Wednesday, March 26, 2008

stress

hinner som du ser inte blogga nu. återkommer när det finns mer tid o mindre annat.

Saturday, March 22, 2008

sverige & knarket

fick denna personliga historia som kommentar på inlägget knarkets faktum från 2006 o eftersom frågan är så viktig o det kanske går att påverka debatten ytterligare något (dvs rädda liv) lägger jag upp det här nedan i stället så kanske det blir mer läst. den ursprungliga essän är från 2002 o kan läsas här.


Hej Magnus,
Också jag Googlade på ditt namn efter att ha snubblat över din fantaastiska analys av Sveriges helt galna narkotikapolitik. Jag tillhör den generation av gamla blomsterbarn som på många sätt drabbades av hysterin och tvingats se på hur massor av fina människor mördats. Inte bara genom att de i senare i livet när de blivit beroende av tunga droger förvägrats "harm reduction" utan det stora mörkertalet är när man helt galet kastat in cannabis rökare bland bland mördare o andra kriminella.
Jag förmedlade i min ungdom 1 kg cannabis till en kompis en affär som jag gjorde som en väntjänst utan förtjänst. Jag var också aktiv i N.O.R.M.L. och dess internationella gren ICAR och när jag blev häktad för detta "brott" så fortsatte jag min kampanj för upplysning och rättvisa inne på häktet. Allehanda psykologer och till sist Nils Bejerot försökte omprogrammer mig men eftersom jag var långt mycket mer påläst än de alla tillsammans gick de självklart bet. Bejerot blev till sist helt galen och hotade mig med sinnessjukhus om jag inte höll käft. Han visade med stor tydlighet att han hade makten att sätta en fullt frisk människa på hispan.
Själv såg jag mig som en politisk fånge med mycket hög moral som vare sig stulit eller någonsin gjort en fluga förnär. Det slutade efter en farsartad rättegång med att jag blev dömd för grovt narkotika brott till 2 år och som hämnd fixade Bejerot att jag hamnade på en sluten avdelning på Österåker tillsammans med mördare och grova rånare. Efter att ha suttit där som ett lamm bland vargar i dryga 3 månader opponerade sig personalen och den dåvarande fängelse direktören och såg till att jag hamnade på en halvsluten avdelning på Gotland istället. Men det gick för mig som för så oerhört många andra att jag kom i kontakt med riktig narkotika i fängelset. Det gör oerhört ont i själen att vara oskyldigt dömd och knark ger själslig lindring i en ohållbar situation. Många år av mitt liv gick till spillo i ett knarkrus och det var oerhört nära att även jag strök med. Det som räddade mig var att jag aldrig injecerade och vägrade pröva heroin som så många andra gjorde. När så kärleken slog till i mitt liv med barn som följd kunde jag på egen kraft bestämma mig för att nu är det nog. Jag skaffade mig en karriär och blev sedemera mycket framgångsrik till skillnad mot alla mina olycksbröder som jag anser blev mer eller mindre mördade av Bejerot o hans hejdukar.
En intressant undersökning att göra vore det hur många kloka brukare av cannabis som blev fängslade och som en direkt följd av straffet även blev missbrukare av tunga droger.
Tyvärr så har ju de flesta nu strukit med på grund av att vansinnet fortsatt så länge så undersökningern lär aldrig bli gjord men jag kan gissa att man på detta sätt skapat tusentals och åter tusentals tunga missbrukare genom åren som har fått gå igenom ett otroligt lidande.
Med vänliga hälsningar från en djupt imponerad Lasse i Nacka

Monday, March 10, 2008

efterspel

efterspelet till krigshotet ser ut att bli mkt intressant o jag hade hoppats hinna skriva ett inlägg om saken innan jag åker till amazonas med brorsdotter, men det gick inte. ni som läser spanska kan följa tidningen semanas uppföljning o genomgång av vad som fanns i reyes dator o dess kopplingar till andra länder. är det inte ett totalt falsifikat (svårt o tänka sig att semana, just nu colombias bästa tidning, inte skulle se igenom det) så lär det bli en intressant fas två i detta. försöker återkomma till helgen.

