lula är ryggraden

har den vänstervind som blåst fram i latinamerika de senaste åren varit beroende av nåt så är det det som hände igår: att lula blev omvald. brasilien är sydamerikas i alla meningar viktigaste land - 70 procent av ytan, 80 procent av befolkningen, därtill en av världens största ekonomier - o hade han förlorat (fanns det i o f s inget som pekade på men skandaler kan alltid överraska) skulle konsekvenserna blivit stora för integrationistiskt orienterade ledare som venezuelas hugo chavez, bolivias evo morales och argentinas nestor kirchner. lula fick 58,1 miljoner röster - tror det är världsrekord i antal röster nån fått i ett demokratiskt val - och som argentinska pagina 12 skriver i dag: "lula segrade med 60 mot 40 procent, det är ett resultat med avgörande betydelse för hela latinamerika". tidningen syftar på den integrationsprocess - en kopia av den europeiska - som rullat igång med handelsunionen mercosur som en viktig motor. när venezuela nyss blev fullvärdig medlem o hugo chavez vilja o ekonomiska potential kom unionen till del fick den en nytändning, för de politiskt visionära. lula är den naturliga ledaren i processen o för latinamerikas icke-brasilianare stod söndagens val, precis som i eu under 1990-talet, mellan en strikt ekonomisk integration a la lulas utmanare geraldo alckmin eller ett övernationellt samarbete som också inkluderar sociala och polistiska dimensioner. extremliberaler och tokvänster, även det en påminnelse om europa, vill inget av det senare men med gårdagens valresultat fick den viktiga ambitionen att frigöra latinamerika från sitt historiskt förödande beroende av usa en chans att värka vidare i rätt riktning. tack o lov.

bolivia vinner

så har bolivias president evo morales vunnit ännu en stor seger. den enligt svenska dagens nyheter galna indianen som bums skulle dra sitt folk i fördärvet har nu förhandlat snyggt o fått tio storbolag att skriva på nya avtal för utvinning av olja o gas med skattesatser som är oändligt mkt bättre än de hans nyliberala företrädare lyckades få till. statskassan växer o om morales nu sköter sina kort kan en restaurering av det rasistiska o ekonomiskt sargade landet börja på allvar. så här beskrev jag händelsens bakgrund i en artikel i senaste ordfront (hela texten finns här)

----
När Morales la fram världsnyheten att Bolivias hela gasindustri förstatligats var det en sanning med modifikation; åtgärden gick ut på att inom 180 dagar omförhandla de närvarande storbolagens kontrakt och tills nya avtal skrivits ta ut en skatt på 82 procent på all utvinning. Därtill lovades full kompensation för redan gjorda investeringar om de utländska bolagen skulle finna det nödvändigt att lämna landet.
Agerandet fick skäll från två håll men såg snart ut som ett genidrag. För El Altos revolutionärer var det som kallades ”förstatligandet” bara ett sätt att lugna marknaden; ett klartecken för att allt skulle fortsätta som förr, med lite justerade tariffer. För världens liberala analytiker visade saken att Bolivia verkligen var på väg mot ett Kuba; övertagandet blev ett bevis för att regeringen skulle sätta lojala nickedockor i stället för ingenjörer i ledningen för all gas- och oljeutvinning och därmed inleda århundradets kapitalförstöring.
Men regeringen var – tycks det – nyktrare. Bara veckor efter att nyheten skakade världens börser sa brasilianska Petrobras och spanska Repsol, de bolag med störst intressen i Bolivia, okej till 82 procent i skatt tills vidare eftersom de bedömde kommande vinster så enorma att de även med en hög skattesats kunde räkna med stor avkastning. Även Argentina, som länge köpt boliviansk gas till vrakpriser i enlighet med tidigare regeringars avtal, fick tarifferna rejält höjda och medgav att tidigare priser varit ”orimligt låga”. För den nya regeringen betydde framgångarna många men framför allt tre saker: a) marknaden gav Morales rätt i att Bolivias tidigare IMF-lojala presidenter skrivit usla avtal, några med skattesatser på bara 11 procent, vilket i praktiken betyder att landets folk berövats makalösa rikedomar, b) utländska bolag är välkomna att fortsätta tjäna pengar i Bolivia, och c) Morales popularitet rusade i höjden.
----
när nu segern är ett faktum ska det bli skoj o läsa dn:s analys av den nyhet som bbc kallar "a significant boost for Mr Morales". min gissning är att det inte blir nån. eller att tidningens korre - som investerat så mkt prestige i att det ska gå åt helvete för morales - krumbuktar till en vinkel som ändå får bolivias president att framstå som idiot. den som vill veta nåt om verkligheten får söka andra kanaler. tex bbc.

