ett mkt magert försvar (i stort sett bara skrikit att interpol är en maffiaorganisation o att uribe är imperiets redskap) mot anklagelserna o nu dessutom inlett ett misstänkt fjäsk för uribe. vad som däremot är galet - o det är det som gör medierapporteringen så pinsam - är de slutsatser som dras av vad som faktiskt står i dokumenten. det mesta av det som vita huset o colombianska regeringen nu gör stor affär av är formulerat av farc, o av det som skrivits av ecuador resp venezuela är det väldigt svårt att dra några klara slutsatser - förutom att tonen varit "broderlig". att farc avgudar chávez är det enda - åtminstone av vad jag läst - man utan tvekan kan sluta sig till (samt att alla inblandade parter, inte minst venezuela o frankrike, cyniskt spelar politiskt schack med de kidnappade), o skrapar man lite på ytan till colombianska regeringens geniala propagandamaskineri ser man att en mängd saker - de 300 miljonerna, uranet, etc - är öppna för massor av tolkningar. att farc älskar chávez är ett faktum uribe försökt suga all medial must ur, men det är förstås bara en barnslig guilt by ass-logik som påminner om försöken att smutskasta veganer genom konstaterandet att hitler gillade djur.

hugo chávez har utan tvekan massor att förklara, men min gissning är att - i likhet med vad som hände efter 1 mars - colombia o usa (när fakta i saken avtäcktes fördömde hela världen, utom usa, den colombianska attacken som kränkte ecuadors territorium) åter kommer stå o skämmas när allt det här är utrett. att chávez sympatiserar med farc är ingen nyhet o det gjorde han klart redan med sin tysta minut, en sorts hylling, till raul reyes dagen efter gerillaledarens död, men att han skulle vara korkad nog att skänka dem 300 miljoner dollar är mkt svårt, men inte omöjligt, att föreställa sig. vad som är klart är att den saken inte är bevisad. det som sagts i dialogen mellan farc o venezuela resp ecuador har skett i en förhandlingssituation - i vilken en hövlig ton är närmast självklar - om frigivning av farcs kidnappade, o en fråga som inte ställts är tex hur mycket av det som chávez o correa nu via tusentals lösryckta mail hålls skyldiga för som bara varit skamliga förslag eller rena önskningar från farcs sida utan att någonsin ha blivit besvarade av motparten. här economists story om det hela. o här times. fortsättning följer.

mer militärt

hittade inte gud där nere men jesus. på 12 meters djup en kilometer ut i karibien från lilla ön providencia står en två meter hög kristusgestalt o stilar sig bland fiskarna. de säger att han dök upp där för bara två månader sen. har dessvärre för många dödlinjer som hotar just nu för att hinna blogga. här en mkt intressant text (på engelska) av raúl zibechi om militär maktbalans i latinamerika efter plan colombias genomförande. i morn fre går min månatliga tidningskrönika i radions obs, delvis byggd på denna text. återkommer här när det finns mer tid.

landade just

på providencia. ska lära mig scubadyka. tänkte se om man ser gud där nere. de säger de. åter nästa onsdag. här big news. uribe väljer o gå djupet med kokainmaffia i stället för o göra det möjligt för colombia o nysta upp parapolitiken. bra för honom, dåligt för resten.

vänsterläxa

skoj att det blev lite seriös diskussion om colombia. lyfter upp allt till ett nytt inlägg så för nytillkomna gäller alltså att detta är fortsättning på tråden "bättre bomber".

m: tack, o jag förstår din uppgivenhet o frustration över många saker; att paramilitärer tagit av sig uniformerna o nu agerar civilt men i grunden på samma sätt som tidigare, att folk på landet inte ser nån förbättring, att politikerna är korrupta, att det nyliberala genomslaget gått så långt att en fast anställning är nåt unga människor inte ens kan föreställa sig, att uribe utan att världen ingriper kan peka ut vem som helst som gerillasympatisör o att den personen sen blir mördad. det senare - dvs bland annat vad regeringsföreträdare sa om 6 mars - är verkligen helt otroligt att det kan passera. men min bild - som givetvis inte är mer värd än din bara för att jag är här just nu, har jag aldrig menat - är ändå att din eländesskildring haltar på några ställen.