Saturday, March 08, 2008

freakshow

vet inte vad som nått sverige om toppmötets slut, men jag antar att vi alla ska vara glada över att presidentboyzen blev polare över en kvart. inte lätt. var det inte mer än så här? kolla denna komiska video. tror aldrig jag sett ett tydligare bevis på latinamerikansk politiks futtighet. enda personen som tycks vara på allvar är correa, vill liksom inte vara med i freakshowen. respekt. får återkomma till det här när jag har tid, men ack vad sorgligt det är med politik ibland.

Friday, March 07, 2008

ord & vapen

så har uribe pratat vid toppmötet i dominikanska republiken där alla inblandade presidenter är på plats o ordkrig är sannerligen bättre - o roligare - än riktigt krig. för ett par månader sen sa rafael correa att "i norr gränsar ecuador inte mot colombia utan mot farc", ett uttalande som var lite skoj då men förstås gjorde uribe ursinnig o som idag blev användbart för den colombianske presidenten. problemet är, sa uribe o syftade på correas förlorade kontroll över sitt eget territorium, att farc har flyttat gränsen söderut, o antydde att attacken därför inte kan ses som utspelad i ecuador.

sen bytte han logik o sa att "sedan 2004 har colombia attackerats 40 gånger av ecuador" o syftade på alla de tillfällen då farc-aktioner utgått från gerillans baser i ecuador. till niacaragua - vars president är snudd på senil o oförmögen till kvick retorik som correa, uribe o chávez ibland lyckas komma upp med - som igår bröt sina diplomatiska förbindelser med colombia, sa uribe att för tjugo år sen då daniel ortega var president i landet gick nicaragua, under "Operación Danto 88", till attack mot contrasbaser i honduras. idag bryter nicaragua kontakterna med colombia för samma sorts agerande. inkonsekvent, sa uribe.

mest kreativ o försonanden på mötet tycks chávez hitills ha varit. enligt colombianska el tiempo sa han vid arrangemangets öppnande att han hoppades på ett positivt möte: "vi behöver debattera o samtala, det är alltid första steget på en lösning".

Thursday, March 06, 2008

grattis uribe

dagens två stora nyheter i sydamerikas nya krishörn: nicaragua bryter diplomatiska förbindelser med colombia o chávez hotar att förstatliga colombianska företag i venezuela. bra att det ställs allt fler krav på colombia att nyktra till i den här krisen, om det inte vore för att det med all sannolikhet spelar den colombianska högern rakt i händerna. isoleringen av colombia gynnar framför allt en man: alvaro uribe. om en månad kommer med all sannolikhet frihandelsavtalet tlc att skrivas under, med konflikten som argument. grattis uribe. o om ytterligare en tid kommer med stor sannolikhet ett förslag läggas fram av högern om att skriva om konstitutionen (på samma sätt som chavez vill i venezuela) så den sittande preseidenten ska kunna väljas om o om o om igen. lär gå igenom nu. grattis uribe.

fakta á la svd

hinner inte ägna mig åt denna svd-ledare, men första meningen kan för skoj skull tas som representativt exempel på nivån på fakta-koll svenska högermedier har i sin rapportering om latinamerikansk vänster. nån som demonstrerade mot farc i måndags?

ett + ett = tre


Colombia lever, politiskt. Dagens marsch i solidaritet med våldets offer o mot paramilitarism o statlig terrror blev som väntat inte hälften så stor som den mot Farc för en månad sen - men ändå en historisk megademo. Än har inga uppslutningssiffror kommit o jag vet inte hur saker ska räknas för manifestationen är som den förra global. Minst i 20 colombianska städer hålls demonstrationer o på andra håll i världen gissar jag att arrangemangen kommer dra betydligt mer folk till denna än den mot Farc.

Hur som helst är de här två demonstrationerna tydligt tecken på en stor sak; Colombia har fått ett själsvständigt agerande civilsamhälle som fått nog av Farc, paramilitärer och statlig terror - dvs de tre militära mekanismer som med våld o utan stöd företrätt ett fåtals intresse i den förjlugna självbilden att företräda "folkets intresse". Händelsen ska ses parallellt med det faktum att landet de senaste åren också fått en demokratisk vänster med stort stöd, även om det än så länge är långt mindre än stödet för Uribe. Skrev ett reportage om det som gick i tidningen Frihet förra året, o poängen är att de våldsstrukturer, närmast en våldskultur, som landet så länge levt med har pressats mycket hård från olika håll på sistone. Detta är ett.