nu ska kvinnor dö

men fy fan vad lessen man blir av detta. skrev nedanstående kommentar om helvetet i gårdagens expressen. att vinna val i latinamerika är tydligen inte möjligt med mindre än att man aktivt börjar döda kvinnor, särskilt våldtagna. bara att hålla med Xiomara Luna: "They are forcing women and girls to die. They are not pro-life, they are pro-death". häng gud - kvickt.


Ortega vänder kappan

Buenos Aires. Ett av världens sorgligaste länder – Nicaragua – går till val 5 november men redan denna vecka lär landets kvinnor få betala dyrt för att gamle sandinisten Daniel Ortega åter fått vittring på makten.

Storyn är bisarr men tragisk och gäller landets abortlag. Medan andra latinamerikanska länder börjat tolka kvinnors krav på reproduktiv hälsa som en mänsklig rättighet går klockan plötsligt bakåt i landet som en gång var Olof Palmes kelgris. Och det snabbt. Fram till nu har abort varit förbjudet under alla omständigheter utom när kvinnans liv står på spel – en redan stenhård lagstiftning – men lagom till valspurten har kyrkan sjösatt en bred kampanj till stöd för en proposition om att göra förbudet absolut. Går lagen igenom kommer en våldtagen 13-åring (landet hade just ett sånt fall) förvägras abort – även om läkare intygar att graviditeten kommer döda henne.

Nicaraguas starkaste kraft mot en reaktionär vändning i ärendet har varit sandinisterna och därför gick ett skalv genom Amerika när Ortega – revolutionsledaren från 1979 och nu etta i opinionsmätningarna – häromdagen sa att han var för ett totalförbud och helt ställer upp på prästernas logik. Allt pekar nu på att lagen går igenom sen alla partier – inklusive Ortegas – börjat slåss så vilt om kyrkans gunst och från ett sekulärt perspektiv tycks just nu få röster nyktra. Väldigt få. En är dock liberala parlamentsledamoten Noel Pereira Majano, svuren motståndare till lagskärpningen och mycket kritisk till att reformera en så känslig sak mitt i alla populistiska valvindar. Det samhälle som nu är på väg att ta detta avgörande steg är, sa han nyss till pressen, ”loco”.
Sant. Och läskigt.

Magnus Linton

hellre värdekonservativ?

"hellre en värdekonservativ än en nyliberal" hörde jag göran greider önska sig i frågan om ny kulturminister dan innan den nya var på plats. just på den posten kanske man får instämma men ändå är det nåt skrämmande över att så stora delar av (svensk) vänster väljer värdekonservativt före nyliberalt dessa dagar, även om man hajar att det är just här den stora linjen går mellan den nationella o den frihetliga vänstern. hos nyliberaler o frihetliga finns inga traderade auktoriteter att respektera och värden flyter fritt o bestäms ytterst i förhållande till hedonistiska variabler som lust o smärta, medan nationalvänstern lägger armen om värdekonservativa i tron på nåt evigt bestående, oklart vad. i frågor som sexhandel, abort, nation, familj, kloning, hembygd, eu-hat o respekt för andlighet enas de senare o gnäller i kör över det "höga tempot" (nina björk) o globaliseringens erodering av det vi lärt oss respektera. visst är nyliberalism på många sätt otäckt, men när den slentrianmässiga skräcken för den leder till att pseudoradikaler kramar reaktionärer (numera vanligen islamistiska) är det allt annat än lustigt. å andra sidan blir världen enklare att se o ta ställning till; man inser varför anarkister o nyliberaler hamnar på samma sida i frågor som genmanipulation, fildelning o nationalstatseliminering - medan kristna o kommunister hamnar på andra. om man tänker efter. fast nu har förstås termen "nyliberal" smutsats så hårt av den nya regeringens alla fega kappvändare att man inte längre vet vad den står för - mer än "idiot". tacka vet jag christian gergils; han hade i alla fall kunnat svara på varför han gav fan i lagen - men så hamnade han också i Farmen i stället för i regeringen.