allt har inte blivit sämre, o jag tror inte vänstern tjänar på att bara blunda för det som faktiskt gått framåt. fattigdomen har tex minskat rätt dramatsikt i colombia de senaste åren, vilket är ett resultat av progressiv socialpolitik (främst i bogotá o medellín) OCH ett förbättrat investeringsklimat till följd av staten tagit tillbaka vissa delar av landet från gerilla o paramilitär. jag var till exempel nyss i tumaco, som du vet en av de mest våldsdrabbade regionerna i landet, o i flera byar jag besökte har våldsnivåerna sjunkit drastisikt sen 2005 då barnen passerade flera lik om dan på vägen till skolan. o vad var, enligt byborna, den enskilt största förklaringen till förbättringen av folks liv? att en polisstation placerats i byn. samma berättelse har jag mött på massor av håll i landet o det blir lite slött o bara vifta bort sånt o säga att folk inte vet vad de röstar på. ibland tror jag faktiskt de vet det; de röstar på polisstationen, dvs uribe. föreställningen att colombia är ett brutalt kaos som behöver en "hård hand" är inte bara en högerextrem idé, utan nåt som omfattar stora delar av de fattiga på landsbygden o i stan. träffar dem varje dag. därmed givetvis inte sagt att uribe är bra, men den demokratiska vänstern här har börjat fatta att vissa saker måste man fixa om man ska regera. bogota är ett bra exempel, o det var bland annat därför man segrade igen. snyggt.

ang polon så har du förstås rätt i att det är ett urbant elitprojekt med begränsat genomslag på landsbygden, men så är det väl med all progressiv politik numera; saker börjar i stan, sen sprider det sig. mr är t ex inte längre en sak för välavlönade ngo-byråkrater i bogota, utan allt mer ett viktigt redskap för massakrerade minoriteter. jag är givetvis för en ordentlig jordreform, men tror också att vänstern, kanske främst den latinamerikanska, ibland har en överdriven tro på vilken makt som ges åt fattiga via jord i dagens samhällen. vad gäller polon så menar jag att man måste ha ett långsiktigt perspektiv; så sjuka o hopplöst sofistikerade samhällen som det colombianska ändras inte över en natt. att det är mycket farligare att vara vänsterpolitiker än högerpolitiker på dagens landsbygd är en sanning med modifikation; under förra årets regionalval dödades betydligt fler högerkandidater än liberaler o vänster - o det var farc som stod för den allra största delen av det våldet.

ang statistiken om mördade fackligt aktiva stämmer det ju som du säger att det stigit i år jämfört med mot förra året. men om du accepterar den statistiken - regeringens - så vet du att siffrorna före uribe låg oändligt mycket högre. år 2000 dödades 155 fackligt aktiva, 2001 dödades 205, 2002 (året då uribe valdes) 196, o sen sjönk det dramatiskt o 2005 var det nere på 40, 2006 60, 2007 26, o i år alltså redan 22. nu ska man ju ta regeringens siffror med en nypa salt eftersom uribe fifflar med dem, men jag tycker det blir för enkelt att bara ta statistiken till hjälp när man vill säga nåt som passar ens ideologi (uribe=dålig) o bara glömma bort den när siffrorna talar emot ens egen övertygelse.

du skriver korrekt att din upplevelse är att folk på landet inte ens vill odla koka, men blir tvingade till det. exakt. men av vem? farc, åtminstone i södra colombia. i tumaco är detta mönster otäckt tydligt, o de första rapporterna om att farc nu - har väl lärt sig av paramilitärerna - börjat såga ihjäl folk levande med motorsåg för att statuera exempel berättades för oss där. har själv väldigt svårt att tro att detta skulle kunna vara sant, men personen jag reste med (colombian o tydligt vänster) sa att han trodde på vad byborna sa. annan sak som var tydlig där är - som du påpekar - besprutningarnas förödande konsekvenser. min uppfattning var att alla där, inklusive allt näringsliv, är emot besprutningarna. sanslöst att detta kan fortsätta, men vinner obama tror jag det är slut på stora delar av plan colombia.

ang svensk media o latinamerika är vi överens. sorgligt. ledarsidorna är bottenlöst pinsamma i sin okunskap om både colombia o venezuela. bland det mest tragiska i de svenska ledarsidornas historia är nog det man skrivit om chavez. vet inte riktigt vad man ska göra åt det, mer än att sluta läsa.