Slagord som "Uribe, fascista - usted es el terrorista!" (Uribe, fascist - de är du som är terrorist!) varvades med sorgemättad gatuteater o tysta symbolmanifestationer av anhöriga till offren för det paramilitära våldet, ett fenomen vars avslöjanden (många massmord på bönder har varit direkt eller indirekt stödda av höga militärer eller politiker, de senare nästan uteslutande från regeringens stödpartier) det senaste året skakat om landet i grunden. Minnet från en av Colombias mest makalösa skandaler - då över 3000 politiskt aktiva i vänsterpartiet UP mördades under 1980- o 1990-talen - var påtagligt närvarande i protesten, o en av parollerna var "Soy sobreviviente del genocido contra la Unión Patriótica" (Jag är överlevande från folkmordet på UP).

Man ska inte dra för stora växlar på megamanifestationer, men nått betyder de givetvis. Ser man dessa två - 4 feb o 6 mar - tillsammans så är det viktigaste att de inte är arrangerade av några poltiska partier utan av andra civila organisationer o tydligt är att de (med olika emfas) representerar ett brett och nästan desperat rop efter fred, ett frisläppande av Farc:s fångar, en politisk o inte militär lösning på konflikten samt en rejäl uppgörelse med den här statens historiskt förödande våldspraktik. Hade den förra marschen - då framför allt medel- o överklass manifesterade sig - fått stå för sig själv hade den förvisso satt ett tydligt politiskt spår i Colombia, men det hade blivit en konstigt skev bild av det här samhällets problem. Nu kan de två läggas samman o bilden blir hel. Eller i alla fall helare.

mer marsch

Om en halvtimme börjar årets andra megamobiliseringen mot våld i Colombia, men denna gång riktad mot paramilitär o statlig terror i stället för som 4 feb mot Farc. Den förra blev den största i historien o ingen vågar tro att denna skulle bli lika omfattande, inte minst för att regeringsapparaten inte ställt sig i tjänst på samma sätt inför denna. Kommunledningen i Bogotá - o nu också flera högerpartier (vänstern var med från början) - har dock aktivit promotat eventet. Återkommer med en rapport om ett par timmar. Finns mkt att säga om saken, oavsett uppslutning.

Bra bråk

Så kom OAS, Organisationen av Amerikanska Stater, med resultatet av dagens förhandlingar: Colombia medger att det var fel att attackera Farc på ecuadoriansk mark, men OAS vidtar inga åtgärder mot Colombia. En komission ska skickas till gränsområdet för att undersöka vad som hänt o händer där, o den 17 mars ska ett stort utrikesministermöte hållas där saken ligger högst på dagordningen.

Beskedet från OAS hann knappt presenteras förrän högern här började slå på den nationalistiska trumman - ackompanjerad av de flesta medier - o snabbt glömdes det bort att i princip alla länder som sagt nåt i saken (utom USA) ställde sig på Ecuadors sida. OAS uttalande var enligt en samlad uribismo - Colombias motsvarighet till chavismo, fast blå - en stor seger; man undslapp sanktioner. Det vill säga: Colombia har fått gehör för sin sak.

Historierevisionen gick på ett par sekunder och medierna redigerade tjänstvilligt fram de få uttalanden som kommit till stöd för Colombia i olika delar av världen o låtsades som om de var de enda. Som ett rent skämt var Caracols (största tevekanalen) rapport från Caracas; reportern hade bland de massiva Colombia protesterna i Venezuela hittat tre gubbar som stödde Colombia o de fick representera "bilden från Caracas". Pinsamt.

Under dagen stod det också klart - även om det helt underrepresenterades i medierna - att Uribe inte har nåt stöd hos andra politiker eller akademiker i Colombia för idén om att dra Chávez inför ICC i Haag. Chávex själv skrattade bara åt Uribe o föreslog att de skulle åka dit tillsammans - "så får vi se vem som kommer ut som brottsling".