knarkets faktum

som alla som igår såg svt:s faktums granskning av sveriges narkotikapolitik hajar är den under snabbt döende. det är alldeles för sent o snart måste diskussionen komma om vem som bär ansvar för att så många dött i onödan. jag skrev 2002 en essä om idéhistorien bakom kampen för "ett narkotikafritt samhälle" o om varför ingen bryr sig om de lik som blir dess konsekvenser. det sköna med faktums program är att det en gång för alla begraver det falska o evigt upprepade påståendet från doktrinära politiker o opinionsbildare om att vi som är engagerade i kampen för en bättre politik (läs: utbyggda sprutbytes-, subutex- o metadonprogram) egentligen bara vill ha en legalisering av alla narkotika. har aldrig handlat om det, absolut inte, men det har handlat om att erbjuda så många som möjligt den hjälp som faktiskt finns att ta sig ur sina helveten i stället för att dö. det är en ambition alla borde kunna ställa upp på. hur fan kan så många vara emot det?

kejsarens alla kläder

Efter veckans våldsamma tumult då peronister av olika snitt drabbade samman i Buenos Aires domineras tidningarna helgbilagor av frågan om vilket arv Juan Domingo Peron, generalen som ännu dyrkas av argentinsk arbetarklass, egentligen lämnade efter sig. Sociologen Carlos Altamirano, intervjuad i La Nacion, säger följande om den rörelse som på 1990-talet stod för extrem nyliberalism (Carlos Menem) men som nu lika bekymmerslöst kan ledas av nationellt orienterad socialdemokrati (dagens peronistiske president Nestor Kirchner är nära ideologisk vän till Hugo Chavez): ”Peronismen är omöjlig att placera på en högervänsterskala. Det är ingen ideologisk rörelse även om den rymmer vissa ideologier inom sig, men i dess genetiska kod ligger en särskild känsla för maktutövning och en fallenhet för folklig kommunikation. Idén om demokrati som ett direkt och omedelbart uttryck för det enade Folket, betraktat som en solid enhet, är en given del av dess kultur.” En annan analytiker, Carlos Strassner, är mer kortfattad: "Peronismen har i dag reducerats till en känsla och är mest en nostalgisk dröm om social rättvisa."

argentinska kvinnor

sitter på pation o gör en rec till arena av michel onfray "handbok för ateister" men eftersom man i hela latinamerika är omgiven av en så hjärnslö sexistisk struktur som just nu håller på att krossa självförtroendet på en av våra bästa vänner (hon är 35 o ännu inte gift, fullskalig social tortyr här...) o eftersom jag är övertygad om att all mat för en sån ordning kommer från kristet - eller snarare religiöst - tänkande måste jag avreagera mig lite genom att duplicera ett citat av onfray: "Talmud och Tora, Bibeln och Nya Testamentet, Koranen och Haditherna framstår för en filosof inte som tillräckliga grunder för att välja mellan det judiska, kristna eller muslimska kvinnoföraktet, att välja bort griskött och alkohol till förmån för slöja eller burka, att besöka synagogan, tempel, kyrkan eller moskén, alla platser där intellektet far illa och där man sedan många århundraden föredrar lydnad mot dogmerna..." sant, men det är knappast bara för filosofer det framstår så.

peronister o chavister

senaste två dagarna har peronister slagits på gatorna här. ingen död än men minst femtio skadade o gott om rök o järnrör o än är fajten inte över. saken gäller juan domingo perons kvarlevor som ska flyttas till en plats där han hade sina bästa dagar med evita o olika falanger av den peronistiska rörelsen bråkar nu om obegripliga detaljer i förflyttningen o om inte peronismen varit en sorts nationell svulst i den argentinska vänstern hade allt säkert gått smidigt. det är nåt väldigt konstigt - rätt obehagligt - o se en personkult fortplanta sig i generation efter generation o jag har en känsla av att det kommer låta så här i venezuela om fyrtio år. rätt säkert.