granma: tack för inlägg. har inte mycket o invända utan håller i princip med. vad som dock stör mig är att många till vänster liksom inte orkar tala klarspråk om farc. jag håller givetvis med om att det stora problemet i colombia är att en liten svinigt rik elit äger nästan allt o vägrar dela med sig. ägarstruktur. intressekonflikt. den feodala ordningen på landsbygden. kyrkan. medierna. de svenska medierna. visst, allt det där är gigantiska problem o det första är förstås roten till det mesta. men bara för att farc inte är det STÖRSTA problemet begriper jag inte varför man från vänster inte kan prata om det. ett vanligt sätt för en socialist att diskutera colombia är just detta "farc är förstås inga änglar, men..." o jag är lite trött på att få (alltså liberaler o höger borträknade) tycks intresserade av att säga som det är: farc är ett GIGANTISKT problem. inte det största, men ett av de säg fem största problemen - om komplexa saker nu gick o rangordna så enkelt. den latinamerikanska vänstervågen är ett mycket intressant fenomen (med alla sina problem), o om man tittar på vad som hänt i bolivia, även om det just nu ser svårt ut det mesta, så är ju hela morales historia en helt makalös grej. på bara några år tog de makten. jag satt i ett skjul med evo o pratade en hel dag 2004 o jag måste säga att det var otroligt svårt att föreställa sig honom som president då. sen likadant med alvaro garcia linera. sjukt imponerande man. nu styr de. visst flyter intressekonflikterna upp o den parlamentariska makten visar sig plötsligt vara en väldigt liten del av makten o kanske rasar projektet samman, men det är ju ändå en närmast sanslös framflyttning av positionerna för bolivias indianer o progressiv medelklass. är övertygad om att vänstern skulle kunna ta makten även i colombia - om det inte vore för farc. att låtsas att ALLA problem beror på uribe är säkert skön tröst för många, men det blir för enkelt. eller: jag tycker det blir intellektuellt slappt att göra farc till en perifer problematik, när de uppenbart är en så central del i all dynamik här. vad gäller egna erfarenheter av möten med farc-representanter tror jag man ska vara försiktig med slutsatser. sendero luminosos ledare abimael guzman är så vitt jag vet av alla som träffat honom också en väldigt vänlig, charmig, bildad o teoretiskt imponerande man... well well granma, jag tror ärligt talat vi är överens om mkt mer än att colombia är komplicerat.

så har vi käre gamle erik svensson: hej hej, hur är det där i lundaskogen? så fint att du blir kompetent på att uttala dej om colombia genom o sitta o glo på svenska våren. jag kanske skulle knacka på hos grannen här o be henne säga nåt lite vad som helst om sverige - nåt om roxette, volvo o drottning silvia - o sen be henne göra en käck analys om våra svenska politiska trauman. tror du det skulle bli intressant läsning? o vad får dej att tro att dina icke-kunskaper är läsvärda men inte hennes? man behöver inte vara på en plats för att uttala sig om den, men man bör kunna något om den om man gör anspråk på andras uppmärksamhet. farc kan inte krossas militärt av samma skäl som koka-produktion inte kan det. fundera en stund så förstår du kanske. konspirationen om att uribe inte vill ha fred för att han är ondskan själv o egentligen tänder på att mörda journalister får du leka med nån annan. ang kontextualisering så menar jag förstås att en kontext, vanlig när kommunister pratar colombia, blir antiintellektuell när vissa fakta medvetet glöms bort o andra förstärks för att allt då passar bättre in i en politisk struktur man bestämt sig för gäller, oavsett hur världen förändras. ex på sånt finns gott om i svensk vänsterpress rapportering om colombia, tex i flamman eller mana. läs dem.

mer big news

i bolivia. Bolivians to hold confidence vote, El presidente de Bolivia, Evo Morales, acepta reto de referendo que busca tumbarlo, Hugo Chávez amenaza con intervenir en Bolivia si prosperan intentos separatistas
. vidhåller, som jag skrev för nåt halvår sen, att det var korkat av evo att ge sig in grundlagsdebaclet bums efter valet i stället för att första tiden helt koncentrera sig på en konsolidering av ekonomin (som helt talar för honom). gissar dock han vinner denna omröstning rätt lätt, men det vore ju skönt om hans regering fick lite arbetsro nån gång.

gatgrabbarna...

har snott våra telekablar på taket igen så jag har varken webb eller telefon o hinner bland annat därför inte blogga så värst. bolivia får utveckla sig utan mig. en intressant tråd håller dock på att spinnas under inlägget "bättre bomber" o min kafétid idag gick till den. delta gärna.