Även om Venezuela under dagen säger sig skickat ytterligare trupp till gränsen verkar krisen vara på väg att få en diplomatisk lösning. Det är förstås bra, o det går redan att konstatera att det här på det stora hela var en nyttig övning. Förr eller senare skulle, som min grönsakshandlare sa, lådan explodera. Lika bra att det skedde nu, så fick vi ett par saker bekräftade:

a) Att Chávez bolivarianska revolution inkluderar Farc är nu uppenbart, där har Colombia haft helt rätt i sina anklagelser; samarbetet mellan Farc o Chávez är mkt djupare än vad någon vågat tro, som framgår av dokumenten i Raúl Reyes dator.

b) Colombias president är långt mindre erfaren o säker på vad han håller på med än han försöker ge sken av. Hans utrikesförvaltning är ett skämt, o såväl utrikesministern som ambassadörerna i Ecuador o Venezuela är inkompetenta. Den colombianska högern, som Uribe tillhör, har en skruvad världsbild som går ut på att de tror att omvärlden ser Chávez som regionens stora problem när de flesta länder, åtminstone i EU, i sjäva verket är mycket mer oroade för dynamiken i Colombia.

c) Ecuador är i förhållande till Colombia en helt annan historia än Venezuela. Om Chávez mål är en bolivariansk revolution - fortfarande med oklart innehåll - i vilken Farc är nyttiga idioter, så framstår Ecuadors regering mycket mer självständig från Venezuela o demokratiskt civiliserad än man först fick intryck av. Rafael Correa är, fortfarande, en av kontinentens mest intressanta nya ledare.

Wednesday, March 05, 2008

Fler slutsatser

Här rullar krisen vidare o det står klart att Uribe inte bara vill släpa Chávez till domstol för stöd till terrorism, utan för stöd till folkmord (!!). Pinsamt. Här fyra slutsatser till efter att ha läst vad som fanns i Raúl Reyes dator o följt kvällens utveckling:

a) Regeringen här är uppebart desperat o börjar tappa fattningen. Förutom att det vore att medverka till en sällsynt omdömeslös devalvering av begreppet folkmord - dvs en föraktfull loska på gravarna över alla folk som faktiskt utsatts för det - har Colombia knappast några chanser att vinna den saken, o regeringen kommer bara få tillbaka en rejäl skopa i det ärende den gör allt för att dölja; landets paramilitära fenomen. Den här staten - vilket finns dokumenterat i handlingar som är väl kända av ICC - har en av världens värsta meritlistor när det gäller brott mot mänskliga rättigheter.

b) Oavsett Rafael Correas ambitioner med relationerna med Farc står det nu klart - om inte allt som sägs finnas i datorn är rena falsarier, vilket knappast är möjligt - att alla inblandade inte bryr sig ett skit om de kidnappades liv utan bara är ute efter att spela o vinna politiskt via politisk handel med dem. Det sätt Ecuadors regeringsföreträdare pratar om vad de kidnappade kan användas till är motbjudande, o det goda med det här är att alla nu kan se sanningen om hur Chávez, Correa, Uribe o andra ger sken av att bry sig om de fångades liv fast de bara är ute efter politiska vinster.

c) Colombiansk höger är på väg att bli myckdet paranoid o gör - efter att de flesta länder (utom USA) givit Ecuador rätt i att man blivit utsatt för ett övergrepp - nu allt fler jämförelser med Israel, dvs att man är ett land omgivet av ondsinta makter o att ingen i världen förstår djupet av ens utsatta situation. Internationell rätt spelar, menar de o låter som Bush inför Irak, ingen roll för attacken var "moraliskt" motiverad eftersom den skedde för att "avvärja ett terroristangrepp". Hopp om stöd o förståelse från omvärlden är enligt detta perspektiv nere på noll - inte för att man gjort fel utan för att ingen begrper komplexiteten i den interna konflikten - o nu finns bara en nationell sammanhållning o den egna presidenten att lita på. En nyktrare analys skulle se att Colombia o landet komplicerade problem o lösningar just nu röner mkt större intresse i omvärlden än på mkt länge, o även om det är riktigt att få utomstående begriper dynamiken i Farc:s otäcka sätt att fungera är detta är utan tvekan en internationellt rättshaveristisk postition.

d) Ju mer detta rullar, vilket jag påpekade redan i förra inlägget, desto bättre är det - så länge det inte blir krig. O det blir det inte, även om Chávez är en helt oberäknelig galning vars parlament nu styrs på ett sätt man inte kan annat än skratta åt (stående ovationer för allt han säger, vad han än säger, från folk som inte har en aning om vad de applåderar - rena Nordkorea). Om saker tröskas i några domstolar o presidenterna tvingas sitta ner o samsas en stund o medierna gräver vidare o nån klok övernationell instans tar pojkarna i örat så kommer två saker klaras ut: 1) Colombia måste respktera gränser. 2) Ecuador o Venezuela måste rensa sina länder från Farc. Det vore ett bra bokslut.

