Que sandinismo?

Så var det färdigräknat i Nicaragua o allt står klart: sandinisterna är tillbaka o deras chef heter, nu som då, Daniel Ortega. Men vad är egentligen en sandinist o vem är Daniel Ortega - i dag?

Latinamerikanska tidningar har varit fulla av hastigt skissade porträtt av mannen som en gång var Olof Palmes kompis o alla tycks på det klara med att han är, som Clarin skriver, "mer Alan García (Perus nyvalda högersosse) än Hugo Chávez (Venezuelas oljerevolutionär)". Oscar Raul Cardoso menar att "bara i en postmodern fantasi, där allt är relativt, kan Ortega kallas vänster" o Pagina 12, Argentinas största vänstertidning, slår fast att Ortega står "till höger om Lula" (som annars brukar vara vänstervågens högra referens).

Allt det är riktigt. Daniel Ortega har som Lula o en rad andra av de nya så kallat progressiva ledarna i Latinamerika insett att att vinna val gör man genom några strategiska allianser åt höger o genom att inte stöta sig med kyrkan. Häromdagen skrev jag om hur Orega lagom till valet blev svuren abortmotståndare o bedyrade sin djupa tro o detta var förstås en västanfläkt i jämförelse med att hans vicepresident är en gammal contraskrigare o nu liberal bankman, Jaime Morales. Makten, som det heter, framför allt.

I Pagina 12 intervjuas Morales o svarar självsäkert på vilken som blir den nya regeringens politik o förhållande till USA: "Vår respekt för privat egendom är absolut, och under inga omständigheter kommer vi driva en statligt inriktad politik." (Frågan är ställd eftersom både Chavez o Bolivias Evo Morales gjort sig kända för framgångsrika jordreformer, delförstatliganden av kärnnäringar). O om nån hade missat hans bakgrund förtydligar han: "Jag har aldrig tillhört FSLN, jag har varit befäl i Contras, jag blev bara indjuden av FSLN att kandidera som vicepresident, och vad gäller USA så tycker jag att det är ett fantastiskt land." Ortega själv, nu president i ett av Latinamerikas fattigaste länder (bara Haiti o Bolivia har det värre), hävdar att han är en ideologisk vän till Hugo Chávez, men cynikerna menar att det bara är för att Chávez ska ge honom ett par bra oljedealar (vilket Venezuela ger till de flesta som tycker som Chávez).

Men trots alla dubbla budskap, en hycklande undergivenhet för kyrkan o allianser med gamla Contras finns de som - förutom väljarna som uppenbart gör det - tror att Ortega är det bästa alternativet just nu för det sargade Nicaragua. Raul Alfonsin, fd president i Argentina, skriver utan att ta ställning till kandidaterna i sig att det stora med valet i Nicaragua var att det gick så föredömligt till rent institutionellt, att valdeltagandet var mycket högt o så uppmanar han USA (som trots högerresan inte gillar Ortega) att fortsätta ha "vuxna" relationer med landet. Carlos Tunnermann, politisk analytiker på tidningen Nuevo Diario, säger optimistiskt men tillbakalutat: "Folk här tror att Ortega kan lösa våra problem. När han hade makten på 1980-talet körde han ekonomin i botten, men så hade han också ett helt krig emot sig. I mindre motvind kan han kanske lyckas." O Luis Bruschtein skriver i en uppgörelse med allt som påståtts i internationell press för att smutskasta Ortegas - "kompis med diktatorn Castro", "pedofilanklagad", "försnillare", "blivande knähund åt Chávec", etc - att "de kan påstå vad de vill om Ortega, men de kan inte ta ifrån honom det faktum att en majoritet i ett mycket demokratiskt val har givit honom sitt förtroende." Sant.

ps. om de olika turerna inom sandinisterna läs raul zebichis välgörande essä "the crisis and re-birth of sandinismo". ds.