bättre bomber

om första maj började med fysiska vapen så slutade dagen med verbala. ägnade kvällen åt en diskussion på bokmässan om boken "parapolitica" - en djup undersökning av länkarna mellan politik o paramilitär, finansierad av svenska sida - där tre av författarna, några av colombias bästa intellektuella, avlossade ett tungt artilleri mot regeringen i allmänhet men staten i synnerhet. mauricio romero slog fast att den viktigaste insikten efter de traumatiska två våldsdecennier colombia genomgått är att staten inte, som regeringen alltid betonar, är ett offer för illegalt våld, utan dess främsta kreatör. latinamerika har de senaste tre decennierna erfarit en mängd olika diktaturer, men ingen av de formella fascistiska systemen har kommit i närheten av det antal brott mot mänskliga rättigheter som den formellt demokratiska colombianska staten begått. chile, argentina, uruguay, brasilien - diktaturerna är västanfläkter i jämförelse med vad som skett här. leon valencia menade att vad som saknas o verkligen skulle behövas i colombia är en civil höger, en obeväpnad höger - något som hittills aldrig existerat. claudia lópez, colombias just nu bästa tänkare, menade att det sjuka systemet enklast studeras i historiskt perspektiv; den politiska makten på landsbygden har inte på nåt sätt förändrats mellan 1930 och 1995, de platser liberaler o konservativa (de två partierna) dominerade på 1930-talet är samma platser de dominerar 1995 - o denna politiska barrikadering vid makten har bara varit möjlig på ett sätt; med vapen. o det enda, avslutade lópez, som "den knarkhandlande, väpnade, kidnappande gerillan åstadkommit under sin halvsekellånga existens är att skänka legitimitet åt denna väpnade höger."

bogotá, första maj

första maj i bogota 2008 utspelades enligt känt mönster; först marscherar stora fackföreningarna till plaza bolivar - bogotas sergels torg - o sen hålls en rad tal av olika vänsterledare o sen avslutas allt med ett rutinmässigt krig mellan studenter o militärpolis där de förra kastar ett slags enklare bomber mot kongressen o de senare svarar med tårgas o gripanden av tuppkammade barn o sen sjunger äldre män under flaggor med hammaren o skäran "se vive, se siente - uribe está presente!". redan klockan två var plazan ödelagd o ett par svarta tanks stod utplacerade i hörnen medan gripandena blev mer otäckt godtyckliga o vanligt folk skyndat hem.

det är rätt begripligt i ett land vars sociala polarisering blir allt tydligare att den här dagen präglas av ett slags krig snarare än fred. lagom till dagen kom nya siffror som visar hur facklig aktivism allt mer straffas med döden i det land som nu gör allt för att marknadsföra sig som samhället där freden snart har segrat. det givna temat för årets första maj var följande siffror; bara i år har redan 22 fackligt aktiva mördats (enligt regeringens egen statistik), en siffra som ska jämföras med förra året då 26 hades ihjäl under hela året. vilket antalet blir när 2008 är slut vågar ingen tänka på, o att det är paramilitära grupper - ofta på order av regionalt mäktiga politiker eller företagsledare - som ligger bakom majoriteten av avrättningarna förnekar inte längre ens högern.

men det kanske mest tragiska - fast föjldriktiga, med tanke på våldsnivån - är att organiseringsgraden i landet sjunkit till bottennivåer. efter en strukturell attack på fackföreningsrörelsen som successivt genomförts parallellt med globaliseringen o det nyliberala genomslaget har fackens möjligheter att rekrytera folk decimerats. i dag är 4,5 procent av colombianerna fackligt anslutna, en siffra som är lägre än den för 1947 (4,7).

att bli sparkad eller mördad är fortfarande ett vanligt öde för den colombian som försöker organisera sina arbetskamrater, o av de 533 mord på fackliga aktivister som genomförts sen 2001 har bara 98 klarats upp o lett till att gärningsmannen dömts. av dessa var, enligt en artikel i dagens el tiempo, 13 militärer, 73 paramilitärer o 53 från den sektor som här kallas "den vanliga brottsligheten". colombia är alltså, utan tvivel, fortfarande ett av världens allra farligaste länder för den som anväder sina mänskliga rättigheter.

i morn...

är det första maj o erfarenheten säger tyvärr att bogota inte är så spännande den dagen som man skulle hoppas. plaza bolivar brukar fyllas av folk men talarna är oftast ett gäng äldre män med entoniga budskap o sen blir det på rutin kravaller när akademiska medelklassens barn efter mönster från europa svartblockar fram lite kravaller. bara att hålla tummarna för att det händer nåt nytt.