Tuesday, March 04, 2008

Hugo, Rafael & Alvaro - sju slutsatser

Stora nyheten tisdag är att Colombia inför Internationella brottsmålsdomstolen stämmer Venezuela för stöd till terrorism, en anklagelse grundad på vad regeringen här säger sig funnit bevis för i den dator som tillhörde den nu dödade Farc-ledaren Raúl Reyes. Tre hundra miljoner dollar ska Chávez ha skickat till Farc, o i datorn ska också finnas bevis för Farc:s stöd till Chávez då han satt fängslad efter den misslyckade statskupp han försökte genomföra i Venezuela 1992. Colombias regering hävdar att datorn innehåller bevis för att även Ecuadors president Rafael Correa har haft långtgående politiska affärer med av EU terroriststämplade Farc. Såväl Chávez som Correa har bestämt avfärdat påståendena o menar att de bara är ett desperat försök av Colombia att i efterhand rättfärdiga sin attack mot Farc på ecuadorianskt mark i lördags. På El Tiempos (http://www.eltiempo.com) sajt ligger presskonferensen där regeringen offentliggör vad man säger sig ha funnit i Reyes dator.

Nyheten är bara den senaste i det förlopp som orsakat den värsta diplomatiska krisen mellan de tre länderna i modern tid; såväl Ecuador som Venezuela har brutit banden med Colombia (ambassadörerna har tagits hem o Colombias ambassadörer i de två länderna har sparkats ut) o båda har nu mobiliserat militär vid respektive gräns till Colombia eftersom man hävdar att landet styrs av en USA-stödd marionettregering som vill destabilisera regionen genom att dra in grannarna i den interna colombianska konflikten. Gårdagens stora nyhet var att Rafael Correa medgav att hans regering haft kontakter med Farc, men att det uteslutande handlade om ansträngningar att försöka få loss ett antal kidnappade, bland dem högstatusfången Ingrid Betancourt, o att Colombias regering var informerad om att dessa förhandlingar pågick. Hugo Chávez har de senaste veckorna lyckas få flera av Farc:s kidnappade frigivna o enligt Correa var detta en fortsättning på det lyckade arbetet. Sent i går kväll hävdade Colombia att allt detta var lögn, o alltså att man har bevis för att Correa förhandlingar med Farc hade politisk, inte humanitär, karaktär.

Chávez har i månader gjort allt för att provocera president Alvaro Uribe genom att kalla honom ”maffioso”, ”knarkhandlare”, ”lögnare”, ”USA:s attackhund”, etc vilket Uribes svarat på genom att behandla Chávez som ett barn, dvs inte svarat alls, något som gjort den venezolanske presidenten ursinnig bortom kontroll. Konfliktens bakgrund är grovt sett att Chávez menar att han kan få ett stor antal av de kidnappade frigivna o att han varit mycket nära detta mål vid flera tillfällen (vissa har alltså redan realiserats) men att regeringen Uribe hela tiden sätter käppar i hjulet genom att just när ett genombrott är på väg så slår Uribe till mot Farc. Det har, bevisligen, skett förr o om Correa har rätt skedde det alltså på nytt i lördags. Ingrid Betancourts familj har tappat allt förtroende för Uribe o håller med Chávez i att ”den colombianska regeringen vill inte ha fred”. Betancourts mamma har sen länge deklarerat att hon tror att hennes dotter hade varit frigiven i dag om Colombia haft en annan president. Uribe menar att Chávez inte förhandlar med utan stödjer Farc på en rad olika sätt, framför allt två; a) genom att generöst låta Farc göra i princip vad som helst på venezolansk mark, något som är allt viktigare för gerillan sen man blivit militärt trängd efter regeringens (o paramilitärens) attacker i flera landsändar o därför behöver retirera till platser där man får vara ”ifred”, som de venezolanska gränsområdena. b) Farc kämpar nu desperat (de senaste frigivningarna är ett klart tecken) för att återfå politisk respekt i världen o Hugo Chávez, som internationellt krävt att Farc ska tas bort från svarta terroristlistan, är deras främsta redskap i detta mål. Att gerillan stämplades som terroristorganisation i USA o EU var ett hårt slag mot rörelsen, särskilt som beslutet underbyggdes av solid bevisning för uppenbara o omfattande humanitära brott, framför allt kidnappningarna – aktioner som Farc inte förstås inte förnekat.

Idag tisdag håller OAS, Organisationen för Amerikanska Stater, möte i Washington om krisen mellan de tre länderna, o det är utan tvekan ett mycket spänt läge. Krig är nog ingen som riktigt tror på – åtminstone inte på kort sikt – men inget kan uteslutas. Nedan ett par slutsatser.

a) Attacken var ett solklart övergrepp mot Ecuadors suveränitet o Correa har all anledning att vara upprörd. Enligt Uribe hade Colombia förvarnat o fått klartecken från Correa, men detta förnekas bestämt av Ecuador som menar att Uribe mörkade stora delar av vad som skulle ske. Å andra sidan är det nu bevisat – som Colombias regering länge hävdat – att Farc huserar utan problem i såväl Ecuador som Venezuela o att ländernas regeringar inte gör vad de enligt internationella avtal är skyldiga till i form av terroristbekämpning. Vem av Ecuador och Colombia som vinner den juridiska fajten där nationell suveränitet kommer ställas mot varje stat skyldighet att bekämpa terrorism är inte klart, men kommer förmodligen – o korrekt – utfalla till Ecuadors fördel. Bara att hoppas saken kan lösas med diplomati. Avgörande i utfallet blir vad en kommande oberoende undersökning av Raul Reyes dator visar; har Correa haft ett politiskt samarbete med Farc sitter han illa till, har han inte det så sitter Uribe illa till. Mycket.

b) Colombias utrikesminister Fernando Araujo kommer sannolikhet att sparkas inom kort. Araujo utsågs till den viktiga posten – vilken han uppenbarligen inte var kvalificerad för – efter att han förra året lyckats fly efter att ha suttit som kidnappad av Farc i sex år. Han kommer från an av de traditionella elitfamiljerna i norra Colombia, en region som i dag kontrolleras av paramilitärer, o är ett typexempel på Uribes misslyckade utnämningspolitik; av mer populistiska än politiska skäl utser han helst ministrar som har någon personlig erfarenhet av den colombianska konflikten. Idén har resulterat i en delvis inkompetent regering, o Araujo (som alltså varit helt avskuren från allt som hänt i världen under i stort sett hela nollnolltalet) är bara den mest uppenbara katastrofen. Colombiansk utrikespolitik genomlever nu sin största kris någonsin, o utnämningen av Araujo bär stor skuld i det uppkomna läget. Inget tyder på att han inte totalt kommer göra bort Colombia om han får spela en roll i de extremt känsliga förhandlingar som nu börjar.

c) Hugo Chávez genomlever efter sin förlust i folkomröstningen i december en intern kris där varje fokus på annat än venezolansk inrikespolitik är som gudasänt material för presidenten. Hans brutala verbala attacker mot Uribe (ordvalen går utöver allt som tidigare hörts i diplomatins historia) är både sanna o falska, och det som är falskt springer ur hans militärt leninistiska sätt att styra, dvs genom att motivera allt han gör via fokusering på revolutionens ”fiender”. Ingen tvekan råder om att Uribe är den colombianska oligarkins favorit, att han var med o rullade igång explosionen av paramilitära grupper i Colombia, att han kommer från en familj som haft band till narkotikakarteller och att han är USA:s främste allierade i Latinamerika. Men helt grundlösa är anklagelserna om att han skulle bedriva en expansionistisk politik o att attacken var ett bevis för det, dvs att det skulle finnas skäl för Uribe att aktivt vilja vidga konflikten. Är det nån som haft ett uppenbart intresse av att piska upp en hetsig stämning mellan Venezuela o Colombia så är det Chávez, vilket också är en brett omfattad uppfattning i den demokratiska colombianska vänstern. Colombia har absolut inget att vinna på detta, o Uribe vill inget hellre än att ha en fungerande relation till Venezuela. Att Farc huserar fritt – detta är inte en paranoid idé hos Uribe utan numera ett väl dokumenterat faktum, verifierat av flera av de kidnappade som släppts och många av mina reporterkollegor här – är förstås ingen petitess. Uribe är, som Chávez, demokratiskt vald (för närvarande den president i hela Amerika med bredast stöd) o självfallet har Colombia rätt att försvara sig i Farc:s krig mot staten. Det enda Chávez krigshetsande hittills åstadkommit är att stödet för Uribe nu, i alla sociala klasser, är uppe på historiskt höga nivåer.

d) Isoleringen av Colombia ekonomiskt – delar av den venezolanska gränsen är nu stängd o Chávez har styrt om sin import från Colombia till andra, mer politiskt närstående länder – kommer sannolikt betyda att Washington snart godkänner det omstridda frihandelsavtalet (TLC) mellan USA o Colombia, något som enligt den colombianska vänstern skulle vara förödande för stora delar av landets miljö, arbetare o ursprungsfolk. I april ska USA:s kongress på nytt behandla avtalet – en hjärtefråga för Uribe – o med den politiska (o ekonomiska) krisen växer stödet för TLC även inom tidigare kritiska delar av det colombianska samhället.

e) Viktigast i allt detta är de kidnappades situation. Ytterst skyldiga till den är givetvis ingen annan än Farc-gerillan, men i den delikata situation som råder är smart strategi helt avgörande o attacken i lördags framstår – här vilar ett blytungt ansvar på Uribe – som det totala mörkret för Ingrid Betancourt o de andra. Om det fanns en öppning tack vare Farcs politiska sympatier för Chávez o Correa i kombination med det folkliga hat mot Farc som kidnappningarna genererat (vilket gerillans ledare börjat ta på allvar) så har den nu stängts. Farc hade förvisso redan innan attacken meddelat att man inte tänkte göra några fler unilaterala frigivningar, men med det globala tryck som vuxit i samband med att de frigivna berättat om de fruktansvärda förhållandena för fångarna såg det ändå ut som om ett genombrott kanske skulle kunna bli verklighet. Om Correa talar sanning i det att han hade nyckeln till Ingrids frigivning borde han lätt kunna bevisa att det var så, o i så fall kommer det bli ett svårt nederlag för Uribe.

f) Det finns massor mer att säga om den här historien, och det enda positiva med den verbala och faktiska konflikten är att sanningar kommer fram. O det är ingen liten sak. När folk bråkar o har intresse av att smutskasta varandra produceras förvisso en hel rad lögner, men ännu fler sanningar. Ord står mot ord och alla tre presidenterna kommer inom kort tvingas svara på en rad frågor: Hur ser Correa på dokumenten i datorn? Chávez? Om detta är rena falsifikat producerade av den colombianska regeringen i syfte att rättfärdiga attacken kan det förmodligen bevisas och i så fall kommer det innebära total katastrof för regeringen Uribe. I går hävdade Venezuela att Colombias polischef, den man som framförde anklagelserna om Chávez tre hundra miljonerna i stöd till Farc, själv var djupt iblandad i narkotikaaffärer o att Venezuela hade bevis för det – hur lyder Uribes försvara i det fallet? O om det stämmer, varför har Venezuela inte offentliggjort det tidigare? O varför ljög Colombias regering inledningsvis om att attacken hade skett på ecuadorianskt territorium? Etcetera.

g) Om f är en av få positiv aspekter av konflikten så är de negativa betydligt fler. Värst är att länderna – framför allt Colombia och Venezuela – styrs av presidenter som är mycket lika varandra som personer, även om de i ekonomisk politik är varandras motsatser. Båda är besatta av att hålla sig kvar vid makten, båda är djupt religiösa patriarker o mycket nyckfulla i sitt omdöme, båda har ett brett folkligt stöd o förfinar nu sin nationalistiska retorik o båda är extremt militärt orienterade i sitt sätt att driva politik. Det enda man kan hoppas på är att OAS, FN, EU o andra mer ansvarsfulla och politiskt modernt orienterade institutioner snabbt kopplas in o lycka kyla av läget.

Monday, March 03, 2008

grabbarna grus

läsare av denna blogg förtjänar en lång text om krisen mellan venezuela, colombia o ecuador i kölvattnet av mordet på raul reyes, men jag har familj på besök o har inte hunnit. uribe har gjort bort sig igen, chávez vill bara kriga o correa har kommit ut som hugos lilla knähund. ett sorgligt triangeldrama som säger väldigt mkt om de tre pojkarna. försöker säga nåt rejält i morn, om tid finns.

Saturday, March 01, 2008

död mans roll

när farc:s andreman raul reyes i dag rapporteras död - militären tog honom vid ett angrepp i södra colombia - är det bara en i en rad händelser som påverkar konflikten. för ett par veckor sen släppte gerillan den kidnappade clara rojas, en politisk högstatusfånge, o nu i onsdags frigav farc utan motkrav ytterligare fyra kidnappade av hög politisk rang (de poliser o militärer farc håller i fångenskap har mindre värde som handelsvaror på den politiska bytesmarknaden). yep, det här är vidrig business.

öppningen - dvs frisläppandena - har dirigerats av venezuelas president hugo chávez o har varit en nagel i ögat på colombias president alvaro uribe. när regeringen, vars krig mot farc stöds med ett okänt antal miljarder dollar av usa, nu meddelar att man haft ihjäl raul reyes är det förstås en gigantisk triumf för uribe o ett kliv mot att återta scenen från chavez. enligt försvarsministern handlar det om det "största nederlaget för farc i hela gerillans historia". reyes var länge gerillans internationella röst o har suttit i möten med många svenska politiker o företagsledare under en tour i europa i slutet av nittiotalet, o ingen tvekan råder om att ministern har rätt i att det är ett allvarligt slag mot den allt mer politiskt förvirrade rebellrörelsen. frågan är bara HUR allvarligt. det senaste året har colombiansk militär i strider dödat flera andra höga farc-ledare o spekulationerna är nu omfattande om vad som egentligen händer inom farc, en av världens starkaste gerillor.

teorierna går isär, men regeringen vill förstås med dagens triumf stärka sin version; att kriget är på väg att vinnas, att farc både politiskt o militärt är svagare än nånsin o att den colombianska konflikten snart är slut - bara man får ytterligare lite stöd från usa o europa. det är en bild som dock strider mot en mer omfattad uppfattning här; att kriget inte har en militär lösning utan bara en politisk, att så länge colombia inte gör upp med en rad strukturella sociala, ekonomiska o politiska problem kommer det alltid att finnas ett väpnat uppror, att det paramilitära fenomenet är långt ifrån löst o att farc bara dragit sig tillbaka till berg o djungler för att bida sin tid o snart återkomma. gerillaledningen, en samling äldre män, meddelade till exempel nyligen att 2008 skulle bli ett år av militär offensiv från farc:s sida.

den förre presidenten andres pastrana la för ett par dagar sen fram tesen att en inre strid pågår i farc mellan de politiska strategerna o de militära, o att senaste tidens frisläppanden - ett slags charmuppvisning inför det internationella samfundet - ska ses som ett led i de mer politiskt drivna revolutionärernas försök att återskapa bilden av gerillan som en politisk organisation med legitima krav i stället för den för farc förödande idé om "narcoterroristas" som regeringen med framgång övertygat världen om.

hugo chavez o piedad cordoba, en radikal liberal senator, har båda spelat stor roll i att förnya den politiska bilden av farc o för att få de kidnappade fria. hur raul reyes död påverkar de över 3000 kidnappade som farc håller i fångenskap är oklart, men det vanliga är att när farc lider nederlag så drabbas de kidnappade. de politiker som frigavs i veckan berättade fruktansvärda berättelser om hur framför allt den kidnappade expresidentkandidaten ingrid betacourt, farc:s mest "värdefulla" fångst, hade det. hon har, enligt de frigivna, hepatit b o är mycket sjuk. eller som en av dem sa: "ingrid är sakta på väg mot döden". en internationell kampanj för att snabbt få loss henne har just inletts, men det sorgliga är nu att raul reyes död kan bli betancourts död.